Caa

det var en gång en kille i sina yngre bästa år som inte riktigt visste var han befann sig, eller snarare åt vilket håll han var påväg. Han festade alldeles för mycket för leverns smak, han hade för många olika tjejer för hans föräldrars smak och han var alldeles för beroende av sällskap för hans egen smak. Det gick inte en enda vecka utan att festen knackade på från onsdag till lördag och det gick inte en helg utan att pizzakartongerna svämmade över hans tvåa på förtien kvadrat. Oftast var det hemma hos honom det hände. Från förfest till efterfest till bakfyllepizza, hans dörr var alltid öppen för allt och alla, och han verkade gilla det. Alla kom och gick som dom ville och ölburkarna staplades på köksbänken, köksfläkten gick för fullt för att få bort att cigarettrök och datorn spelade en herrans massa olika musik. Alla fick vara med och bestämma.

Men innerst inne visste han, att så fort glasen var urdruckna, musiken hade tystnat och gårdagens ragg äntligen hade lämnat lägenheten så var han ensam. Tomheten i lägenheten kändes som en grå dimma, all disk påminde honom om gårdagens bravader och han suckade högt när han tog tag i diskborsten för att sedan slänga den hårt ner i köksgolvet. Disken fick vänta, dammråttorna fick vänta, kattlådan fick vänta, det var ju ändå fest ikväll igen. Ingen brydde sig ändå så länge det var han som stod för festen. Diska och dammsuga kunde han göra på söndag, eller efter jobbet på måndag, eller kanske nästa helg. Det fanns ju fortfarande öl i kylskåpet och snart började allt folk stampa in för ännu en helkväll.