herr luring
Herrn var en sådan där karl som varenda dam vände sig efter på gatan och han trivdes i den situationen, Han var egentligen varken blind döv eller för den delen stum (inte för att det har med grejen att göra) men trots detta så var käppen det enda han någonsin hade älskat och någonsin brytt sig om. Käppen fick alltid följa med på promenader och Likaså som sin far, sin fars far samt dennes far så var blindkäppen det enda ting han någonsin sett betyda lika mycket som honom själv och han vårdade den ömt. Herr Luring hade till och med döpt sin blindkäpp, men bara han visste dennes rätta namn. Någon gång hade han vågat presentera käppen, men oftast fick han rätt skumma reaktioner från folk så det var mycket mycket sällan nuförtiden.
Fredagar var en av Herr Lurings absoluta favoritdagar. Då vankades det fest, stadsvandring med vännerna och förhoppningsvis kvinnligt sällskap framåt småtimmarna. Herr Luring hade ett sort kvinnotycke men trots detta så hade Herrn nog aldrig varit riktigt kär, och inte direkt haft ett seriöst förhållande heller. Detta var inte på grund av att han skulle ha problem med att visa känslor, för Herr Luring var enormt öppen i sitt språk åt alla damer han träffade, men under åren så hade hans kärlek till sin vitmålade blindkäpp oftast kommit mellan honom och den potentiella respektive.
Men, Herr Luring var nöjd med den han var. Han trivdes i sitsen där hans blindkäpp fick ta all plats och han älskade att följa den vart den än ville spatsera. Så han fortsatte spatsera. Och så vitt jag vet, så spatserar han nog utanför dig just nu.
bald
Varför glänser flinten på vissa karlar sådär jätte-jag-smörjer-in-mitt-huvud-med-vaselin-varje-dag-mycket?
Det är inte bara en eller två eller tre gånger man ser en kille med den där glänsande saknaden av hår på huvudet och mina tankar går kring.. varför? Varför i hela helskotta glänser det så? Är det för att grabbarna grus ifråga smörjer in sig om knoppen med sitt baldo-vax varje morgon eller har vissa helt enkelt en såndär glansig skalp?
Jag vet helt säkert att på min tid som hårlös så fanns inte alls en tillstymmelse till glans på mitt huvud. Inte ens till fest.
Men visst hade det varit coolt att kunna spegla sig i sitt eget huvud. tips!
Jag bara måste veta.
Myran Maj
Det senaste två åren hade Maj känt sig hemskt nere och märkte att det hade gått ut över hennes flitiga jag. Hon visste att hon borde kunna vända den nedåtgående spiralen på något sätt men hur hon än försökte så gjorde allt jobb hon missade i stacken att hon inte riktigt hade tid med att tänka på sig själv. Maj blev bara mer och mer stressad och märkte hur hon steg för steg drock sig bort från de andra i stacken. Hon gillade helt plötsligt att vara ensam när hon arbetade och hon kände inte längre att hon passade in i det nya samhälle som hade skapats.
Det senaste året hade Maj också känt sig extra nere, mycket på grund av att hon av någon anledning inte trivdes i den nya sitsen hon hade skapat för sig själv, men även för att hon inte kände sig lika delaktig som hon en gång brukade vara. De andra myrorna arbetade flitigare än aldrig förr och när Maj nu kände efter så visste hon att hon hade tagit steget ifrån dåtiden, hon var inte lika flitig och glad längre, men var hon tvingad att bara acceptera det?
Hon orkade inte vara lika social med sina nya myrkamrater längre och helt plötsligt hade Myran Maj pekats ut som det suraste surkartet i hela fruktskålen (Läs tjurigaste Myran i hela stacken). Detta gjorde Maj ledsen men hon verkade vara tvungen att acceptera det då det var uppenbart att detta hade blivit hennes nya plats i stacken. På något sätt så brydde hon sig inte heller, Äntligen respekterade folk om hon ville vara ensam, men samtidigt så tänkte hon varje dag hur det skulle gå framöver om hon fortsatte leva i denna spiral.
