stopp i lövens namn
Nämen hallå.
Start.
Nu tog det stopp.
Jag har börjat städat, tvättat och städat lite till.
Och tvättat ännu mer.
Otroligt flitigt.
Men nu tog det stopp.
Bara sådär.
Mitt i allt.
Bara sådär.
Poof.
Stopp.
Yea!
Start.
so many geeks, so little time.
Nu var det ett bra tag sen igen. Ett bra tag sen på grund av vad? Jo på grund av att jag helt enkelt har glömt. Jag har glömt på grund av att jag haft tusentals andra saker att tänka på och därför helt enkelt inte haft behov av det här. Har jag det nu då? är frågan. Nej, det har jag nog inte egentligen, men bara av att tanken slog mig måste vara positivt, det måste betyda att jag är påväg tillbaka till lite normalt igen. Mycket, men inte för mycket av allt liksom.
Vad har hänt då? Massor. Jag har varit borta, jag har varit hemma och jag har skaffat nytt jobb. Fortfarande kaos i och med bytet av jobb och tredubbelt att göra, men det ska väl bli okej nån gång. Snart börjar det nya livet. Det nya livet med skola hundra procent som vanligt, jobb trettio till och sommar hundra. Nej, det är omöjligt, jag vet.
Vad har hänt då? Massor. Jag har varit borta, jag har varit hemma och jag har skaffat nytt jobb. Fortfarande kaos i och med bytet av jobb och tredubbelt att göra, men det ska väl bli okej nån gång. Snart börjar det nya livet. Det nya livet med skola hundra procent som vanligt, jobb trettio till och sommar hundra. Nej, det är omöjligt, jag vet.
Men, ändock. Still i samma båt, och jag gillar det inte riktigt än. forward.
städa
dax att sälja av lite kurslitteratur.
Stort nej
han: Hej tjejen, är allt bra med dig?
hon (tar ut höger hörlur): ursäkta?
han: Tjena!! är allt bra med dig?
hon: Jo tack, alldeles nyss mådde jag jättebra.
han: ok.
Det går fort i hockey.
Och allt annat också. Låt saker ta sin tid, man skall inte gå i andras fotspår bara för att man så gärna vill. Varningsflagg! Handbollen gick dock bra, härligt killar, äntligen som Gert Fylking skulle säga. Snart är de Mars. hej
För övrigt så är jag otroligt imponerad av de själar som vill utbilda sig till gynekolog.
1101052000
Idag efter jobbet fick jag en känsla av att jag var tvungen att leta mig ut på stan. Jag var tvungen att trängas med en massa människor och jag var tvungen att korsa plattan både en och två gånger. Anledningen till varför jag kände så är rätt komplicerad och inte alls så bekväm, men jag måste säga att det känns otroligt bra nu såhär i efterhand. Jag klarade det den här gången också.
Att bero på att klara av så har jag även klarat av mitt näst sista jullov. Ett näst sista jullov som har inneburit heltidsarbete och en gnutta skola. Den där gnuttan med skola har gått som förväntat, bra på vissa plan och mindre bra på andra, men då det ändå är några dagar kvar till det stora testet så kommer det att gå bra ändå. Lite har jag fått undan och nu är det bara att vänta på poängen, de där kära poängen som allt så sött kretsar kring i livet.
Annars? bilen går bra och jag åt två pizzor till middag igår.
Var är min man?
När jag idag i mina egna funderingar satt och filosoferade på t-centralen så trippade ett mycket stiligt äldre par förbi med händerna i varandras. Jag blev alldeles varm av lycka inombords och började direkt fundera kring hur min man-för-hela-mitt-liv kommer att se ut. Vem kommer han vara, hur vet jag att det är han och framför allt: När kommer han? I fortsatta funderingar så gled jag iväg på ett framtidstänk som inkluderade villa, sjötomt, en stor altan, en liten busunge och en lika busig hund. Jag hann till och med komma in på bilfrågan när jag blev abrupt väckt ur mina drömmar av en dam som med en stor suck slog sig ned bredvid mig och utbrast: "NEJ JAG VET! det är ju just precis därför jag är påväg hem till Monica för att sova där!!"...
