Caa

Herr och Fru Svan lever tillsammans från dagen de träffas tills dagen de dör.  De umgås, fixar svanbarn, häckar, ruvar, ordnar mat, fryser, myser och bara är tillsammans hela sitt liv. inget knas. Om herr svan tuppar av så tuppar även fru svan av kort därefter. Av sorg. Det mest vackra i hela världen måste vara svanarnas beteende gentemot varandra. De lovar varandra kärlek och omsorg in love or hate och håller det till ord och mening. Tills döden skiljer oss åt är ett faktum och sorgen blir så stor av den kvarlämnade så att denna sörjer sig till döds.
Det är vackert, vackert på gränsen till bisarrt, men än dock så vackert.

jag är inte inte en elak svan, förklarade fru svan,  jag är inte hjärtlös                      
nej jag vet, svarade herr svan, du tog just mitt hjärta                                     
                                                                                                                                                       

alldeles nyss när jag gick hem från jobbet så passerade jag den stora vändplanen utanför vårat hus och gick för att bryta en gammal vana på trottoaren på andra sidan den. Där såg jag en liten liten snigel som med stor säkerhet hade passerat den stora stora vändplanen, helt välbehållen. Jag kunde nästan, bokstavligt fälla en glädjetår när jag började tänka på att detta kanske varr herr snigel jag träffade på igårnatt. Tänk om han tog mina ord på allvar, tank om han kämpade, tänk om han tänkte på vad som väntade hemma i farstun och gav allt för att hinna innan det var för sent. tänk om han kämpade för att vinna, och verkligen vann.  

skulle ju vara otroligt, men tänk om? man får faktiskt tänka positivt ibland. denna gången behövs det verkligen.

så. vaken fast jag inte borde vara vaken så är jag. kan inte sova men mitt huvud ber mig gång på gång. Visste inte att sådan här huvudvärk existerade.
varför? jo för om någon kanske missade det så var det midsommarafton igår, den där krystade helsvenska grejen som alla bara 'måste' fira men ingen egentligen vet varför. Vi trotsar regn med rusk med mygg och kan slå ihjäl för sista sillburken i affären, bara för att få den där perfekta sillunchen med nubbe som ändå är på tok för äcklig för att någon ens ska njuta. Det är ju i slutändan dock egentligen bara nubben vi vill åt, erkänn; sillen? egentligen så hänger den bara med. taskig konsistens och bara smak av senap, vitlök eller lök, som vi aaldrig annars dagligen äter. potatisen? tar snålskjuts på sillen, i vilket svenst hem äter man inte potatis minst en gång i veckan? Gräddfilen? japp, behöver jag ens peka på alla tevekvällar med Chips och dipp?
Men nubben. Inte fan dricker man sånt där äckel vardagligen inte. Och trots att det är så grymt vidrigt så att de flesta grimaserar vilt och brett när man hällt i sig en hutt, så tar man en till och en till för, "Det är ju midsommarafton, det hör ju till". Åter igen en ursäkt för att få bete sig hur man vill och släppa på hämningarna, bli full av rang och skylla på spriten dagen efter. Is'nt that great?!

Min midsommar var som alla andras, mysig men på tok för 'måste hitta min midsommarkänsla, var är den?' för att jag kunde slappna av. Vi började runt elva då jag mötte upp Karin,Emelie och Thomas för att sedan konka sjuttiåtta smockfulla kassar och korgar och väskor till Vasaparken där filtar och presenningar breddes ut och maten dukades upp. Det var sill det var potatis det var sallad det var nubben och en sjuhelsikes massa öl med myycket mera. Glam kom och gjorde oss sällskap och J.O, Jenny och Robboz droppade in och vi åt sill i mycket små mängder (inte så oväntat eftersom Glam var den enda av oss som egentligen ens tycker om sill), Potatis i lite större och drack nubbar som om vi inte fått vätska i oss på år och dar.  Det var kallt, det var molnigt, men det regnade inte och nästintill alla var as happy as sunshine så det jämnade ut sig. Runt fyra packade vi ihop de någorlunda lättare sjuttiåtta kassarna och begav oss hem till mig och thomas för att dricka ännu mer nubbe (nu hade vi för länge sen gett upp det där med att tvinga i oss sill o potäter och la vikten direkt på det i flytande form). Väl hemma så kom en mycket glad Fredrik på besök, vilket höjde partystämningen enormt för min del. Har varit lite orolig för honom i några dagar på grund av vissa omständigheter men midsommarafton var hans kväll och det märktes vilket såklart gjorde mig glad. Melon med aldeles lagom sprit skars upp och tomteverkstaden kom igång med att marinera och skära kött samt grönsaker, för att sedan fixa grillspett av toppklass, och trots att grillen bara pallade köttet innan den nonchalant slocknade och vi fullföljde med att grilla resten i ugnen så tappade ingen gnistan. Lagom till maten var klar kom David och hälsade på vilket alltid är roligt. Jag blir alltid då glad av davids sällskap men känner dock idag att jag kanske gav honom lite för lite uppmärksamhet, jag menar ja, jag var enormt jäkla upp i varv och sprang omkring och plockade och diskade och städade efter maten,, men david är ju alltid david :]