Energin hon inte hade, glädjen hon inte kände och framför allt oroligheten som smög sig på dag för dag. Hon var ledsen att hon inte hade energi till hundramiljoner procent som hon kunde överskölja sina Myrkamrater med, men samtidigt så kände hon sig nöjd med den hon var. Det fanns andra som kunde sprida den energin.
Så Myran Maj fortsatte med sitt arbete i stacken dag för dag. Hon konkade och släpade tills hon inte orkade mer, och då konkade hon lite extra. Så länge hon fick vara ifred så var hon nöjd. men tankarna gick..
solpärla
sol och mörker i ett enda stort hopkok. Från snö till knopparnas rike skall jag strax bege mig. Längtan men förvirring, lättnad men ängslan. Kroppar som inte vill vara, inte vill registrera en känsla. Känsla av elakhet och sorg, känslan av oduglighet och lyster av pärlor. Pärlor som i solens och månens sken, Pärlor som i halsbandet du gav mig. Pärla, som står för lycka. Lycka som står för snöns glans och solens värme. Värme som står för att vilja och våga. Jag vill och jag vågar. Jag är din Pärla.
han
Men innerst inne visste han, att så fort glasen var urdruckna, musiken hade tystnat och gårdagens ragg äntligen hade lämnat lägenheten så var han ensam. Tomheten i lägenheten kändes som en grå dimma, all disk påminde honom om gårdagens bravader och han suckade högt när han tog tag i diskborsten för att sedan slänga den hårt ner i köksgolvet. Disken fick vänta, dammråttorna fick vänta, kattlådan fick vänta, det var ju ändå fest ikväll igen. Ingen brydde sig ändå så länge det var han som stod för festen. Diska och dammsuga kunde han göra på söndag, eller efter jobbet på måndag, eller kanske nästa helg. Det fanns ju fortfarande öl i kylskåpet och snart började allt folk stampa in för ännu en helkväll.
målmedveten(het)
Jag har även funderat mycket kring min ålder och hur det kommer att se ut runt omkring mig då. Jag vet, jag är en liten snärta just nu, med vuxenpoäng som är lika med noll, men om fem år då? Om fem år borde jag vara vuxen, jag måste defintivt vara ännu mer cool och jag ska ännu mer definitivt vara färdigutbildad. Men en annan sak som är definitv är att jag inte är någon liten snärta längre. Jag är ju nästan tretti. Pensionen väntar bakom knuten och jag har bara en sisådär förti (!) år på mig att jobba och tjäna ihop all kosing jag bestämt mig för att tjäna.
Men först!, betala tillbaka en halv mille i stuideskulder, betala tillbaka mina föräldrar för att dom stått ut med mig i massor med år och betala min kropp en rejäl semester.
Iallafall så har jag idag blivit intalad att jag inte skall tänka så mycket, att jag fortfarande har hela livet framför mig som tjugosexåring, och vem vet, det kanske är så det verkligen är, det är då slitet börjar på riktigt. Det är då språngbrädan in i vuxenvärlden har riggats ordentligt, det är då jag kommer dra på mig en rejäl utbrändhet och jobba ihjäl mig så jag kolar vippen lagom till trettistrecket.
Oh vilka framtidsutsikter.
äppelskrutt
Idag såg jag en mycket fin dam sitta och mumsa i sig det rödaste och vackraste äpple jag någonsin sett imumsas. Jag blev otroligt sugen på att springa fram till Fru Proper och sätta tänderna i hennes blodröda äpple, men min törst efter fruktsaften vändes på ett kick, till ögonbrynshöjningar och kväljningar. Fröken Proper, du förstörde mitt suktande efter det perfekta äpplet och du förstörde dig själv i mina ögon.
Det är sjukt äckligt att äta upp hela äppelskrutten. usch och tvi.
gå i taket
Idag hade dock hennes dagdrömmar kantats mycket av tyngdlöshet samt fysiskt omöjliga superhjältetricks, men eftersom det mestadels hade handlat om något hon drömde mycket om som liten och var väl medveten om att det just bara var en dagdröm så lät hon det glida iväg till nya nivåer.
