Caa

Hade för mycket kryddpeppar i mina köttbullar. En stor besvikelse.

Jag blir arg. Arg Arg Arg. Varför i hela fridens namn låter ni inte, era dumma jävlar, Gävles Ståtliga Halmkille stå?

Visst, det har blivit en grej, Gävlebocken "ska" brinna. Men frågan är egentligen varför. Vi har fått uppmärksamheten i alla år - Vi har den redan! Att lyckas behålla herr Gävlebock i otänt Bock-skick femton gånger sedan nittonhundrasextiosex är bara sorgligt. FEMTON GÅNGER. Snälla, lägg ner skiten eller låt den vara. Jag vill se Gävlebocken, jag vill veta att han står där och spänner sig inför ankommande Gävlebesökare. han är ju ändå så Gävle.

Men, i vilket fall som helst så brinner det. Burn baby burn (disco inferno). Min gissning är att Gävle kommun inte har råd att betala kostnaden för nermontering (så dom hellre betalar brandbilsutryckning, illaluktande torg och publicitet?) Nja. Jag skulle då inte hantera bocken så om jag var kommunkvinna. Han skulle få den omvårdnad och den kärlek han behöver. Och, han skulle absolut få en dusch av det där oljiga flamskyddsmedlet, trots att detta skulle förminska han utsrålning minimalt.

Tack och lov är jag inte det. För då kära Gävlebor, då skulle ni gå miste om den där otroligt vackra rosamålade bilen i Gustavsbrorondellen (?) på väg ut mot valbo också.

Kolla här hur bra Herrn har klarat sig i alla år.

HEj!

...är precis vad det där var.

Nu förstår jag ingenting. Jag kan ingenting, vet ingenting och kan ingenting göra. Det sa bara stopp. Poof. Crash. Boom. Bang. Sen tystnad.

Det är en dag kvar, sen är det dax att låtsas vara ledig ett tag. Men denna enda dagen räcker inte till, jag orkar inte mer. Jag har försökt, tro mig, jag har suttit hela dagen och intalat mig själv att jag ska orka, att jag bara har den här chansen. - Kom igen nu!
Men att intala och göra är två helt olika saker. Jag vet inte alls hur det här ska gå. Har verkligen överskattat min egen förmåga den här gången också. Och det är så fel! Jag vet ju, det tar stopp på exakt det här sättet när det bllir för mycket. Att jag inte lär mig? Det tar Stopp Stopp och jag kan inte något göra. Och det gör ont. Otroligt ont.

nälla tomten, ge mig ett betyg i julklapp. Jag vill inget annat ha!

.......

Guds gåva till mannen var kvinnan.

Guds gåva till kvinnan var mens.

Tack för den.



........

Funderar på om det är svinsprutan som tar tillfället i akt och slår till när jag som minst behöver det. Funderar även på om jag bara skyller på svinsprutan för att slippa inse att det är alldeles för mycket i skallen nu. Det är kring sådana tillfällen jag stänger av vissa saker tyvärr. Jag märker det mer och mer. Poof så försvinner allt. Jag försvinner.

Men idag har jag verkligen ont i både kropp hjärta och själ. Ja faktiskt. Fast egentligen bara i kropp. Det känns som om jag har blivit överkörd av en ångvält, och den jäklen backade också. Men man får ha sådana här dagar. Man får ha sådana dagar när man filosoferar sönder minsta detalj så den bara bli ännu avårare att få grepp om, och man får ha sådana stunder när det känns som att världen inte vill någon människa väl. Så klart att man får det. Det borde dock vara olagligt att känna detta dagen innan en kontrollskrivning. Det får man inte.

Min julblomma har slagit ut nu. Förbereder mig på en enorm allergiattack.

Jag har tassat runt denna fråga ett bra tag nu. Tisslat och Tassat och Klurat kring sannolikheten i att frågan kunde besvaras med ett Ja. Och såklart kunde den besvara med ett Ja! Jag ville bara inte utropa något definitivt förrän jag verkligen visste. Men jag har nog alltid vetat. Ska inte sticka allt under stolen nu, det är redan försent, och Ja, det finns ju kanske möjligtvis vissa förutsättningar för att sådana här saker inträffar.. Jag kan nog till och med komma ihåg första gången jag reagerade på att så kunde vara fallet. Jag kommer ihåg att det gick en liten värmeslinga upp i ryggraden när jag insåg vad jag blivit, en liten slinga av värme och en möjlig obekväm känsla som sade "Vad var det jag sa lillfröken" och klappade mig på axeln med ett hånleende. 

Saken är den, Saken är biff. Jag har blivit som min Pappa.

Vi tänker tillbaka massor med år:
Jag ser mig själv som en liten söt knodd i klassrummet. Det är föräldramöte och alla klassisar är där med sina päron, och jag likaså. Min pappa har alltid haft åsikter. Starka sådana. Och han har aldrig varit rädd för att framföra dessa, eller över huvud taget känt en rädsla för att ta tag i saker, vare sig de är av obekväm natur eller ej. Det gjorde han också. Ofta. Och jag jag kommer ihåg hur arg han lät. Hur jag uppfattade att han varje gång när han öppnade kakhålet skällde ut både fröknar och klassmorsor med råge. Jag befann mig i en obekvöm situation. Min pappa var ju en snäll pappa, tänk om någon uppfattade honom som en tjurisgubbe?

Fast nu inser jag ju att så inte var fallet. Min pappa bara låter så ibland när han pratar.
Och vet ni vad, jag har ärvt det.

Tack pappsen!

ring ring, bara du slog en signal. Vad var det där om? Nu blev det lite konstigt. Konstigt är ordet. När man väl tar orden i sin mun så dyker de upp igen, minst sagt. kan ord dyka upp fysiskt? Konstigt. och lite, en gnutta läskigt (men säg det inte till någon). Hemligheter är till för att behållas.

Men vet ni vad kära vänner? Det spelar ingen direkt roll nu. Och varför? Jo för att den här gången är det inte samma sak. Alls. Inte samma liga och inte samma spelare. Inte ens samma division. Men även om det vore samma sak så kommer det inte nära mig. Jag är spindelmannens kvinnliga motsvarighet och jag är hulkens snyggare och bättre hälft (och inte alls lika grön). Muren ni vet, den där muren.

Dagens rim:
Försöka i hjärnan duger, att stå upp för det i verkligheten suger.'
Dagens avslut:
Slut för idag, tack för idag.