Utkast: Maj 24, 2010
Vad övrigt är, är Tystnad.
Att vara eller inte vara, det är frågan
Att vara eller inte vara, det är frågan:
Månn' ädlare att lida och fördraga
Ett bittert ödes styng och pilar eller
Att ta till vapen mot ett hav av kval
Och göra slut på dem med ens. —Att dö—
Att sova — intet vidare — och veta,
Att uti sömnen domna hjärtekvalen
Och alla dessa tusental av marter,
Som äro köttets arvedel — det vore
En nåd att stilla bedja om. — Att dö,
Att sova, sova! Kanske också drömma?
Se, däri ligger knuten! — Ty i döden —
Vad drömmar i den sömnen månde komma,
När stoftets tunga skrud vi kastat av,
Det tål att tänka på. Den tanken skapar
Vårt hela långa levernes elände;
Ty vem fördroge tidens spe och gissel,
Förtryckets vrånghet, övermodets hån,
Föraktad kärleks kval, senfärdig lag
Närgången ämbets-högfärd och de sparkar,
Odågan ger den tåliga förtjänsten,
Om man själv kunde giva sig kvittens
Att uti sömnen domna hjärtekvalen
Och alla dessa tusental av marter,
Som äro köttets arvedel — det vore
En nåd att stilla bedja om. — Att dö,
Att sova, sova! Kanske också drömma?
Se, däri ligger knuten! — Ty i döden —
Vad drömmar i den sömnen månde komma,
När stoftets tunga skrud vi kastat av,
Det tål att tänka på. Den tanken skapar
Vårt hela långa levernes elände;
Ty vem fördroge tidens spe och gissel,
Förtryckets vrånghet, övermodets hån,
Föraktad kärleks kval, senfärdig lag
Närgången ämbets-högfärd och de sparkar,
Odågan ger den tåliga förtjänsten,
Om man själv kunde giva sig kvittens
Med en tums stål? — Vem gick och släpade
I svett och möda under levnadsoket,
Om fasan ej för något efter döden,
Det oupptäckta landet, varifrån
Man icke återvänder, skrämde viljan
Att hellre bära våra vanda plågor
Än fly till andra, dem vi icke känna?
Så gör oss samvet till pultroner alla
Så går beslutsamhetens friska hy
I eftertankens kranka blekhet över,
Och företag av märg och eftertryck
Vid denna tanke slinta ur sin bana
Och mista namnet handling. — Stilla, stilla!
Den sköna Ofelia! — Nymf, i dina böner
Slut alla mina synder in!
I svett och möda under levnadsoket,
Om fasan ej för något efter döden,
Det oupptäckta landet, varifrån
Man icke återvänder, skrämde viljan
Att hellre bära våra vanda plågor
Än fly till andra, dem vi icke känna?
Så gör oss samvet till pultroner alla
Så går beslutsamhetens friska hy
I eftertankens kranka blekhet över,
Och företag av märg och eftertryck
Vid denna tanke slinta ur sin bana
Och mista namnet handling. — Stilla, stilla!
Den sköna Ofelia! — Nymf, i dina böner
Slut alla mina synder in!
diff
Imorgon smäller det. Diff klockan två och jag känner mig halvförberedd. Den här gången har jag faktiskt lagt ner en hel del energi på ämnet, men den energin handlar mest om att intala mig själv om att jag kan är jag rädd. Att intala sig själv att man "kan om det bara kommer rätt frågor" är dumt, det är en sådan gång då man helt plötsligt tycker det är mycket viktigare att städa, sova och noja över andra saker. Och som toppen på det imorgon sjunkande isberget så har jag gått och blivit sjuk (förkyld. allergisk). Mandlarna i halsen är stora som plommon och trots en rejäl fight att tvinga ner lunchmaten så vann de jäklarna, det är stopp. Det är också riktigt synd. Men, trots detta så finns ju hoppet kvar: halsen ska inte få ta död på mig denna gången heller. Jag hoppas bara att det inte är allergin som säger ifrån. DEN är dryg.
Feber då? oh ja, den har också dundrat sig på, som alltid när min kropp får en liten fight att hantera, vare sig det är halsen, nageltrång eller möjligtvis en liten för snabb promenad så kommer den. Och jag blir tröttare än tröttast, kallare än kallast och svettigare än svettigast. Men det spelar heller inte någon roll. För nu har jag sovit, städat, nojat, frysit, svettats och nu även skrivit blogg: no turning back, nu finns det bara matten kvar.
svall
Har precis avslutat tittandet på tidernas värsta chick flick. Eller åtminstone en av de värsta jag sett (det kanske dock bör nämnas att min röst inte väger så tungt då jag lätt kan räkna mina upplevelser från filmer ur denna genre på en hand). I vilket fall som helst så spelar det ingen roll vilken värst-skala "27 dressses" ligger på, för jag måste bara erkänna att jag har bölat som den lilla flicka jag är. Jag har bölat vilt och högljutt och jag har haft ont i magen och huvudet och hjärtat har varit på väg ut ur mitt bröst hela filmen igenom. Och vet ni vad? - jag älskade det. Mer känslosvall åt folket! (jag ska starta en grina-grupp på facebook)
Get your hands off my man
Spikrak översättning: Ta dina händer av min man. Bättre översättning: Låt min man vara din hynda!
Dessa sex väl utvalda ord hörde jag precis en kvinnoröst skrika utanför balkongen nerifrån Tegeluddsvägen. Efter många sekunders funderande kring vems man jag skulle ta mina händer bort från, och efter att ha insett att jag inte alls hade någon man i min hand (och såklart efter att ha kikat ut mellan persiennerna som en gammal nyfiken gumma), insåg jag snabbt att hela världen inte kretsar kring mig: Några förfriskade flickor stod och garvade medan de smekte en reklamskylt (Dressman antar jag) nere vid Tv4-huset. Vilken tur att det det inte var ännu ett galet ex som försökte göra mig uppmärksam genom att skrika hotelser upp till femte våningen. puh.
Stockholm by night
Åter igen: Jag älskar denna stad! Godnatt.
Sluta tjata börja jobba
Så nu var kandidatuppsatsen inlämnad (23:49 inatt) och jag känner mig lättad men så otroligt missnöjd med mitt arbete. En tanke som snabbt slog mig igårkväll var att det ändå inte gör något då jag har chans att ändra efter opponeringen, men trots detta så känns det halvskoj att en besserwisser-klassmänniska ska läsa rapporten och tro att jag inte kan prestera bättre. Har inte någonsin på min högskoletid utfört ett så dåligt arbete som nu, osis som fasen att det blev just i kandidaten, men vafasen: Trots det så är jag bäst ändå. Vilken paradox mina vänner!
Om man funderar kring de här veckorna som gått så finns inga tankar som kan kringgå allt tjat om stress, hur mycket vi alla har att göra och total kaos i treornas hjärnbalkar. Alla har mest att göra och ändå hinner alla med detta mesta att göra på perfekt utsatt tid. Det är trevligt att veta att alla sitter i samma båt, men att jämföra vem som har högst stressfaktor på axlarna och vem som det är mest synd om är inte min grej..
Jag vet ju att jag har mest att göra av alla alla alla ändå. så det så. ;D
