Myran Maj
Myran Maj hade alltid sett sig själv som en myra som kom mycket bra överens de flesta i stacken och hon hade aldrig haft något problem med att vara social mot de nya myrorna som hälsade på ibland. Hon var egentligen en riktig arbetsmyra och älskade allt som hade med utmaningar att göra. De bästa hon visste var att dra sitt barr till stacken och hon glädjes åt att alla runt omkring verkade se henne som en riktigt flitig Myra. Hon var också väldigt noga med att säga vad hon tyckte och mådde mycket bättre när de andra myrorna såg henne som en Ärlig Myra. Visst kunde det kanske gå lite långt ibland med ärligheten men Maj orkade inte hålla på att krypa för sanningar hela tiden och hon hade flera gånger sett att det belönat sig.
Det senaste två åren hade Maj känt sig hemskt nere och märkte att det hade gått ut över hennes flitiga jag. Hon visste att hon borde kunna vända den nedåtgående spiralen på något sätt men hur hon än försökte så gjorde allt jobb hon missade i stacken att hon inte riktigt hade tid med att tänka på sig själv. Maj blev bara mer och mer stressad och märkte hur hon steg för steg drock sig bort från de andra i stacken. Hon gillade helt plötsligt att vara ensam när hon arbetade och hon kände inte längre att hon passade in i det nya samhälle som hade skapats.
Det senaste året hade Maj också känt sig extra nere, mycket på grund av att hon av någon anledning inte trivdes i den nya sitsen hon hade skapat för sig själv, men även för att hon inte kände sig lika delaktig som hon en gång brukade vara. De andra myrorna arbetade flitigare än aldrig förr och när Maj nu kände efter så visste hon att hon hade tagit steget ifrån dåtiden, hon var inte lika flitig och glad längre, men var hon tvingad att bara acceptera det?
Hon orkade inte vara lika social med sina nya myrkamrater längre och helt plötsligt hade Myran Maj pekats ut som det suraste surkartet i hela fruktskålen (Läs tjurigaste Myran i hela stacken). Detta gjorde Maj ledsen men hon verkade vara tvungen att acceptera det då det var uppenbart att detta hade blivit hennes nya plats i stacken. På något sätt så brydde hon sig inte heller, Äntligen respekterade folk om hon ville vara ensam, men samtidigt så tänkte hon varje dag hur det skulle gå framöver om hon fortsatte leva i denna spiral.
Energin hon inte hade, glädjen hon inte kände och framför allt oroligheten som smög sig på dag för dag. Hon var ledsen att hon inte hade energi till hundramiljoner procent som hon kunde överskölja sina Myrkamrater med, men samtidigt så kände hon sig nöjd med den hon var. Det fanns andra som kunde sprida den energin.
Så Myran Maj fortsatte med sitt arbete i stacken dag för dag. Hon konkade och släpade tills hon inte orkade mer, och då konkade hon lite extra. Så länge hon fick vara ifred så var hon nöjd. men tankarna gick..
Det senaste två åren hade Maj känt sig hemskt nere och märkte att det hade gått ut över hennes flitiga jag. Hon visste att hon borde kunna vända den nedåtgående spiralen på något sätt men hur hon än försökte så gjorde allt jobb hon missade i stacken att hon inte riktigt hade tid med att tänka på sig själv. Maj blev bara mer och mer stressad och märkte hur hon steg för steg drock sig bort från de andra i stacken. Hon gillade helt plötsligt att vara ensam när hon arbetade och hon kände inte längre att hon passade in i det nya samhälle som hade skapats.
Det senaste året hade Maj också känt sig extra nere, mycket på grund av att hon av någon anledning inte trivdes i den nya sitsen hon hade skapat för sig själv, men även för att hon inte kände sig lika delaktig som hon en gång brukade vara. De andra myrorna arbetade flitigare än aldrig förr och när Maj nu kände efter så visste hon att hon hade tagit steget ifrån dåtiden, hon var inte lika flitig och glad längre, men var hon tvingad att bara acceptera det?
Hon orkade inte vara lika social med sina nya myrkamrater längre och helt plötsligt hade Myran Maj pekats ut som det suraste surkartet i hela fruktskålen (Läs tjurigaste Myran i hela stacken). Detta gjorde Maj ledsen men hon verkade vara tvungen att acceptera det då det var uppenbart att detta hade blivit hennes nya plats i stacken. På något sätt så brydde hon sig inte heller, Äntligen respekterade folk om hon ville vara ensam, men samtidigt så tänkte hon varje dag hur det skulle gå framöver om hon fortsatte leva i denna spiral.
Energin hon inte hade, glädjen hon inte kände och framför allt oroligheten som smög sig på dag för dag. Hon var ledsen att hon inte hade energi till hundramiljoner procent som hon kunde överskölja sina Myrkamrater med, men samtidigt så kände hon sig nöjd med den hon var. Det fanns andra som kunde sprida den energin.
Så Myran Maj fortsatte med sitt arbete i stacken dag för dag. Hon konkade och släpade tills hon inte orkade mer, och då konkade hon lite extra. Så länge hon fick vara ifred så var hon nöjd. men tankarna gick..
Kommentarer
Trackback
