Att vara eller inte vara, det är frågan
Att vara eller inte vara, det är frågan:
Månn' ädlare att lida och fördraga
Ett bittert ödes styng och pilar eller
Att ta till vapen mot ett hav av kval
Och göra slut på dem med ens. —Att dö—
Att sova — intet vidare — och veta,
Att uti sömnen domna hjärtekvalen
Och alla dessa tusental av marter,
Som äro köttets arvedel — det vore
En nåd att stilla bedja om. — Att dö,
Att sova, sova! Kanske också drömma?
Se, däri ligger knuten! — Ty i döden —
Vad drömmar i den sömnen månde komma,
När stoftets tunga skrud vi kastat av,
Det tål att tänka på. Den tanken skapar
Vårt hela långa levernes elände;
Ty vem fördroge tidens spe och gissel,
Förtryckets vrånghet, övermodets hån,
Föraktad kärleks kval, senfärdig lag
Närgången ämbets-högfärd och de sparkar,
Odågan ger den tåliga förtjänsten,
Om man själv kunde giva sig kvittens
Att uti sömnen domna hjärtekvalen
Och alla dessa tusental av marter,
Som äro köttets arvedel — det vore
En nåd att stilla bedja om. — Att dö,
Att sova, sova! Kanske också drömma?
Se, däri ligger knuten! — Ty i döden —
Vad drömmar i den sömnen månde komma,
När stoftets tunga skrud vi kastat av,
Det tål att tänka på. Den tanken skapar
Vårt hela långa levernes elände;
Ty vem fördroge tidens spe och gissel,
Förtryckets vrånghet, övermodets hån,
Föraktad kärleks kval, senfärdig lag
Närgången ämbets-högfärd och de sparkar,
Odågan ger den tåliga förtjänsten,
Om man själv kunde giva sig kvittens
Med en tums stål? — Vem gick och släpade
I svett och möda under levnadsoket,
Om fasan ej för något efter döden,
Det oupptäckta landet, varifrån
Man icke återvänder, skrämde viljan
Att hellre bära våra vanda plågor
Än fly till andra, dem vi icke känna?
Så gör oss samvet till pultroner alla
Så går beslutsamhetens friska hy
I eftertankens kranka blekhet över,
Och företag av märg och eftertryck
Vid denna tanke slinta ur sin bana
Och mista namnet handling. — Stilla, stilla!
Den sköna Ofelia! — Nymf, i dina böner
Slut alla mina synder in!
I svett och möda under levnadsoket,
Om fasan ej för något efter döden,
Det oupptäckta landet, varifrån
Man icke återvänder, skrämde viljan
Att hellre bära våra vanda plågor
Än fly till andra, dem vi icke känna?
Så gör oss samvet till pultroner alla
Så går beslutsamhetens friska hy
I eftertankens kranka blekhet över,
Och företag av märg och eftertryck
Vid denna tanke slinta ur sin bana
Och mista namnet handling. — Stilla, stilla!
Den sköna Ofelia! — Nymf, i dina böner
Slut alla mina synder in!
-
Sluta grubbla. Sova. Inte lätt när man har hjärnan full med damm.
Guds gåva till mannen
.......
Guds gåva till mannen var kvinnan.
Guds gåva till kvinnan var mens.
Tack för den.
........
Aha!upplevelse
Jag har tassat runt denna fråga ett bra tag nu. Tisslat och Tassat och Klurat kring sannolikheten i att frågan kunde besvaras med ett Ja. Och såklart kunde den besvara med ett Ja! Jag ville bara inte utropa något definitivt förrän jag verkligen visste. Men jag har nog alltid vetat. Ska inte sticka allt under stolen nu, det är redan försent, och Ja, det finns ju kanske möjligtvis vissa förutsättningar för att sådana här saker inträffar.. Jag kan nog till och med komma ihåg första gången jag reagerade på att så kunde vara fallet. Jag kommer ihåg att det gick en liten värmeslinga upp i ryggraden när jag insåg vad jag blivit, en liten slinga av värme och en möjlig obekväm känsla som sade "Vad var det jag sa lillfröken" och klappade mig på axeln med ett hånleende.
Saken är den, Saken är biff. Jag har blivit som min Pappa.
Vi tänker tillbaka massor med år:
Jag ser mig själv som en liten söt knodd i klassrummet. Det är föräldramöte och alla klassisar är där med sina päron, och jag likaså. Min pappa har alltid haft åsikter. Starka sådana. Och han har aldrig varit rädd för att framföra dessa, eller över huvud taget känt en rädsla för att ta tag i saker, vare sig de är av obekväm natur eller ej. Det gjorde han också. Ofta. Och jag jag kommer ihåg hur arg han lät. Hur jag uppfattade att han varje gång när han öppnade kakhålet skällde ut både fröknar och klassmorsor med råge. Jag befann mig i en obekvöm situation. Min pappa var ju en snäll pappa, tänk om någon uppfattade honom som en tjurisgubbe?
Fast nu inser jag ju att så inte var fallet. Min pappa bara låter så ibland när han pratar.
Och vet ni vad, jag har ärvt det.
Tack pappsen!