så, det jag ville komma till är att min midsommarafton 2007 har varit mycket trevlig. Blev dock lite för mycket nubbe jag märkte när alla åkt hem men sånt får man ta. Borde vara nykter ett tag, har helt tappat känslan att det blir roligare av att vara full, det är bara dyrt och luktar illa men jag undrar om man gör det när man börjar bli gammal? shit, för jag börjar verkligen bli gammal, bäst-före-datumet är passerat, jag är snart äldre än jag borde vara i min ålder. Jag är dock definitivt lika snygg som alltid. 

tack för mig.

(känn ironin) 

Om någon skulle fråga mig vad jag håller på med så skulle jag inte kunna svara på deras fråga. Om någon skulle be mig förklara varför jag beter mig som jag gör så skulle jag bara skaka på huvudet och fortsätta prata om något annat. Inte för att jag inte vill prata, utan för att jag i själva verket verkligen inte har en enda blekaste aning om vad som händer. Det känns som att mitt liv gör en helomvändning men det har glömt att berätta det för kroppen caroline som självklart blir påverkad av svängarna och nästan mår illa av att det går så inihelsikes fort. 

I någon eller kanske till och med några veckor nu har jag varit på ett helt annat plan som jag inte trodde existerade och jag har levt som i en bubbla ur vilken jag är helt oförmögen att ta mig ut ur. Jag har varit hemma för mig själv, helt i min egen ensamhet och varit helt hadikappad till att göra ett dugg. Ett enda litet dugg i formen av nothing, nãda, ingenting. Jag har ställt min klocka på senast nio varje morgon, stängt av den när den ringt och vaknat minst tre timmar senare. Efter det har jag klivit upp och, ja.. sen är storyn slut. det ser ut som skit här hemma, jag är hungrig som en varg och jag har slut på underkläder, men vem bryr sig? inte verkar jag göra det iallafall. jag förstår inte. jag har varit, och möjligtvis är, helt kass på att ta mig i kragen för att göra något alls, vilket gör mig grymt frustrerad.
Dom som jag älskar och tror sig veta säger att detta med stor säkerhet beror på all stress jag blivit utsatt för, hur orolig jag varit länge angående tentor, betyg åt alla håll och kanter och att min kropp nu äntligen slappnar av. Jag tror dock tyvärr sötingar att jag dissar den hypotesen, kanske så kan jag hålla med till en viss del men nope, det är något djupare. detta handlar inte om att slappna av, detta handlar om att omedvetet stänga av allt som är bra med sin kropp och långsamt tyna bort. Och tro mig, det är fasen inte bekvämt någon stans..

I dagen före förrgår bröt jag dock faktiskt trenden, eller rättare sagt, jag tänjde på dess gränser en aning. Jag gick upp som vanligt vid tolvtiden, duschade (!), klädde på mig (!) och borstade håret (!) för att sedan gå ut (!) och ner mot centrum för att plocka ut lite allergimediciner:
men när jag väl kom ut möttes jag ev ett sådant enormt lufttryck så jag trodde att skallen skulle sprängas. Jag kände mig som en alien som för första gången tog ett steg i en annan värld, på ett annat plan, som i en skyddsbubbla av ovisshet stampade jag mot mitt mål. och det mest konstiga är att mina ben nästan inte bar mig, jag kände mig som ett nyfött stapplande föl med grymt för långa ben för min storlek och mitt huvud var fyllt av ingenting.
Väl på apoteket visste jag inte mitt personnummer, kom inte ihåg min kod och höll såklart på att dö, som i formen av att, verkligen, dö, påvägen upp för backen hem igen. Min kropp sa : 'nej, nu sätter du faen inte din fot utanför dörren igen på en vecka, du kommer att avlida, avlida smärtsamt caroline'

Igår var iofs också ett mycket stort framsteg i min healingprocess. blev både dansmuseum, kubb och spel. Jag åt tilloch med en tallrik med köttbullar och spaghetti i allmän lady&lufsenstil (!). Inte för att jag ville, utan för att jag måste. och in my face, jag kunde ta tag i det, om jag bara ville.

men problemen består. jag har gått ner aldeles för många kilo för mitt eget bästa, jag har fått en knasig dygnsrytm som inte är bra någonstans och jag har blivit lika osocial som en ägggula med dubbelt skal. Till vilken nytta? inte till någon som helst vill jag medge.

och nu, jaa, nu är klockan snart sju på morgonen och jag har varit uppe sen halv sex. varför? ingen aning, men för en gångs skulle är jag pigg och kan inte för fem öre somna om. tack för det televerket. hatar att vara jag just nu.

(men såklart finns det några babes som gör allt värt att kämpa för. go go go!)