Tvingad att lyssna på damens konversation (med andra ord: tillräckligt nyfiken för att sitta kvar) så fick jag höra hur hon med gråten i halsen berättade att hennes man, sedan mångamångamånga år tillbaka, hade varit otrogen och att hon nu efter flera års otrohet hade fått nog. Nog som är Nog som är Jättenog. Punkt.
När jag klev på tunnelbanan så var det med en nedstämd ton som damen smittat mitt huvud med och jag placerade mig medvetet så långt från henne som möjligt för att sluta lyssna på mörkret hon beskrev. Men det hjälpte inte, det gick liksom inte att komma tillbaka till det rosa, vackra fluffet jag tidgare hade svävat bort i. Var är min man hade förändrats..
Nej, jag ska bara ha villa, sjötomt, en stor altan, en liten busig hund och..... ja. Ge mig en man också då. Okej då.
Jävla
SKITDAG!
T-bane-prat
Caroline har precis satt sig ner i tunnelbanan och lyssnar trött men intensivt på musik efter en alldeles för sen dag i skolan.
Efter några sekunders tillvaknande inser hon att personen bredvid försöker få kontakt, hon plockar ur högra musikmekafjonken ur örat och ser förvånad på en stoor pojk vid sin högra sida.
"Bra Telefon" Säger han med tysk brytning och ler lite osäkert.
Bra telefon? tänker Caroline och funderar i ytterligare någon sekund om han tror att hon lyssnar på musik via en sådan där nyvärldens I-phone på grund av I-pod-lurarna som hänger ur öronen.
"Va" får hon sen ur sig och inser när han snabbt fiskar upp sin Sony Ericsson T700 att han menar telefonen som ligger så snällt och sover i hennes ficka.
"Jaha" fortsätter hon och känner sig lite omtöcknad "Eller nej, den är rätt dålig, min har gått av"
Den stora tysken skrattar ännu mer när hon lirkar upp sin telefon och visar dess nu skapligt mycket mer ergonomiska utformning.
"Nej i och för sig så är den inte så bra.. Fast jag har ju en till" lägger han till mitt i skrattanfallet och tar upp telefon nummer två (förväntan var stor) som tyvärr inte var något annat än en stenåldersNokia med spräckt display: "Men den är lite svår att använda" kluckar han och pekar på sprickan.
"Jo det förstår jag" svarar Caroline och nickar sedan, flinar tillbaka "Vilken tur att du har två då"
Utan att stoppa tillbaka höger musikmekafjonk i örat så vänder hon sig ut mot fönstret och funderar på när hon skall få gå av. Tysken är tyst men det känns att det snart kommer något mer.
Och det gör det.
"Vad lyssnar du på" säger han och flinar ännu mer osäkert.
"Ursäkta, vad sa du" svarar Caroline och plockar ur även den vänstra luren för att riktigt låtsas som hon bryr sig.
"Jo, jag undrade vad du lyssnar på" säger tysken igen och ler brett, nu lite mer självsäkert, som att han precis har kommit ut ur garderoben.
"Red hot chili peppers" svarar Caroline.
"Jaha, jo dom är jättebra" flinar tysken igen och lyser ännu mer upp när Caroline svarar på hans rad:
"Jo..riktigt bra.. Faktiskt mitt favoritband sen länge"
Han är nu tyst ett tag för att sedan brista ut i ett sådär osäkert leende igen "Mitt med faktiskt, sen läänge, dom är ju gamla ju"
"hehe jo.." Caroline kollar ut genom fönstret igen, stoppar tillbaka ena hörluren i örat och ser väggen swischa förbi i en hejdundrande fart (fast såklart inte tillräckligt fort)
Tystnad.
Länge.
Ännu längre.
- pling plong - Nästa station Gärdet -
Caroline rättar till Väskan, och Den store tysken säger "Hejdå"
"Hej" säger Caroline och reser sig upp innan tåget stannat.
Hon ser inte tillbaka.