Just idag hade det handlat om att världen vändes upp och ner, eller rättare sagt att hon gick i taket. Alla gjorde så. Dörrkarmarna blev till halvmeterhöga trösklar och ut från balkongen ville inte någon sätta sin fot. Fast i den världen så fanns ju såklart bil och cykelvägar i luften, så att man som resenär fortfarande kunde ta sig dit man ville utan att falla ut i rymden och aldrig mer komma tillbaka. Det svåraste var dock att gå på toaletten, mest eftersom drömvärlden inte hade löst situationen med uppochnervänd toalett på ett bra sätt, men också såklart eftersom att det inte direkt var något som hon först och främst dagdrömde om. Att gå på toaletten alltså.
Hon kände sig inte riktig nöjd med dagens dagdröm och hade spejsat till den rejält med både flygande motorcyklar och studsmattor, men hon kände att något fattades ändå, trots den mycket livliga fantasin. Men det gjorde ju inte ett endaste litet dugg, hon skulle ju ändå fortsätta en annan dag, och en annan dag efter det. För dessa tokiga dagdrömmar tog aldrig slut. Och det var just i dom som hon var alldeles helt lugn och sansad. För en gångs skull. Dagdrömmarna hjälpte henne att koppla bort allvaret. Synd dock att det kanske blev lite för ofta hon försvann dit bort.
Dream on baby, dream on. Hon möter dig där!
too busy being fabulous
And you were just too busy being fabulous
Too busy to think about us
I don't know what you were dreaming of
Somehow you forgot about love
And you were just too busy being fabulous.
Eagles, vilka poeter.
den dagen då han ville berätta men inte gjorde det
Om vi tänker oss att det började på dagen 1 för Herr Tyst. För det var den dagen då han började känna sig otroligt malplacerad och inte riktigt visste om det var det här han ville göra.
Vi tar det från början:
Han hade precis börjat på ett nytt jobb, ett flashigt sådant med eget kontor, skinnfåtöljer och en bigass, widescreen såklart, tv på väggen. I vänstra hörnet i Herr Tysts kontor brann en brasa gjord på endast björkved varje morgon när han kom till jobbet, och så fort han ville ha skorna putsade eller likör iblandat i kaffet så ringde han på sin söta sekreterare Fröken Smart. Fröken Smart var en mycket trevlig fröken som alltid stod till tjänst för sin arbetsgivare men tyvärr inte hade alla hästar i stallet milt uttryckt. Hon var dock väldigt söt och spred alltid glädje kring sig vilket var perfekt för alla strikta kontorsanställda i kavaj och slips uppdragen till strypgränsen.
Tillbaka till Herr Tyst, så hade han ett tag varit lite fundersam kring sitt val av arbete och livssituation och kände sig mest fastkedjad till sitt arbete och sin superdyra skinnfåtölj. Vareviga morgon hade flera hundra mejl rullat in och vareviga morgon fick företaget flera hundra nya arbetsuppgifter. Det gick mycket bra för företaget Herr Tyst arbetade på och han glädjes åt detta, för trots allt så var det en del hans förtjänst till att så var fallet, dock så var han inte alls, som tidigare nämnt, lika glad över sin egen situation.
Herr Tyst var fortfarande ung och hade ett kort tag velat fram och tillbaka kring vad han ville göra, men när chansen till nya positionen på sitt arbete dök upp så tackade han lojalt ja och flyttade upp till högsta våningen, till sin skinnfåtölj och sin big-ass widescreen. Kontakter var allt hade hans föräldrar alltid sagt, och vad kunde inte annars finnas på en chefsposition än kontakter? Han hade halva inne och han hade makt.