Kufisk
Kufisk sade han till mig och jag undrade. Undrade med stort U. Vad var denna fisk? Var härstammade arten ifrån och Varför hade jag inte träffat på honom tidigare? Jag var tvungen att leta efter svaret och svaret lät sig inte fördöljas: Kufisk var inte en varelse, det var inte en fisk. Det var en skrift! En sorts kalligrafi med rötter i Arabland. Min undran var då, är även mina rötter rotade i Arablandets stad Kufas? Jag var tvungen att fundera, slita mitt hår, filosofera, spekulera, meditera. Och där kom svaret. Det handlade inte om en fisk, inte heller om en skrift från forna Arabland. Det handlade om mig.
Jag är 84% konstig eller 82% underlig. Jag är 80% besynnerlig eller 80% egendomlig. Eller så är jag 70% skum eller 60% excentrisk. Eller kanske rent av 60% märklig?
Tack. Jag är hellre hundra procent av alla dessa än en fisk från ett arabland.
Men helst av allt är jag 1% ironisk ;)
Jag är 84% konstig eller 82% underlig. Jag är 80% besynnerlig eller 80% egendomlig. Eller så är jag 70% skum eller 60% excentrisk. Eller kanske rent av 60% märklig?
Tack. Jag är hellre hundra procent av alla dessa än en fisk från ett arabland.
Men helst av allt är jag 1% ironisk ;)
Kufisk
Kufisk sade han till mig och jag undrade. Undrade med stort U. Vad var denna fisk? Var härstammade arten ifrån och Varför hade jag inte träffat på honom tidigare? Jag var tvungen att leta efter svaret och svaret lät sig inte fördöljas: Kufisk var inte en varelse, det var inte en fisk. Det var en skrift! En sorts kalligrafi med rötter i Arabland. Min undran var då, är även mina rötter rotade i Arablandets stad Kufas? Jag var tvungen att fundera, slita mitt hår, filosofera, spekulera, meditera. Och där kom svaret. Det handlade inte om en fisk, inte heller om en skrift från forna Arabland. Det handlade om mig.
Jag är 84% konstig eller 82% underlig. Jag är 80% besynnerlig eller 80% egendomlig. Eller så är jag 70% skum eller 60% excentrisk. Eller kanske rent av 60% märklig?
Tack. Jag är hellre hundra procent av alla dessa än en fisk från ett arabland. Men helst av allt är jag 1% ironisk.
Jag är 84% konstig eller 82% underlig. Jag är 80% besynnerlig eller 80% egendomlig. Eller så är jag 70% skum eller 60% excentrisk. Eller kanske rent av 60% märklig?
Tack. Jag är hellre hundra procent av alla dessa än en fisk från ett arabland. Men helst av allt är jag 1% ironisk.
Livet är en enda lång telefonkö..
....Tack för att du väntar.
botemedlet
Well I saw fireworks from the freeway
And behind closed eyes I cannot make them go away
'Cause you were born on the fourth of july, freedom ring
Now something on the surface it stinks
I said something on the surface
Really kind of makes me nervous
Who says that you deserve this
And what kind of god would serve this?
We will cure this dirty old disease
Well if you gots the poison, I've gots the remedy
The remedy is the experience,
It is a dangerous liaison
I say the comedy, is that it's serious.
This is a strange enough new play on words
I said that tragedy is how you're gonna spend,
The rest of your nights with the light on
So shine the light on all of your friends
When it all amounts to nothing in the end.
I won't worry my life away. [2x]
Well, I heard two men talking on the radio
In a cross fire kind of new reality show
Uncovering the ways to plan the next big attack
Where they were counting down the ways to stab
The brother in the be right back after this
The unavoidable kiss, with the minty fresh
Death breath sure to outlast this catastrophe
Dance with me,
'Cause if you gots the poison,
I've gots the remedy
The remedy is the experience,
This is a dangerous liaison
I say the comedy, is that it's serious.
This is a strange enough new play on words
I said the tragedy is how you're gonna spend,
The rest of your nights with the light on
So shine the light on all of your friends
When it all amounts to nothing in the end.
I won't worry my life away. [2x]
When I fall in love,
I take my time
There's no need to hurry when I'm making up my mind
You can turn off the sun,
but I'm still gonna shine and I'll tell you why...
Because
The remedy is the experience,
This is a dangerous liaison
I say the comedy, is that it's serious.
This is a strange enough new play on words
I said the tragedy is how you're gonna spend,
The rest of your nights with the light on
So shine the light on all of your friends
When it all amounts to nothing in the end.
I won't worry my life away...'Cause I won't and I won't and I won't worry my life away...
/halt, allmänt trött och otroligt otroligt vilse.
Vad jag gillar
Under frågan "vad jag gillar" hade jag för några år sedan, här på blogg.se, printat in: designen, musiken, människan och filosofin. Här och nu vill jag meddela att jag har ändrat mig. Jag är inte ett dugg intresserad av människan längre, jag gillar inte alls hur människan fungerar och jag tycker definitivt inte om människan som varelse. Vi är det farligaste rovdjuret, vi är de smartase och vi är de absolut mest civiliserade. Allt detta har gått så fel.