Allmänt konstig till mods går hon istället rätt över perrongen vid östermalmstorg och inser varför hela situationen till en början känts så skum. Hon inser att hon inte använt sin telefon under själva tågresan och att tysken smidigt har uppmärksammat hennes bananformade T700 innan de ens klev på tåget. Hon inser också att han tydligen tyckte att detta var en sådan match-made-in-heaven att han placerade sin stora bak till höger om henne för att sedan tvinga henne ur musikens underbara värld för att påpeka detta. Snacka om en uppmärksam karl. Tysk(T)!
död hund
Efter en jättetrevlig gårdag som innefattade allt från båtmässa med farsguben till födelsedagsparty på münchenbryggeriet mår jag som jag förtjänar. Jag har äntligen kommit fram till en sak: Klockan fem på natten ska man sova sen länge. punkt.
-
Utan att ha ätit ett endaste litet gick jag upp ur sängen vid tvåtiden idag för att fajtas med en clementin som vägrade bi skalad av mina skakiga händer. Efter två sådana rackare och en bit gurka var det tvunget att somna om för att inte dö på fläcken. Vid fyratiden vaknade jag till igen och kände att jag verkligen kunde klara av ett besök till kylskåpet. Det gjorde jag inte så jag stannade kvar i sängen och ska nu strax göra ett nytt försök, jag vet att skakningarna inte slutar förrän jag får i mig mat.
-
Men det var ju egentligen inte det jag skulle berätta. Det handlar om en dröm som jag fick uppleva i slutet av min bakissömn. En dröm som innefattade att jag och pappa körde på en hund. så, here we go:
HUND: Att drömma om hundar symboliserar ofta våra omedvetna instinkter. "Drömhunden" visar oss antingen tillgivenhet eller fientlighet. Har man en trofast hund som sällskap, är man säkerligen i harmoni med sig själv. Går hunden däremot till anfall mot en tyder det på inre obalans, och det skulle nog inte skada med en smula självrannsakan.
DÖD:Se en död: regnväder.
-
så, rannsakning på g!
Drömtydning
Fallet är såhär:
Mina drömmar låter mig inte sova gott om nätterna och jag vaknar mer trött än vad jag var när jag gav upp för dagen.
Innehåll:
Jag drömmer om insekter, om getingar och flugor.
Handling:
Två exempel (av många):
I Måndags drömde jag att jag vaknade under mitt stora duntäcke av ett evigt surrande i rummet. Jag kikade ut och blev genast attackerad av en geting som ville in i värmen, och in i mitt öga. Jag lyckades dra ner täcket över huvudet igen men hörde hur hela getingskaran nu kom närmare som för att gruppera sig för strid: Nästa gång skulle de hinna in både i ögat och i näsan.
I går drömde jag att jag fick en fluga i näsan. Det var en lång dröm som handlade om någon otroligt giftig ödla/fisk/geleklump/godtycklig grej som man inte fick få mot huden och som var ute efter mig. Jag hängde i armarna för att hålla mig upp från golvet, där den godtyckliga gula klumpen lurade och fick i samma veva som att äcklet hoppade upp på min fot (kallt, blött, slemmigt) en fluga i min näsa. Jag tappade greppet, och snäste, harklade, allt för att försöka få flugan att försvinna.
Resultat:
I Måndags vaknade jag en halvtimme innan klockan skulle ringa, under mitt täcke, och var livrädd att drömmen jag precis drömt inte var en dröm. Jag kom dock fort till medvetande igen och insåg att inte en endaste geting skulle kunna överleva i min minusgradiga lägenhet. Så jag försökte somna igen, gjorde det, och var oliidligt trött när väl klockan ringde. Snooze.
I går natt vaknade jag och var helt övertygad om att en fluga satt i min näsa. Jag hostade, snäste och harklade mig, tills jag skapligt äcklad insåg att om flugan någonsin suttit där så var den nu på väg ner för att ta ett varmt bad i magsyra. Men, klockan var natt och jag blev överlycklig när jag förstod att jag hade några timmar kvar att sova, så jag somnade. Och vaknade när klockan ringde för att sedan stänga av den och somna om, tröttare än tröttast. Snooze.
Iakttaganden:
Nyss när jag kom hem och satte mig i soffan (som jag också sover i) så såg jag något som jag trodde var en skalbagge på golvet. "Fy fan vad äckligt" sa jag högt för mig själv och svor hundra miljarders gånger för att jag har så otroligt ostädat så att skalbaggar flyttar in i mitt hem. Jag böjde mig ner för att ta bort den lille rackaren och insåg då, till min förfäran, att det inte var en skalbagge. Det var en fluga.