Men det var då. Just den dagen började han fundera om detta egentligen var det han ville göra. Ville han sitta i sin skinnfåtölj i förtio år till och se till att samma företag rullade på som det skulle? ville han bli serverad kaffe från alla dessa olika fröken Smart som skulle bytas ut under åren, då de flesta Fröknarna brukade tröttna på slaveriet och åka bort i några år och jobba som dykarinstruktör i thailand eller något sånt kul. Ville han verkligen det? var detta allt han hade att se fram emot?
Dagarna gick och Herr tyst sa inte ett knyst om sitt tvivel till vare sig jobb eller alla pengar han tjänade. Han log brett på alla fotografier där händer skakades med presidenter och kungligheter, och på alla framsidor på dessa båttidningar som ville fotografera hans nyaste monster till lyxyacht. Men han var inte lycklig. Innerst inne så visste han att han mest av allt skulle vilja börja om från början, gå tillbaka till den dagen då han bestämde sig för att flytta de x antal trapporna upp i huset och den dagen då han fick en egen brasa i vänstra hörnet av sitt alldeles för stora kontor.
Dag 14 600 sitter Herr Tyst Fortfarande på sitt kontor. Han kollar mejlen och läser alla de hundratals mejl han fått i inkorgen under natten. Och Han tänker på allt han missat i sitt liv.
poesi
Hon tände ett ljus för varje vän, Hon stirrade på lågorna och suckade sen.
Hon blåste det första och backade en bit, hon stirrade på röken och gick sedan dit.
Hon skakade på huvudet och kände det var kallt, hon darrade i handen när hon insåg allt.
Hon vände på huvudet och backade igen, hon stirrade på mörkret och insåg sen,
Hon trivdes inte ensam, hon hade ingen vän, hon stirrade på sig själv och suckade sen.
soldans
Solen tittade fram sådär blygt idag igen. Som att hon inte riktigt vågade knuffa bort alla grådaskiga stackmoln. Hon trängde sig lite sakta genom för att i två, kanke tre minuter låta sina strålar nudda den regnblöta asfalten, och sen var hon borta. Lika fort som hon kom. Trots detta så gjorde dessa två tre minuter min morgon. jag ser inte alls fram mot den här dagen, men jag ändrade definitivt uppfattning om hur jag skulle tackla den. Tack solen. tack molnen. Dax för soldans.
höst
Då var det gjort, tänkte han när han kollade sig i hallspegeln. Världsvant drog han sin hand i det regnblöta svarta håret och skakade av sig kappan som ramlade till kakelgolvet med en dov suck. Han stirrade tomt på den bleka gestalten i hallspegeln och fann sig själv letades efter en aledning att sätta sig i soffan. Letandes efter en aledning att laga en bit mat eller kanske kolla på en film? Men han hittade ingen. Ingen anledning var bra nog. Han var bara kall. Precis som han måste vara.
Utanför blåste vinden med stor kraft och han hörde hur regnet smattrade våldsamt på fönsterbrädan. Det var höst och det var kallt, precis som hösten skulle vara.
Han flackade osäkert med blicken som letade sig ut genom hallfönstret med en rysning, det var blött och slaskigt, och bladen låg i små oreangegula klumpar på balkongen. Det var vackert, tänkte han och en tår smög sig fram ur ögonvrån. Det var höst och det var tomt, precis som hösten inte borde vara.
den lilla krabaten
Den lilla lilla krabaten kom till världen en mörk kall septembernatt. Hans föräldrar såg med tårfyllda ögon av glädje på när hans lungor för första gången fylldes av luft med ett dovt hostande. Den lilla krabaten vägde bara femhundra gram och hans hud var ljusrosa, nästan genomskinlig. Hans skelett var så svagt och hans fötter var så små att ingen kunde tro sina ögon att han nu låg där och kippade efter andan. Den lilla krabaten var ett mirakel och han levde, men det syntes på honom att han kämpade, att han kämpade för sitt liv.
Hjärtat i den lilla krabatens bröst slog ojämt, hans lungor ville inte riktigt samarbeta men han skrek aldrig. Nej, den lilla krabaten låg där tyst, han var en kämpe, som kämpade för att hålla modet uppe..