Jag ser människan som ett gott ont för vår värld. Ur världens synpunkt möjligtvis endast ont, men ur min synpunkt det lilla goda. Utan oss hade ju faktiskt inte ens "vår" funnits i meningen "ett gott ont för vår värld".
Sanningen är dock att vår värld inte är likadan för alla runtomkring och detta blir jag ledsen av. Jag blir ledsen på människor som gör livet surt för andra människor, jag blir ledsen på människor som gör livet surt för andra levande varelser och jag blir otroligt ledsen på mäniskor som ska krångla till allting. Min egoistiska sida säger självklart att jag mest av allt blir ledsen på människor som krånglar till saker för mig (och det kan nog de flesta hålla med om), man är ju inte mer än människa.
Att bero på att inte vara mer än människa så finns även det här med magkänslan. En magkänsla skall man alltid lita på har jag hört sen barnsben, men aj så många gånger man viftat bort det viktiga i magen. Man vill ju på något sätt tro och man vill ju på något sätt inte tro. Tro i det fallet att saker borde kunna vara bra för en gångs skulle och inte tro i det fallet att man inte vill tro illa om människor omkring.
Att människor trots sitt höga IQ beter sig illa borde man någorlunda ha förstått efter att ha levt i 20+ år, men jag tror att jag är lite immun mot sådant. Jag är för dum för att förstå att människor kan ha något annat än guld och gröna skogar inuti.
Självklart ha jag varit med om konstiga personer som, citat, "gör livet surt" för människor omkring mig, men jag har i princip alltid varit i utkanten av kaoset och inte blivit riktigt berörd, mer än att i vissa fall fått varit bollplank och ge goda råd (där kan diskussionen om goda råd alltid tas, men goda råd från mig förblir goda så länge jag själv tycker så. punkt)
Nu säger jag såklart inte att jag har varit bästa människan på denna jord, ta inte det här på det sättet, men det jag säger är att jag aldrig i hela mitt liv känt mig så... nollad. Ja, nollad, maktlös. Eller makt och makt , jag vet inte ens vad makt är i detta fall. Det enda är att jag vet är vad jag vet.. vilket är mina erfarenheter, mina känslor och mina handlingar.. det är i princip det. Jag vet med andra ord ytterst lite i detta sammanhang. och ingen berättar ett dugg. jahapp.
Saken är så att jag har hamnat i något konstigt jag inte kan sätta fingret på. Jag är förvirrad, rätt tom och varken glad eller ledsen. Jag är varken från eller till, säker eller osäker, svart eller vit, orolig eller inte orolig, plus eller minus. Jag fattar helt enkelt ingenting. Jag är nollad. Noll plus noll är noll och jag är i princip så noll det går att bli, noll plus en liten konstig känsla i magen.
Det är ett spel som jag har förlorat eller vunnit, jag förstår inte vad insatsen var, hur man spelade eller hur egentligen det är att vare sig fölora eller vinna. Men det är rätt skönt ändå. Jag vill inte spela spel.
Något som jag också skrev för flera år sedan när designen, musiken, människan och filosofin printades, var mitt motto: "To live a creative life, we must loose our fear of being wrong". Detta håller jag dock fortfarande med om. Hejdå.
Jag ser människan som ett gott ont för vår värld. Ur världens synpunkt möjligtvis endast ont, men ur min synpunkt det lilla goda. Utan oss hade ju faktiskt inte ens "vår" funnits i meningen "ett gott ont för vår värld".
Sanningen är dock att vår värld inte är likadan för alla runtomkring och detta blir jag ledsen av. Jag blir ledsen på människor som gör livet surt för andra människor, jag blir ledsen på människor som gör livet surt för andra levande varelser och jag blir otroligt ledsen på mäniskor som ska krångla till allting. Min egoistiska sida säger självklart att jag mest av allt blir ledsen på människor som krånglar till saker för mig (och det kan nog de flesta hålla med om), man är ju inte mer än människa.
Att bero på att inte vara mer än människa så finns även det här med magkänslan. En magkänsla skall man alltid lita på har jag hört sen barnsben, men aj så många gånger man viftat bort det viktiga i magen. Man vill ju på något sätt tro och man vill ju på något sätt inte tro. Tro i det fallet att saker borde kunna vara bra för en gångs skulle och inte tro i det fallet att man inte vill tro illa om människor omkring.
Att människor trots sitt höga IQ beter sig illa borde man någorlunda ha förstått efter att ha levt i 20+ år, men jag tror att jag är lite immun mot sådant. Jag är för dum för att förstå att människor kan ha något annat än guld och gröna skogar inuti.
Självklart ha jag varit med om konstiga personer som, citat, "gör livet surt" för människor omkring mig, men jag har i princip alltid varit i utkanten av kaoset och inte blivit riktigt berörd, mer än att i vissa fall fått varit bollplank och ge goda råd (där kan diskussionen om goda råd alltid tas, men goda råd från mig förblir goda så länge jag själv tycker så. punkt)
Nu säger jag såklart inte att jag har varit bästa människan på denna jord, ta inte det här på det sättet, men det jag säger är att jag aldrig i hela mitt liv känt mig så... nollad. Ja, nollad, maktlös. Eller makt och makt , jag vet inte ens vad makt är i detta fall. Det enda är att jag vet är vad jag vet.. vilket är mina erfarenheter, mina känslor och mina handlingar.. det är i princip det. Jag vet med andra ord ytterst lite i detta sammanhang. och ingen berättar ett dugg. jahapp.
