Caa

Den lilla lilla krabaten kom till världen en mörk kall septembernatt. Hans föräldrar såg med tårfyllda ögon av glädje på när hans lungor för första gången fylldes av luft med ett dovt hostande. Den lilla krabaten vägde bara femhundra gram och hans hud var ljusrosa, nästan genomskinlig. Hans skelett var så svagt och hans fötter var så små att ingen kunde tro sina ögon att han nu låg där och kippade efter andan. Den lilla krabaten var ett mirakel och han levde, men det syntes på honom att han kämpade, att han kämpade för sitt liv.
Hjärtat i den lilla krabatens bröst slog ojämt, hans lungor ville inte riktigt samarbeta men han skrek aldrig. Nej, den lilla krabaten låg där tyst, han var en kämpe, som kämpade för att hålla modet uppe..

Den lilla krabaten fördes till en kuvös som skulle bli hans hem flera veckor framöver. Än hade varken mor eller far fått hålla honom i sina armar och de grät, stora mängder tårar grät de, men aldrig inför den lilla, nej de ville inte att den lille krabaten skulle se att de var oroliga för hans liv, oroliga för hur länge till de skulle få känna sig som föräldrar, oroliga hur länge den lilla skulle orka att kämpa emot.. 

--------

Efter några veckor blev den lilla krabatens hud mörkare, hans vikt drog sig sakta över femhundrafemtiostrecket och hans lungor fylldes åter och åter igen av den absolut rena luften i kuvösens inneslutande rum. Han andades och han andades jämt och lättat, som att han kände att livet var på väg tillbaka. Den lilla krabaten hade kämpat för sitt liv och förhoppningsvis vunnit fighten denna gång..
Nån månad och lite till senare var det dax för de nyblivna föräldrarna att få ta med sig den lilla krabaten hem. De hade införskaffat allt som behövde, specialbeställt en bilstol för hans lilla kropp, och sytt egna små kläder som passade den lilla krabatens minimala kropp. Barnmorskan lyfte varsamt honom in i bilstolen och förklarade om och om igen att den lilla krabaten inte var som andra barn. Han var omtålig som få och behövde tre fyra fem månader, kanske till och med ett halvår för att vara lika tåligt som ett helt nyfött barn, under vanliga omständigheter. Mor och far tog till sig allt barnmoskan sa med vördnad och svor till varandra att den lilla krabaten skulle få deras största respekt och kärlek, allt för att tillfriskna så fort som möjligt och bli en stark liten kille, med leendet på topp.

Äntligen hemma stannade de bilen, öppnade bildörren och fadern bar in den lilla krabaten i hans bilstol in i  den lilla krabatens nyrenoverade sovrum. Rummet var nästintill tjugo kvadratmeterstort, det var ljust och luftigt och i mitten stod en blå spjälsäng med blå små täcken och kuddar. Tapeterna var ljusblå med en bård av tusentals små skrattande teddybjörnar och gardinerna i vit spets var ihopknytna med ett ljusrosa sidenband. Här skulle den lilla krabaten trivas, här, i vad som skulle bli hans första, och enda hem, skulle han kunna få slå sig till ro. här skulle han få andas frisk luft och återhämta sig från allt det onda.

Modern lyfte upp den lilla krabaten och skulle precis placera honom i sängen då hon såg. Hon stelnade till och förde handen mot Den lilla krabatens mun. Hans ögon var stängda, hans bröst låg stilla och han andades inte mer; Den lilla krabatens hjärta hade slutat slå, den lilla krabatens lungor hade slutat att kämpa. Den lilla kämpen hade nu äntligen fått slappnat av. Äntligen var han hemma.

Aldrig skulle fadern sluta undra om det var han som varit för oförsiktig i sitt sätt att bära in sin son in i huset, Aldrig skulle modern sluta undra om det var hon som varit för oförsiktig i sitt sätt att ta den lilla krabaten i sin famn. Aldrig skulle någon av de två får veta. aldrig.