Den lilla krabaten fördes till en kuvös som skulle bli hans hem flera veckor framöver. Än hade varken mor eller far fått hålla honom i sina armar och de grät, stora mängder tårar grät de, men aldrig inför den lilla, nej de ville inte att den lille krabaten skulle se att de var oroliga för hans liv, oroliga för hur länge till de skulle få känna sig som föräldrar, oroliga hur länge den lilla skulle orka att kämpa emot..
--------
Efter några veckor blev den lilla krabatens hud mörkare, hans vikt drog sig sakta över femhundrafemtiostrecket och hans lungor fylldes åter och åter igen av den absolut rena luften i kuvösens inneslutande rum. Han andades och han andades jämt och lättat, som att han kände att livet var på väg tillbaka. Den lilla krabaten hade kämpat för sitt liv och förhoppningsvis vunnit fighten denna gång..
Nån månad och lite till senare var det dax för de nyblivna föräldrarna att få ta med sig den lilla krabaten hem. De hade införskaffat allt som behövde, specialbeställt en bilstol för hans lilla kropp, och sytt egna små kläder som passade den lilla krabatens minimala kropp. Barnmorskan lyfte varsamt honom in i bilstolen och förklarade om och om igen att den lilla krabaten inte var som andra barn. Han var omtålig som få och behövde tre fyra fem månader, kanske till och med ett halvår för att vara lika tåligt som ett helt nyfött barn, under vanliga omständigheter. Mor och far tog till sig allt barnmoskan sa med vördnad och svor till varandra att den lilla krabaten skulle få deras största respekt och kärlek, allt för att tillfriskna så fort som möjligt och bli en stark liten kille, med leendet på topp.
Äntligen hemma stannade de bilen, öppnade bildörren och fadern bar in den lilla krabaten i hans bilstol in i den lilla krabatens nyrenoverade sovrum. Rummet var nästintill tjugo kvadratmeterstort, det var ljust och luftigt och i mitten stod en blå spjälsäng med blå små täcken och kuddar. Tapeterna var ljusblå med en bård av tusentals små skrattande teddybjörnar och gardinerna i vit spets var ihopknytna med ett ljusrosa sidenband. Här skulle den lilla krabaten trivas, här, i vad som skulle bli hans första, och enda hem, skulle han kunna få slå sig till ro. här skulle han få andas frisk luft och återhämta sig från allt det onda.
Modern lyfte upp den lilla krabaten och skulle precis placera honom i sängen då hon såg. Hon stelnade till och förde handen mot Den lilla krabatens mun. Hans ögon var stängda, hans bröst låg stilla och han andades inte mer; Den lilla krabatens hjärta hade slutat slå, den lilla krabatens lungor hade slutat att kämpa. Den lilla kämpen hade nu äntligen fått slappnat av. Äntligen var han hemma.
Aldrig skulle fadern sluta undra om det var han som varit för oförsiktig i sitt sätt att bära in sin son in i huset, Aldrig skulle modern sluta undra om det var hon som varit för oförsiktig i sitt sätt att ta den lilla krabaten i sin famn. Aldrig skulle någon av de två får veta. aldrig.
herr silverfisk
Herr Silverfisk var trött på att bo under diskbänken, han var less på att lukta sopor och att vakna av en dusch insektsspray varje morgon. Nej, Herr Silverfisk hade bestämt sig. Han skulle ta med sig hela familjen Silverfisk och flytta, och det var på momangen. Gärna redan igår.
Herr Silverfisk bokade in ett möte med Mäklare Silverfjant som lovade honom guld och gröna skogar eller som han uttryckte det, "Det är totalt kaos på bostadsmarknaden, det flödar med mysiga bostäder för en silverfisk som Dig Herr Silverfisk och Din silverfiskiga silverfiskfamilj".