Saken är så att jag har hamnat i något konstigt jag inte kan sätta fingret på. Jag är förvirrad, rätt tom och varken glad eller ledsen. Jag är varken från eller till, säker eller osäker, svart eller vit, orolig eller inte orolig, plus eller minus. Jag fattar helt enkelt ingenting. Jag är nollad. Noll plus noll är noll och jag är i princip så noll det går att bli, noll plus en liten konstig känsla i magen.
Det är ett spel som jag har förlorat eller vunnit, jag förstår inte vad insatsen var, hur man spelade eller hur egentligen det är att vare sig fölora eller vinna. Men det är rätt skönt ändå. Jag vill inte spela spel.
saken som är
Om man kunde säga att saken är den den inte är fast den nog är, -Är den då?
Saken var den att han inte riktigt kunde säga vad den var fast han egentligen visste vad den var. Frågan var om han visste hur han skulle säga vad han visste om vad som var eller om han ens borde säga det han visste att han länge hade vetat. Det roliga i sammanhanget var trots allt att alla andra nog visste precis hur saken var, eller iallafall trodde sig veta hur saken skulle vara, men han ville inget hellre än att slå dessa andra på fingrarna och säga,-Jag vet vad saken är.
Slutsatsen om den här saken är den att saker man inte vet, vet man inte om och så kommer det förbli tills någon berättar vad saken handlade om. Innan man ens hört ett knyst om vad just denna sak är så är den saken inte samma sak för personen ifråga som den är för den som redan vet just det där knystet.
Om man skulle säga att saken är den den inte är fast den nog är så är den.
-Det vet iallafall jag.
Saken var den att han inte riktigt kunde säga vad den var fast han egentligen visste vad den var. Frågan var om han visste hur han skulle säga vad han visste om vad som var eller om han ens borde säga det han visste att han länge hade vetat. Det roliga i sammanhanget var trots allt att alla andra nog visste precis hur saken var, eller iallafall trodde sig veta hur saken skulle vara, men han ville inget hellre än att slå dessa andra på fingrarna och säga,-Jag vet vad saken är.
Slutsatsen om den här saken är den att saker man inte vet, vet man inte om och så kommer det förbli tills någon berättar vad saken handlade om. Innan man ens hört ett knyst om vad just denna sak är så är den saken inte samma sak för personen ifråga som den är för den som redan vet just det där knystet.
Om man skulle säga att saken är den den inte är fast den nog är så är den.
-Det vet iallafall jag.
procrastination
Ett bra ord som inte existerar på vårt fula språk. Ett användbart ord som inte existerar på vårt oanvändbara språk. Ett vanligt ord som vi borde kunna använda i vårt vanliga språk. Hela mitt liv beskrivs genom ett ord. Procrastination. Djävulens verk.
Fröken Fjäril
När solen lyste så var Fröken Fjäril aldrig utomhus. Trots allas ord om värme och glädje som denna jättelika lampa verkade uppmana till så såg hon Solen och dess strålar som ett hånleende på baksidan av hennes persienner. För persiennerna var alltid nerdragna hemma hos Fröken Fjäril.
Hon funderade ofta varför så var fallet och hade flera gånger försökt att vinkla in ljuset på rätt sätt för att åtminstone försöka känna den känslan som alla andra kände, men hon misslyckades varje gång. SIsta försöket till att släppa in solljuset var för många många år sen och viljan efter att återupptäcka det gula var länge bortglömd. Fröken Fjäril trivdes bra i sitt mörker och hon hoppades att andra fjärilar någon gång skulle kunna se det vackra hon såg i det svarta. För världen bakom ljus och seende var maffig och fascinerande på alla sätt och vis. I varenda hörn lurade mer mörker och bakom varje dörr fanns en hemlighet. Som inte syntes. Världen var för Fröken Fjäril som en enda saga. En saga där hon själv fick bestämma början och slut, en saga som inte hade något rätt eller fel och en berättalse som kunde innehålla allt det där som de andra såg ute i solljuset, plus lite till.
Ibland fantiserade Fröken Fjäril om monster i hörnen, ibland om trollkarlar och stiliga riddare. Hon brukade kura ihop sig i soffan och låta fantasin flöda, ibland då till den gränsen att hon blev för insatt i sin egen saga och mot sin vilja blev tvungen att slå på den lilla lampan på fönsterbrädet i vardagsrummet. Fröken ville inte erkänna det, men ofta så blev hennes fantasier lite väl läskiga i det där mörkret. Fast åter igen så var det ju just det. Det med att inte se. Det fascinerade och förbryllade. Fröken Fjäril bestämde och mörkret kunde inte ta kontroll på det sättet som de andra fjärilarna och ljuset kunde göra. Eller rättare sagt, trodde sig kunna göra.