En stackars hjälplös fluga som låg på rygg, och som saknade en vinge.
Lösning:
Flugan släppte jag ut i kylan, mest för att den skulle få ett litet straff om den (huvvaligen) varit i min näsa inatt och jag sitter nu på soffan igen, helt övertygad om att jag och Mumien-mumien i Mumien-filmerna har något gemensamt. Jag har också undersökt vad drömmar om insekter kan betyda, för säkerhets skull.
Slutsats:
INSEKT, se enstaka: du får tillfälle att hämnas på någon du tycker illa om. Se flera: pengar att vänta. Bli biten av: du har en rival.
GETING, se: kärt möte. Bli stucken av: en närstående kan bereda dig en sorg.
Reflektioner:
Jag är sjukt trött och är så less på att inte sova, men det gör ingenting om pengar finns att vänta eller om ett kärt möte står runt knuten. Men, för att vara helt hundra på att inget sorgligt kommer att hända eller att jag blir tvungen att få ett tillfälle då jag kan hämnas på någon så låtsas jag att jag aldrig läste det där.
Och fokuserar på funderingarna kring om det verkligen ligger en halv flug-vinge kvar i min högra näsborre eller inte.
den åttonde
Igår kände jag sådär igen. En känsla av bitter-sweet-sour-salt. Mest salt tror jag. Den tittade förbi idag också, men jag vinkade den hejdå. Imorn ska jag äta godis. Men bara sött för att fylla på med de rätta elementet. Winegum? buhuhu
Här är jag
... och pappa brukade kalla mig för Guttaperka när jag var liten. Jag förstår inte.
Koma
Tenta nummer miljard avklarad. Avklarad för denna gången, men möjligtvis inte för sista gången. Nej, ingen tentavecka utan "om jag ändå hade gett det lite mer tid" och ingen tentavecka utan "om jag bara hade prioriterat rätt". Inte heller en endaste tentavecka utan tankar på allt annat än just tentor och studier, och absolut ingen tentavecka med nog med tid. Det skulle vara helt underbart om hela världen runtomkring stannade de här veckorna (förutom restaurangerna och tunnelbanorna förstås). Och om alla andra utanför skolan bara frös till is och vaknade upp igen lagom till tentapubshelg, gud vad mycket enklare allt skulle bli. Inga irriterade ungar på tbanan, inga komplicerade diskussioner och handlingar som man måste grubbla kring, inga tanter som tvingar på en samtal på tågresorna, inga gubbar som smaskar på bussen och inga fula drag för att vinna. På torsdag smäller det igen, nu ska jag bara ta det lugnt i fem minuter innan jag måste sova.
Råkade förresten slå på en världsdålig film på tv, "Stealth". Kolla inte på den, kolla på den här ovanför istället.
Tredje gången gillt
Helt annat. På riktigt nu. Bromsa för att sedan börja köra på samma gång, eller är det verkligen möjligt? Möjligt eller ej, det så det ligger till och handbromsvändningen är ett faktum. Handbromsvändningen är ett lika stort faktum som att gasen halvt ofrivilligt måste ligga i botten eftersom det smäller på tisdag, med eller utan co-driver.
Helgen har varit intressant. Bara massor med stress som späddes ut med ännu mer stress på grund av en återlämnad bil och ett par upphämtade räkningar. Jag körde och bromsade på samma gång vilket resulterade i att jag bara har gasen kvar att lita på nu. Gasen mot en tentavecka utan besvikelser.
Det som är på plussidan är att jag har klarat en kurs som länge legat som en enorm tyngd på mina axlar, och att jag har en tenta avklarad som måste ha gått vägen. Det som är minus är att det där som ligger utanför skolan inte längre finns, eller jo, avståndet finns ju förstås, men allt annat är borta vilket gör mig ledsen. Lite sådär stanna-hemma-och-sova-i-flera-dagar-ledsen. Känns som att jag på grund av tentakaos levde på reserven men att den tanken nu också är tom. Snustorr. Snus.