Visningsdagen kom och Mäklare Silverfjant hade valt ut tre potentiella Bostäder som han tyckte passade utmärkt för familjen Silverfisk. Alla tre låg på bottenvåningen som Herr Silverfisk önskade, då han var jätteusel på att gå i trappor, alla tre var lagom fuktiga, lagom mörka och Mäklare Silverfjant lovade, Helt utan Insektsspray. Den ena bostaden hade dock Familjen Myra som grannar, vilket inte var helt populärt hos Herr Silverfisk eftersom han sedan tidigare hade dåliga erfarenheter av myror som kissade på golvet i hans föräldrars bostad.
Den första Herr Silverfisk och Mäklare Silverfjant besökte låg på balkonggatan. Bottenvåning, terass med morgonsol och Familjen Kissmyra som grannar. Den var lagom rymlig, lagom mörk, lagom fuktig och lagom utan lukten av sopor. Den var hög i tak, med betonggolv men kanske lite för kylig.
Den andra Herr Silverfisk och Mäklare Silverfjant besökte låg på Badrumsvägen. Bottenvåning, dock utan terass och Familjen Kvalster som grannar. Den var riktigt rymlig, lagom mörk, mycket fuktig och luktade tvättmedel, vilket Herr Silverfisk tyckte var ett stort plus. Den var relativt låg i tak, med kakelgolv men dock kanske lite för störd av människornas tvättmaskin som gick mer eller mindre dygnet runt.
Den tredje Herr Silverfisk och Mäklare Silverfjant besökte låg på Diskmaskinsvägen. Bottenvåning även här, utan terass och inga Grannar, då de alla hade flyttat av, okänd anledning, som Herr Mäklare uttryckte sig. Den var lagom rymlig, lagom mörk, mycket mycket fuktig och luktade alldeles för mycket diskmedel. Den var lagom låg i tak, med trägolv av högsta klass men kanske lite för osäker, då grannarna måste flyttat av någon anledning, tänkte Herr Silverfisk.
Efter besöken gick Herr Silverfisk hem till resten av Familjen Silverfisk och funderade.
Han funderade på för och nackdelar med de lägenheter han nyss hade sett och han funderade på för och nackdelar med sitt nuvarande boende..
Tillslut hade han bestämt sig och berättade för Fru Silverfisk om sitt val:
Lägenheten på Sopskåpsgatan låg på bottenvåningen, den hade ingen terass och Mormor&Morfar Silverfisk som grannar. Den var alldeles perfekt rymlig, alldeles perfekt mörk, otroligt bra fuktig och luktade egentligen inte alls så farligt med sopor. Den var alldeles utmärkt lagom i takhöjd, med Plastövertäckt trä som golv men blev varje morgon störd av en dusch insektsspray, vilket Herr Silverfisk bara såg positivt, då de alla fick en lagom dygnsrytm genom att vakna varje morgon vid åtta.
Borta bra, men hemma bäst.
mystiskt
alldeles nyss spillde jag ut en vattenskvätt som såg precis ut som en hundtass när den låg på bordet. gud vad gulligt.
Noa och hans Ark
Mina funderingar går nu idag till bestsellern Bibeln och herr Noa med sin Bigassboat, Arken, och såklart hans harem av alla möjliga och omöjliga djur (Närmare bestämt sju par, hanne och hona, av alla rena fyrfota djur, tre par av alla orena djura, och sju par av himlens fåglar) (Rena och orena djur, bara Herren själv vet vilka som ingår i vilken grupp).
Det sägs att Mister Noa himself uppmanades av den ännu mer Mister Gud Himself att gå in i arken med sin familj, vilken som jag har förstått bestod av Noas Hustru och hans tre söner med respektive sonhustrur. Det framkommer också, som jag förstår att De enda som förde människosläktet vidare från Arken när Syndafloden hade torkat ur var hans tre söner (och deras fruar antar, och hoppas jag?).
Mina funderingar går då till de stackars barnen som en efter en måste ha jufsat (roligt ord btw) med varandra för att på så sätt föra vidare människan till vår tid. Om inte det blev fel på avkommorna i deras släkt så förstår jag inte alls hur ett sådant groteskt inavel skulle kunna ske, utan problem. Om inte dom toghjälp från de andra invånarna på arken som forfarande var virila nog att föra sitt DNA vidare.. .