Det här med att tända lampan var dock något som hon sagt till sig själv att det inte fick hända alltför ofta. Ljuset var ändå hennes fiende och så långt som till ett stearinljus kunde hon sträcka sig, men nej, elektricitet och de glödande jättelampan var inte att föredra. 'Det kliar och förgör' brukade hennes mamma säga, och hon hade förstått den innebörden nu. Flera gånger om. Det där med att se men ändå inte vilja se var det värsta som kunde hända och Fröken Fjäril ville inte gå igenom det ännu en gång, sista gången hade det gått för långt. Det hade gjort för ont. Därför hade hon också tagit ner alla speglar i sitt hem, för trots mörkret, trots det lilla svaga skenet av en fladdrande låga, så såg hon sig själv. Och det var ingen vacker syn. Bristen på ljus hade fått hennes hud att blekna, bristen på konversation hade fått hennes läppar att spricka och kvar av hennes kropp fanns bara skinn och ben.
Ofta handlade Fröken Fjärils fantasier om framtiden och den dag då alla fjärilar insåg att ljuset var skadligt. Om det erkännande hon skulle få bland sina gamla vänner och om hur vacker hon skulle kunna känna sig i den stund när hon visste att hon inte längre var annorlunda. Hon skulle bära klänning igen, hon skulle börja sätta tofsar i håret och och... hon skulle lära sig flyga igen. Vingarna skulle läka och i ett damm av glitter och pärlor skulle hon flyga högt högt upp för att sedan stanna och se ner över mörkret. Hon skulle kunna andas utomhusluft, hon skulle skratta åt livet med de andra fjärilarna och Fröken Fjäril skulle våga visa sig för den hon var. Tänka sig.
Den dagen var dock, som den nu såg ut, långt från hennes verklighet. Fröken Fjäril kliade sig i huvudet medan hon funderade på när i denna evighet denna jättelika glödande boll skulle slockna och kurade ihop sig ännu mer i den mörkgrå soffan.
Den dagen, den sorgen, skulle alla andra fjärilar tänka.
Den dagen, den glädjen skulle Fröken Fjäril tänka.
Den dagen. Hon insåg att hon längtade. I sitt eget mörker.
Hon funderade ofta varför så var fallet och hade flera gånger försökt att vinkla in ljuset på rätt sätt för att åtminstone försöka känna den känslan som alla andra kände, men hon misslyckades varje gång. SIsta försöket till att släppa in solljuset var för många många år sen och viljan efter att återupptäcka det gula var länge bortglömd. Fröken Fjäril trivdes bra i sitt mörker och hon hoppades att andra fjärilar någon gång skulle kunna se det vackra hon såg i det svarta. För världen bakom ljus och seende var maffig och fascinerande på alla sätt och vis. I varenda hörn lurade mer mörker och bakom varje dörr fanns en hemlighet. Som inte syntes. Världen var för Fröken Fjäril som en enda saga. En saga där hon själv fick bestämma början och slut, en saga som inte hade något rätt eller fel och en berättalse som kunde innehålla allt det där som de andra såg ute i solljuset, plus lite till.
Ibland fantiserade Fröken Fjäril om monster i hörnen, ibland om trollkarlar och stiliga riddare. Hon brukade kura ihop sig i soffan och låta fantasin flöda, ibland då till den gränsen att hon blev för insatt i sin egen saga och mot sin vilja blev tvungen att slå på den lilla lampan på fönsterbrädet i vardagsrummet. Fröken ville inte erkänna det, men ofta så blev hennes fantasier lite väl läskiga i det där mörkret. Fast åter igen så var det ju just det. Det med att inte se. Det fascinerade och förbryllade. Fröken Fjäril bestämde och mörkret kunde inte ta kontroll på det sättet som de andra fjärilarna och ljuset kunde göra. Eller rättare sagt, trodde sig kunna göra.
Det här med att tända lampan var dock något som hon sagt till sig själv att det inte fick hända alltför ofta. Ljuset var ändå hennes fiende och så långt som till ett stearinljus kunde hon sträcka sig, men nej, elektricitet och de glödande jättelampan var inte att föredra. 'Det kliar och förgör' brukade hennes mamma säga, och hon hade förstått den innebörden nu. Flera gånger om. Det där med att se men ändå inte vilja se var det värsta som kunde hända och Fröken Fjäril ville inte gå igenom det ännu en gång, sista gången hade det gått för långt. Det hade gjort för ont. Därför hade hon också tagit ner alla speglar i sitt hem, för trots mörkret, trots det lilla svaga skenet av en fladdrande låga, så såg hon sig själv. Och det var ingen vacker syn. Bristen på ljus hade fått hennes hud att blekna, bristen på konversation hade fått hennes läppar att spricka och kvar av hennes kropp fanns bara skinn och ben.
Ofta handlade Fröken Fjärils fantasier om framtiden och den dag då alla fjärilar insåg att ljuset var skadligt. Om det erkännande hon skulle få bland sina gamla vänner och om hur vacker hon skulle kunna känna sig i den stund när hon visste att hon inte längre var annorlunda. Hon skulle bära klänning igen, hon skulle börja sätta tofsar i håret och och... hon skulle lära sig flyga igen. Vingarna skulle läka och i ett damm av glitter och pärlor skulle hon flyga högt högt upp för att sedan stanna och se ner över mörkret. Hon skulle kunna andas utomhusluft, hon skulle skratta åt livet med de andra fjärilarna och Fröken Fjäril skulle våga visa sig för den hon var. Tänka sig.
