herr snigel
inatt när jag gick hem från jobbet såg jag en liten liten snigel på väg över den stora stora vändplanen utanför vår dörr och jag fällde nästan, bokstavligt en liten liten tår. Vilka planer herr snigel än har, vilka mål han än hade med sin våghalsiga tripp just där just då så kommer han inte klara det över.
Det måste kännas så hårt att vara honom när han upptäcker att klockan passerar fem och trafiken så smått börjat vakna. undrar om han då kryper in i sitt skal och väntar på smällen, medan han tänker över de felsteg han gjort som snart orsakat hans död? tänker han i sin ensamhet om den där timmen han hade kunnat påbörja sin färd men stannade och snackade skit om frugan med grabbarna istället? tänker han på den där dagen för en vecka sedan som han istället för att spendera med sin söta snigelfamilj spenderade med snigelsekreteraren?
Eller, fortsätter han, målmedvetet och starkt, med gråten i halsen släpa sig framåt?
Med vetskapen om att det krävs en enorm tur för att hinna över, för att i sista sista sekund komma till andra sidan, till lugnet och rosorna? gör han det?
Jag hoppas att han kämpade, för sitt eget bästa, jag hoppas att han fortsatte röra sig i samma takt åt samma håll med tanken att han kan om han vågar. han vinner om han kämpar.
om han gjorde det så tror jag att han dog lycklig, med tankar på allt lyckligt han faktiskt har omkring sig, med tanken på rosorna på andra sidan, med tanken på barnen som väntade på honom, och frugan som saknat honom så. med tanken på att han vågade för att vinna, trots att han inte vann.
kämpa på herr snigel
Kommentarer
Postat av: emelie
fint skrivet gumman!
Trackback
