Caa

Den lilla lilla krabaten kom till världen en mörk kall septembernatt. Hans föräldrar såg med tårfyllda ögon av glädje på när hans lungor för första gången fylldes av luft med ett dovt hostande. Den lilla krabaten vägde bara femhundra gram och hans hud var ljusrosa, nästan genomskinlig. Hans skelett var så svagt och hans fötter var så små att ingen kunde tro sina ögon att han nu låg där och kippade efter andan. Den lilla krabaten var ett mirakel och han levde, men det syntes på honom att han kämpade, att han kämpade för sitt liv.
Hjärtat i den lilla krabatens bröst slog ojämt, hans lungor ville inte riktigt samarbeta men han skrek aldrig. Nej, den lilla krabaten låg där tyst, han var en kämpe, som kämpade för att hålla modet uppe..

Den lilla krabaten fördes till en kuvös som skulle bli hans hem flera veckor framöver. Än hade varken mor eller far fått hålla honom i sina armar och de grät, stora mängder tårar grät de, men aldrig inför den lilla, nej de ville inte att den lille krabaten skulle se att de var oroliga för hans liv, oroliga för hur länge till de skulle få känna sig som föräldrar, oroliga hur länge den lilla skulle orka att kämpa emot.. 

--------

Efter några veckor blev den lilla krabatens hud mörkare, hans vikt drog sig sakta över femhundrafemtiostrecket och hans lungor fylldes åter och åter igen av den absolut rena luften i kuvösens inneslutande rum. Han andades och han andades jämt och lättat, som att han kände att livet var på väg tillbaka. Den lilla krabaten hade kämpat för sitt liv och förhoppningsvis vunnit fighten denna gång..
Nån månad och lite till senare var det dax för de nyblivna föräldrarna att få ta med sig den lilla krabaten hem. De hade införskaffat allt som behövde, specialbeställt en bilstol för hans lilla kropp, och sytt egna små kläder som passade den lilla krabatens minimala kropp. Barnmorskan lyfte varsamt honom in i bilstolen och förklarade om och om igen att den lilla krabaten inte var som andra barn. Han var omtålig som få och behövde tre fyra fem månader, kanske till och med ett halvår för att vara lika tåligt som ett helt nyfött barn, under vanliga omständigheter. Mor och far tog till sig allt barnmoskan sa med vördnad och svor till varandra att den lilla krabaten skulle få deras största respekt och kärlek, allt för att tillfriskna så fort som möjligt och bli en stark liten kille, med leendet på topp.

Äntligen hemma stannade de bilen, öppnade bildörren och fadern bar in den lilla krabaten i hans bilstol in i  den lilla krabatens nyrenoverade sovrum. Rummet var nästintill tjugo kvadratmeterstort, det var ljust och luftigt och i mitten stod en blå spjälsäng med blå små täcken och kuddar. Tapeterna var ljusblå med en bård av tusentals små skrattande teddybjörnar och gardinerna i vit spets var ihopknytna med ett ljusrosa sidenband. Här skulle den lilla krabaten trivas, här, i vad som skulle bli hans första, och enda hem, skulle han kunna få slå sig till ro. här skulle han få andas frisk luft och återhämta sig från allt det onda.

Modern lyfte upp den lilla krabaten och skulle precis placera honom i sängen då hon såg. Hon stelnade till och förde handen mot Den lilla krabatens mun. Hans ögon var stängda, hans bröst låg stilla och han andades inte mer; Den lilla krabatens hjärta hade slutat slå, den lilla krabatens lungor hade slutat att kämpa. Den lilla kämpen hade nu äntligen fått slappnat av. Äntligen var han hemma.