Men ajajaj, att gasa var det, och gasa ska jag göra. Gasa mot två godkända tentor och mot ett Italien med lugn och stillsamhet (erkänna för sig själv: jobb). Men ett Italien utan konstruktionsmaterial, utan prototypframtagning, utan analyser och utan hela racet. I mål ska jag, trots att tanken är tom, trots att min medförare har ramlat ur och trots att bilen är i Gävle. Jag har en dröm.
Inatt
Inatt har jag inte kunnat sova alls. Vridandet och vändandet resulterade i att jag där vid femtiden på morgonen stirrade in i ett totalt tomt tv6: "Detta är en hypnotiserande text. Du kommer snart somna för att senare vakna när tv-programmen börjar sändas igen".
Det började med att jag skulle sova tidigt, och nog inte egentligen var så trött. När jag sen väl blev trött så var det ett sjuhelsikes liv utanför tv4 (vilket det har varit tre kvällar i rad). Skrikande, hurrande, skrikande, hurrande, skrikande, sjungade. Jag har inte förrän nu i detta ögonblick insett att det såklart hela tiden har handlat om alla debatter som pågått i fyran-huset på kvällarna.
Men. när jag väl kunde döva den största delen av ljudet (med hjälp av två kuddar och ett extratäcke på huvudet) så började jag hosta. Om det var för att jag inte fick luft och höll på att svettas ihjäl eller för att jag är förkyld vet jag inte, men det spelar ingen roll eftersom det fortfarande inte fick mig att somna. Hostmedicin. En alvedon för säkerhets skull. Och vänta. Vänta. Tillslut somnade jag men vaknade på grund av en otrolig stressdröm som jag lätt kunde tyda. Nu handlade det inte längre om skrik utanför tv4, utan om en möjlig nervositet inför idag.
Aja. Sen var klockan fem-sex. Dax att gå upp? Av någon anledning blev jag tokstressad. Har nu varit klar hur länge som helst och fick ett riktigt uppvaknande när jag insåg att jag var en timme tidig. Halv nio hade jag siktat på, halv tio var verklighetens nummer.
En frukostvända till då?
Nyheter
Länge sen nu. Alltför länge sedan? Icke. Sisådär lagom länge. Mycket har hänt. Jag har lämnat den gamla grå sommaren bakom mig och påbörjat en ljus och inspirerande ny termin, med många nya utmaningar och nya rutiner. Skolan har varit ett minne blott den här sommaren men efter en kick i rumpan så är man snart igång igen. Sakta men Säkert. Hårt och Rättvist. Man måste vara hård för att klara sig. Hård och lite halvt rättvis. Rättvisan gör ju ingen nytta ändå :)
Men i vilket fall. I vilket fall så är jag otroligt glad. Otroligt tillfreds och riktigt riktigt bekväm. Att det kunde vara så lätt när man bara omger sig med rätta människor? Jag vill inget annat än att ha er här hela tiden. Lite som ett barn. Ena stunden är man en tant och andra stunden en liten unge. Not a girl yet a woman sjöng hon. Haha. Brittan vet allt ;)
hjälpa?
Nu så
Så nu var det dax. Det var länge sen, men nu var det på riktigt dax. Och vet ni varför? Nope, inte jag heller. Inte alls. (Jo!)
Livet fortgår, jag jobbar, jag är trött och jag funderar. Inget nytt med andra ord. Jag lever i den mån att jag äter och sover och det är allt en människa behöver: Jag älskar mat! :D Det intressanta är att jag har glömt mycket, eller rättare sagt, jag har slutat funderat. Men ibland slår det till, och det slår hårt. Vem var det som sjöng "living in a lie"? Min ljuva stämma är med på noterna. haha. Hur kunde det slå så fel, hur kunde jag vara så blind? Jag är mållös. Fast nej, det vet ni att jag inte är, jag är inte mållös, jag är bara sårad. djupt. Men sånt pratar man inte om. Nej nej, för imorgon är en ny dag. Imorgon. Imorgon då, som sagt, en ny dag, ny dag med samma sysslor. Jag vill inte ha samma sysslor. Jag vill hem till mor och far, hem till Micke, hem till Robin (som jag självklart ägnar en extra tanke åt, ta hand om dig vännen!) och hem till Veronica. Veronica. Veronica som jag saknar så mycket.