Den dagen var dock, som den nu såg ut, långt från hennes verklighet. Fröken Fjäril kliade sig i huvudet medan hon funderade på när i denna evighet denna jättelika glödande boll skulle slockna och kurade ihop sig ännu mer i den mörkgrå soffan.
Den dagen, den sorgen, skulle alla andra fjärilar tänka.
Den dagen, den glädjen skulle Fröken Fjäril tänka.
Den dagen. Hon insåg att hon längtade. I sitt eget mörker.
Fröken Vemod
Det var sådär ibland att hon inte riktigt visste var hon hade sig själv. Hon var glad för det som fanns men oftast såg hon bara det som låg bakom den glada fasaden. Hon blev arg för att hon inte såg det som var positivt och därför fanns alltid de negativa tankarna bubblandes under ytan. Den här dagen hade Fröken Vemod känt sig någorlunda på topp, hon hade ätit sovit och trotsat alla de dumma tankarna, vilket hade slutat mycket bra, men framåt morgonkröken dagen efter kände hon trots denna positiva tillställning att det endast var för att de onda tankarna tvingats bort. Där framåt morgonen, när hon slöt sina ögon, märkte hon att det dumma inte gick att hålla tillbaka längre. De konstiga bubblet var på något sätt för starkt för att tvinga tillbaka och Fröken Vemodigs kropp kunde inte alls längre sätta stopp. Det konstiga var att det räckte med en löjlig liten motgång. Det räckte med en T-shirt som hade en fläck som inte gick att tvätta bort, en vän som inte visade sin uppmärksamhet eller en bild som hon inte fastnat bra på, så var hon där igen. Hon ältade och ältade. kanske var det håret det var fel på? eller kanske så var det den där satans näsan hon så tacksamt (men ofrivilligt) ärvt från sin morfar? Kanske var det bara att den längsta nageln preics gick av, eller att solen inte lyste, men i vilket fall som helst så tärde det. Det bubblade inifrån och det tärde. Implosionen var nära.
Ibland ville Fröken Vemod bara trycka på off-knappen, men det var hon för feg för. Inte bara för feg heller, hon var även för smart, för hon visste, att någonstans, någonstans där inne så skulle det där hon längtade efter och saknade komma fram. Någon gång skulle hon kunna se det positiva utan att behöva tvinga borta den negativa fasaden och någon gång skulle hon kunna strunta i att det var obekvämt att se på när andra var så där alldeles alldeles supernormala. Superfantastiska på det där Naturliga sättet.
Fröken Vemod frågade ofta sig själv varför det hade blivit som det hade blivit och hon ställde ofta den undrande frågan till de som trodde sig veta men fick bara svar hon inte riktigt kunde vara tillfreds med. Varför skulle det vara på det här viset? varför ville inte den arma kroppen förstå? varför kunde inte hon vara som det en gång var? När hade det vänt från de där fötterna på jorden till de där benen som inte ens höll för en endaste person? En endaste alldeles för lätt person. När skulle hon förstå att det inte handlade om det. Allt handlade inte om henne och allt handlade inte om hur folket runt omkring henne tisslade och tasslade. Allt handlade bara om hur hon såg på sig själv. Det var dax att tänka om tänkte Fröken Vemod. Så hon gjorde det. Sen så. Sen så levde hon lycklig i alla sina dagar.
Känns det bekant fröken?
Ibland ville Fröken Vemod bara trycka på off-knappen, men det var hon för feg för. Inte bara för feg heller, hon var även för smart, för hon visste, att någonstans, någonstans där inne så skulle det där hon längtade efter och saknade komma fram. Någon gång skulle hon kunna se det positiva utan att behöva tvinga borta den negativa fasaden och någon gång skulle hon kunna strunta i att det var obekvämt att se på när andra var så där alldeles alldeles supernormala. Superfantastiska på det där Naturliga sättet.
Fröken Vemod frågade ofta sig själv varför det hade blivit som det hade blivit och hon ställde ofta den undrande frågan till de som trodde sig veta men fick bara svar hon inte riktigt kunde vara tillfreds med. Varför skulle det vara på det här viset? varför ville inte den arma kroppen förstå? varför kunde inte hon vara som det en gång var? När hade det vänt från de där fötterna på jorden till de där benen som inte ens höll för en endaste person? En endaste alldeles för lätt person. När skulle hon förstå att det inte handlade om det. Allt handlade inte om henne och allt handlade inte om hur folket runt omkring henne tisslade och tasslade. Allt handlade bara om hur hon såg på sig själv. Det var dax att tänka om tänkte Fröken Vemod. Så hon gjorde det. Sen så. Sen så levde hon lycklig i alla sina dagar.