Aldrig skulle fadern sluta undra om det var han som varit för oförsiktig i sitt sätt att bära in sin son in i huset, Aldrig skulle modern sluta undra om det var hon som varit för oförsiktig i sitt sätt att ta den lilla krabaten i sin famn. Aldrig skulle någon av de två får veta. aldrig.

idag när jag åkte hem var jag riktigt riktigt sugen på lösgodis, för EN gångs skull. Jag gick in på en minilivsbutik och plockade ihop två stycken var av sisådär tio-elva sorter eftersom jag inte riktigt visste vad jag var sugen speciellt på. Nöjd satte jag mig på tunnelbanan och smakade en efter en.
De tråkiga är att jag plockade ihop tio-elva riktigt snuskiga godisar. Jag är fortfarande godissugen, jag är fortfarande bitter och jag är grymt arg på minilivskillen som tvingade mig att löpa ännu en godisferrari för att den skulle vara så god. Usch och tvi. köp inte godis i kiosken vid nedgången körsbärsvägen från tekniska högskolan någon gång. Usch.

så. Hon kom inte iväg idag heller. känner sig full av arbete, full av stress och full av, rädsla? Hon förstår inte vad det är med henne. hon trivs inte i sig själv. hon trivs inte med sig själv och det värsta, hon klarar inte av att styra över sina egna handlingar och tankar. Det går bara inte.
Hon hade bestämt sig idag. Idag var en viktig dag. hon hade bestämt sig och hon gick upp när hon skulle gå upp. Hon klädde på sig när hon skulle klä på sig, hon sminkade sig när hon skulle sminka sig och hon åt frukost när hon skulle äta sin frukost. Men, där någonstans vid sminket föll det. och det gick bara neråt. Hon kom aldrig upp igen, och där sitter hon. Hon kommer visserligen göra lite nytta hemmavid, men om det ger lika mycket som att gå dit hon skulle gått idag vete tusan.
Hon trivs inte. Hon känner sig inte trygg i sig själv och det får henne att må knasigt. Hon vet inte vad hon kan göra för att få något att bli bättre och därför stannar hon. Hon stannar och stampar i samma fotspår over and over again. Det hon är rädd för är att hon ska stanna och stampa för länge, att fotspåren blir för djupa och att hon tillslut inte kan ta ett kliv därifrån. Hon fastnar och får stå där. stilla. kvar.

Det är så svårt när hennes hjärna säger det verkliga, det rätta, men kroppen bara ger upp och stampar kvar. Hur ska man få dessa att samarbeta?

Det hon blir mest rädd för är hur alla ser på henne. hur alla tänker och pratar när hon ibland bara går sin väg. Alla vill ju vara omtyckt och hon är såklart en av dom. Varför vill hon bara vara för sig själv? Eller vill hon verkligen det? Vad är det som händer?

igår hann jag bli riktigt uttråkad en gång, kissnödig som få en annan gång och lättad en tredje gång. Jag blev förbannad två gånger, besviken en och less sisådär trefyra. Jag tappade bort mig en gång, frös rejät massor med gånger och dansade ännu massa mer gånger. Jag blev riktigt överraskad och rörd en gång, riktigt glad  massor med gånger och riktigt riktigt full en gång. Jag kände samhörighet flera gånger, kramades ännu flera gånger och tappade bort pengar en gång. Jag drack världens äckligaste drink två gånger, en dålig version av världens godaste hur många gånger som helst och jag åt bara huvudrätten i en trerätters middag en gång.
men huvudsaken är att det var gryymt kul igår.

idag såg jag en tant som hade dom längsta tånaglarna jag någonsin sett. rosalackerade. vidrigt.

jag har en vän som börjar på E som är ledsen, även fast hon kanske inte vill visa det, en vän som börjar på F som är sorglig, en annan vän som börjar på E som är ännu sorgligare och till sist en vän som börjar på E som är på tok för sorglig för sitt eget bästa.
jag har en vän som börjar på K som är ursöt, en vän som börjar på D som är bäst, en annan vän som börjar på D som är tokbra och en fjärde vän som börjar på A som är coolast i gänget. word.
jag har en vän som kallas för något som börjar på A som verkar har vuxit upp en centimeter, en vän som kallas något som börjar på J som jag hoppas hittar rätt snart, en vän som börjar på T som är för bra för att vara sann, en vän som börjar på J som borde släppa taget och börja om på nytt och så sen så har vi ju Stefan som jag saknar jättemycket.

pesto är en mycket bra uppfinning (!). lika bra som bilen och bättre än tvn.