Men icke. Imorgon är en ny dag. Och vet ni vad. Jag pallar den med, för imorgon kommer vara en grym dag. Inte diska inte tvätta inte städa inte grubbla inte damma. Imorgon blir det umgås med vänner (Lotta) och pride-vaka. Bor man på pride-camp så gör man. Nu kör vi. Jag älskar er alla för att ni finns. Älskar att finnas med. Älskar att ni vill ha mig med.
sov.
Från Lunar till Fejjan
Jag är rädd för den nätverkskultur som har kört över de yngre i vårt samhälle, och jag kommer så otroligt väl ihåg när denna rädsla föddes. Som tolvåring var Lunarstorm ett måste och allas olika ”krypin” skulle sminkas på högsta nivå för att folk skulle tycka att man var otroligt häftig och ”Lunarstorm-medveten”. Chatten fattade jag mig aldrig på, då det bara var massa konstiga samtalsämnen i de olika rummen, men gästboksinläggen regnade vilt och mailen var ett måste. Något år senare insåg man att namnet ”Blondie86” inte var så hippt längre, nu hade man ju, i sina egna ögon, ”växt på sig lite”, så namnbytet var ett faktum, och en rensning i sitt lilla ”krypin” genomfördes. Nu var det lite roligare att skriva vad man längtade till, som ”Lördagens fest hos Madde” än att man gillade BSB och Spice Girls. Nu bytte man också helt infallsvinkel i gästboksinläggen och det blev otroligt viktigt hur man formulerade sig, någon äldre kunde ju läsa och skapa sig en åsikt!
Jag hann byta namn ännu en gång till på Lunarstorm, jag hann mailbråka med en tjej som var arg för att hennes förra kille var intresserad av mig, och jag hann mailflirta med min gamla killes kompis innan det var dags för mig att säga hejdå till ”lunar” för evigt. Spiken i kistan kom lagom när mina kusiner blev tretton.
Det var då jag blev rädd hur det hade utvecklats, hur elva-åringar med namn som ”snygg_i_string_11” gjorde entré på Lunars gator och hur ”PlayboyGirrlJag” konverserade hejvilt i kusinernas gästböcker. Jag var för gammal, och jag hade inte hunnit med att förstå hur ”gamla” de små helt plötsligt var.
Jag slutade med Lunarstorm och var en lycklig ”icke-användare” till Facebook länge. Men sen då. Sen, av någon anledning, hamnade jag där med. Nu handlade det inte längre om att välja ett alias och skriva en fräck presentation så grabbarna skulle tycka att man var häftigaste bruden i världen, nej nu handlade det om att nätverka. Nätverka, mina vänner! Och det gick ju bra, jag hann bygga mig ett nätverk, spana mig sjuk på andras nätverk och fundera konstant över varför vissa var vänner med vissa, och hur olika relationer egentligen stod till. Jag hann bli sjukt sökande och beroende av att kolla andra människors inlägg, och jag hann söka uppmärksamhet som slutade i kaos. Sen var det slut med nätverkskultur för den gången. Jag gick ur Facebook, lovade mig själv att jag aldrig skulle ens titta på skiten igen, och kom tillbaka något år senare. För nu, nu hade jag ju verkligen blivit vuxen.
Facebook är nu för mig absolut ingenting. Jag varken nätbråkar, nätflirtar, längtar efter statusuppdateringar eller stirrar mig sjuk på andras inlägg (inte alltför ofta i alla fall). Och jag frågar mig själv varje gång jag tittar in, varför finns jag ens kvar som användare? Ger det mig något över huvud taget? Svaret är att det måste göra det, för jag finns kvar. Svaret är att jag har blivit beroende av att KUNNA kolla andras inlägg, att se vad som uppdateras i vissa intressegrupper och att KUNNA spana på vem som är singel och vem som har gift sig och skaffa barn.
Och det mest intressanta är att det är exakt likadant som när vi satt där på Lunarstorm som små. Exakt. Vi har bara ”växt på oss lite”. Hänger ni med?