Känns det bekant fröken?
verklighetsuppfattning
vad tänker jag med? kan du säga mig vad som är upp och vad som är ner? nej.för det kan tamefan ingen göra. vem vet egentligen vad som är det rätta och vad som är fel? varför antar vi att det vi ser, hör, tror och känner är det rätta? tänk om allt är en stor konspiration. Vi är grundlurade och vi tror på vad dom säger. vi tror på allt alla säger oss att tro på och vi faller pladask för allt snack som cirkulerar kring våra skallben. Skallbenen mjuknar och faller tillslut sönder. Det enda som finns kvar är det där dammet som påminner oss om vad en gång där var, vad vi en gång trodde oss vilja och tycka. Dammet kommer vi sen inte undan, det förföljer oss och inbillar oss på nytt saker vi aldrig annars skulle tro på. Och vet ni vad, dammet förgör och det förstör. Jag är lurad, du är lurad, ni är lurade. Vi kommer inte härifrån. Mayday Mayday the ship is going down. (in the basement)
man blir galen av att grubbla som jag.
känn ironin fast ändå inte.
man blir galen av att grubbla som jag.
känn ironin fast ändå inte.
två fyra sex
tredje gången gillt. första gången blir därmed llika med tre. Första är i och för sig andra men man vet aldrig med sånt där. suddegum.
(störd i huvudet)
(störd i huvudet)
En skala av Gudhet
Jag har funderat kring det här med livet; varför vissa människor blir överrösta med skit och inte hinner stanna upp och betrakta det goda och det underbara de verkligen har runt omkring sig, och varför vissa går helt obesegrade genom allt och tittar ner på de stackarna som aldrig får se ljuset.
En släkting sa till mig en gång att man någon gång blir straffad för dumma saker man gjort och att man inte kan komma ifrån den bestraffningen. Det kan handla om en sjukdom som övergår i friskförklaring, en kronisk sjukdom som alltid stannar eller kanske till och med med död. Jag har under många år funderat kring dennes sätt att se på livet och har efter dessa många år insett att det är en stor hög med skitsnack. En stor hög med snack som måste sägas för att man tror eller är på ett visst sätt.
Jag tänker kring alla genomgoda människor som gång på gång drabbas av olika elakheter. Det kan vara allt från sjukdomar till en sticka i foten, men det är just själva 'drabbningen' jag filosoferar över. Jag vill ställa en motfråga. Hur rangordnas dessa? Får lilla Lisa från Östervåla (?) 'bara' en sticka i foten eftersom hon den gången stal en dumle ur godishyllan medan biffiga Rogga från Gallerburen får böta med en cancersnutt för att han körde på den där oskyldiga pojken, av misstag? Och han, då, han den där man inte vill prata om, får han betala med sitt liv eftersom han planerade morden peace by peace?
Jag tror att synsätten många därute har reflekterar något mycket osäkert inombords. Säg mig Du, hur föklarar Du det faktum att Ditt lintott-barnbarn som aldrig gjort någon illa får en hjärntumör och aldrig kommer bli sig lik? Var det den där godisen för fyra år sen på Ica, eller var det den där gången när han krossade spindeln bara för att den ikräktade i hans sandlåda? eller kanske kombinationen? Ja. Fröken Fräken. Ditt barnbarn är en ond Djävul som nu straffas för allt han gjort i sitt sexåriga liv. Nu straffas han och hur utgången än blir så kommer det alltid sitta kvar i hans hjärna. Straffet kommer alltid att ligga och gro i bakhuvudet. Och vet Du vad. Om femton år kommer det komma tillbaka. Straffet kommer att komma tillbaka i psykisk form och han kommer aldrig bli sig lik. Så Du, snälla, Be Honom om ett Greencard? kan vi inte hoppa över den här gången? Snälla.
..och Hon där, Hon bara fortsätter att slå ihjäl. varför är hon frisk som en nötkärna?
***********
mina tankar går idag till Robin och hans familj. Håller tummarna för er och önskar er all lycka i världen, det är dax med lite sånt nu. För en gångs skull.
***********
tänk
tänk 15 vs 27.
tänk mörk vs ljus.
tänk oallvarlig vs allvarig.
tänk våga vs inte våga.
tänk största fasad vs pytteliten.
tänk barn vs mamma.
tänk orka vs inte orka,
kod mercury.
tänk mörk vs ljus.
tänk oallvarlig vs allvarig.
tänk våga vs inte våga.
tänk största fasad vs pytteliten.
tänk barn vs mamma.
tänk orka vs inte orka,
kod mercury.
sos
Mayda Mayday. Det går en ful hund med ful matte utanför på trottoaren.
han med kikaren
Han var en sån där karl som inte riktigt visste hur han stod ut med allt. Han var en sådan där karl som alltid var en av 'de andra', han var en sådan där karl som alltid hade svar på tal men inte sade något; det var som att han stod utanför alla andras bubbla och kikade in med sin enorma kikare. Alla såg honom, alla visste att han iakttog men ingen ville veta av honom och ignorerade honom skarpt.
Han gjorde allt för uppmärksamhet den där karln. Han lät som olika sorters djur, han pratade mandarin, ryska, grekiska och till och med göteborska. Ibland stod han också och dansade sin hulahula när han kikade, endast för kanske kanske kanske få lite extra uppmärksamhet, men trots alla studs och moves så var några få skratt det enda han fick.
Han gillade dock när folk skrattade, även fast det oftast, eller nästintill alltid, var ett så kallat hånskratt, så brydde han sig inte, det gav honom bara bekräftelse på att han fanns. Han existerade och folk såg honom trots att de inte ville. Han gjorde ett avtryck. Han var den galna herrn. Han var det konstiga karln med dom där konstiga fasonerna.