Jag är så grymt jäkla less på pensionärer. Så grymt jädra förbannad på de människor som borde ha nästintill all tid i hela världen men ändå stressar runt och armbågar sig fram för att komma in först på apoteket.
Det är dom som tränger sig före i kön, det är dom som tar först från smörgåsbordet och det är definitivt dom som först ställer sig upp i bussen redan vid hållplatsen innan avstigning för att vara på den säkra sidan. Varför all denna stress? Är det så att dom är rädd för att inte hinna med allt innan det är försent och därigenom bokar upp sig sju dagar i veckan fjorton timmar om dygnet? Är det farligt att ta det lugnt när man blir gammal?
Vad är det som får dem att prata i hundranittio medan kaffet och kakan slinker ner i tvåhundratjugo för att sedan, när det är klarfikat springa in i bilen och tacka för sig? Var är lugnet? det måste vara grymt nervigt att vara så stressad, det måste vara grymt stressigt att vara så nervig. .
Det sjukaste är att oftast när man säger ifrån till tanten som vill slinka förbi i matkön bara för att hon 'bara har två saker att handla och du lilla fröken har tre' så tar hon det personligt, det är fel på den yngre generationen och vi respekterar inte våra äldre. tagga ner tantalanta. ta en danskurs, en yogakurs, se en bra film, ät lite god mat, sitt på toaletten i timmar, sjung en sång, spela piano, läs en god bok, rök på.

självklart drar jag inte alla över en kam. men nästan så.

Ibland tänker jag så grymt mycket. Så grymt för mycket.
åter igen, så dyker  tankar upp, när som helst de vill, hur som helst de behagar. när som helst jag inte vill, när som helst jag inte behagar.

Jag är vilse i blåbärsskogen och spåret jag lade efter mig för att hitta tillbaka är borta.
min undran är om det är någon som medvetet har undanröjt spåret, om det är jag som har slarvat med utplaceringen eller om det är ödet som spelar mig ett spratt. Om det är någon som har undanröjt det för mig så vill jag gärna veta. jag vill veta varför? Om det är jag som har slarvat med det är jag säker på att om jag bara koncentrerar mig, fokuserar och tänker efter lite extra så hittar jag tillbaka. Om ödet leker med mig kan jag inget annat göra än att tacka och ta emot. Om det är ödet är det ingen idé att klaga, ingen idé att kämpa emot. bara som sagt att tacka och ta emot, för varför bråka när det bara gör mig själv illa?

nu måste jag leta mig ut. och jag tackar Dig för att du hjälper mig hitta tillbaka.

vissa säger saker som dom aldrig utför och andra utför saker som dom aldrig berättar. Vilket är värst?


Helgen har varit till godo. lagom lugnt, lagom fartfyllt. lagom med tårar och lagom med skratt. Har plockat hemma hos föräldrarna, ner i lådor, upp ur lådor och slängt en stor hel del med grejer som jag kommer sakna om tio år, men vad gör det om hundra år när allting kommer kring? (ursäkta snövit o dvärgarna för stulet citat)

Jag har haft en konstig helg dessutom. sett sidor jag inte trodde fanns hos människor jag trodde mig känna, sett hur kylan klamrat sig fast i balkongräcken och sett salsakungar in action. Har även träffat en del veronica och en del jonny vilket alltid gör mig glad.

Nu är jag återigen hemma och ska dansa mig utåt i garaget för att rensa min barbie+bil-låda och kasta en massa saker som varit mig så kära. tufft, men nödvändigt. det här kommer bli superbra. hoppas på det bästa för mor o far. hoppas på det bästa för mig själv och dig och dig och Dig.