"Som människoapor räknas av tradition gorillor, schimpanser, orangutanger, människor och oftast även gibboner. Begreppet har haft ungefär denna innebörd under lång tid, medan de motsvarande biologiska taxa Hominoidea och Hominidae har förändrats i hög grad vartefter genetiskt avstånd mellan arterna har mätts genom bl.a. DNA-jämförelser".
jaa, hoppas ni hänger med trots att jag inte berättar mer om min fundering. bara en liten söt ofarlig hypotes.
inget ont sagt. inget ont gjort.
nighty nighty. time too say hello to my dreams.
herr & fru Svan
Herr och Fru Svan lever tillsammans från dagen de träffas tills dagen de dör. De umgås, fixar svanbarn, häckar, ruvar, ordnar mat, fryser, myser och bara är tillsammans hela sitt liv. inget knas. Om herr svan tuppar av så tuppar även fru svan av kort därefter. Av sorg. Det mest vackra i hela världen måste vara svanarnas beteende gentemot varandra. De lovar varandra kärlek och omsorg in love or hate och håller det till ord och mening. Tills döden skiljer oss åt är ett faktum och sorgen blir så stor av den kvarlämnade så att denna sörjer sig till döds.
Det är vackert, vackert på gränsen till bisarrt, men än dock så vackert.
jag är inte inte en elak svan, förklarade fru svan, jag är inte hjärtlös
nej jag vet, svarade herr svan, du tog just mitt hjärta
herr snigel II
alldeles nyss när jag gick hem från jobbet så passerade jag den stora vändplanen utanför vårat hus och gick för att bryta en gammal vana på trottoaren på andra sidan den. Där såg jag en liten liten snigel som med stor säkerhet hade passerat den stora stora vändplanen, helt välbehållen. Jag kunde nästan, bokstavligt fälla en glädjetår när jag började tänka på att detta kanske varr herr snigel jag träffade på igårnatt. Tänk om han tog mina ord på allvar, tank om han kämpade, tänk om han tänkte på vad som väntade hemma i farstun och gav allt för att hinna innan det var för sent. tänk om han kämpade för att vinna, och verkligen vann.
skulle ju vara otroligt, men tänk om? man får faktiskt tänka positivt ibland. denna gången behövs det verkligen.
herr snigel
inatt när jag gick hem från jobbet såg jag en liten liten snigel på väg över den stora stora vändplanen utanför vår dörr och jag fällde nästan, bokstavligt en liten liten tår. Vilka planer herr snigel än har, vilka mål han än hade med sin våghalsiga tripp just där just då så kommer han inte klara det över.
Det måste kännas så hårt att vara honom när han upptäcker att klockan passerar fem och trafiken så smått börjat vakna. undrar om han då kryper in i sitt skal och väntar på smällen, medan han tänker över de felsteg han gjort som snart orsakat hans död? tänker han i sin ensamhet om den där timmen han hade kunnat påbörja sin färd men stannade och snackade skit om frugan med grabbarna istället? tänker han på den där dagen för en vecka sedan som han istället för att spendera med sin söta snigelfamilj spenderade med snigelsekreteraren?
Eller, fortsätter han, målmedvetet och starkt, med gråten i halsen släpa sig framåt?
Med vetskapen om att det krävs en enorm tur för att hinna över, för att i sista sista sekund komma till andra sidan, till lugnet och rosorna? gör han det?
Jag hoppas att han kämpade, för sitt eget bästa, jag hoppas att han fortsatte röra sig i samma takt åt samma håll med tanken att han kan om han vågar. han vinner om han kämpar.
om han gjorde det så tror jag att han dog lycklig, med tankar på allt lyckligt han faktiskt har omkring sig, med tanken på rosorna på andra sidan, med tanken på barnen som väntade på honom, och frugan som saknat honom så. med tanken på att han vågade för att vinna, trots att han inte vann.
kämpa på herr snigel