Han gjorde allt för uppmärksamhet den där karln. Han lät som olika sorters djur, han pratade mandarin, ryska, grekiska och till och med göteborska. Ibland stod han också och dansade sin hulahula när han kikade, endast för kanske kanske kanske få lite extra uppmärksamhet, men trots alla studs och moves så var några få skratt det enda han fick.
Han gillade dock när folk skrattade, även fast det oftast, eller nästintill alltid, var ett så kallat hånskratt, så brydde han sig inte, det gav honom bara bekräftelse på att han fanns. Han existerade och folk såg honom trots att de inte ville. Han gjorde ett avtryck. Han var den galna herrn. Han var det konstiga karln med dom där konstiga fasonerna.
marscherandes i vårt glädjetåg
Inatt var en sådan där konstig natt när jag bara sov och sov och sov och sov. Sovandet brukar ligga på en helt annan nivå än inatt, men just inatt så var min sömn någon sorts dvala som jag raskt vaknade ur, pigg som en lärka, när Otis Reddings 'Sitting on the dock of the bay' ljöd ur telefonen. Älskar att vakna till den låten. Älskar att vakna till solens sken och jag älskar att den här dagen känns tusen miljarder gånger bättre än igår.
Jag brukar ofta drömma drömmar fyllda med stress och skrik. Drömmar som letar sig ända in i benmärgen och sitter kvar och gnager hela dagen i bakhuvudet., men inatt var annorlunda. I princip alla människor jag bryr mig om var med. Vi gick på stadsvandring och solen sken, gjorde lite stopp här för att fika samt lite stopp där för att plocka upp en ny härlig människa till skaran. Pappa gick i täten med min käre mor i höger hand, Min käre ängel gick på andra plats lekandes med sin telefon, andra människor hoppade glatt efter, vissa sjöng till och med. Jag gick sist och ropade åt folk på stan att haka på i vårt glädjetåg. Vi kom tillslut till ett hus där jag visste att en gammal vän bodde med sin familj. Inte gammal vän som i gammal som i ålder, utan Gammal vän som i vän jag träffade mycket mer förrut. Jag hoppade in med mina gjädjeskutt in i huset och togs emot med väldigt öppna armar. Jag kände en enorm glädje och min vän och jag gick ut till de andra som så snällt väntade på ännu en kamrat att dela gemenskapen med.
Det var jättefint och jättevackert och jättesoligt och jättejättetrevligt.
Helt plötsligt blev jag dock jätteledsen. Det kändes som om min kropp inte längre ville se verkligeheten och jag diskuterade med mig själv i drömmen om att jag inte skulle ta det så hårt. Jag kämpade och kämpade för att hålla humöret uppe men på en femtioöring hade allt vänt och jag blev ledsen, mitt glädjetåg blev ledsna och vi stannade tvärt. Jag såg min pappa gråta, jag såg min mormor gråta och jag såg Jocke gråta.
Då klev min nu-igen-funna vän fram, sa ett par väl valda och mycket ärliga tröstande ord och allt blev genast bra igen. Som en värme som bara spreds genom vårt glädjetåg. Så vi marscherade vidare.
Marscherandes i det enorma glädjetåget hand i hand. I mitt huvud marscherar vi fortfarande.
Peace love and understanding. haha
Jag brukar ofta drömma drömmar fyllda med stress och skrik. Drömmar som letar sig ända in i benmärgen och sitter kvar och gnager hela dagen i bakhuvudet., men inatt var annorlunda. I princip alla människor jag bryr mig om var med. Vi gick på stadsvandring och solen sken, gjorde lite stopp här för att fika samt lite stopp där för att plocka upp en ny härlig människa till skaran. Pappa gick i täten med min käre mor i höger hand, Min käre ängel gick på andra plats lekandes med sin telefon, andra människor hoppade glatt efter, vissa sjöng till och med. Jag gick sist och ropade åt folk på stan att haka på i vårt glädjetåg. Vi kom tillslut till ett hus där jag visste att en gammal vän bodde med sin familj. Inte gammal vän som i gammal som i ålder, utan Gammal vän som i vän jag träffade mycket mer förrut. Jag hoppade in med mina gjädjeskutt in i huset och togs emot med väldigt öppna armar. Jag kände en enorm glädje och min vän och jag gick ut till de andra som så snällt väntade på ännu en kamrat att dela gemenskapen med.
Det var jättefint och jättevackert och jättesoligt och jättejättetrevligt.
Helt plötsligt blev jag dock jätteledsen. Det kändes som om min kropp inte längre ville se verkligeheten och jag diskuterade med mig själv i drömmen om att jag inte skulle ta det så hårt. Jag kämpade och kämpade för att hålla humöret uppe men på en femtioöring hade allt vänt och jag blev ledsen, mitt glädjetåg blev ledsna och vi stannade tvärt. Jag såg min pappa gråta, jag såg min mormor gråta och jag såg Jocke gråta.
Då klev min nu-igen-funna vän fram, sa ett par väl valda och mycket ärliga tröstande ord och allt blev genast bra igen. Som en värme som bara spreds genom vårt glädjetåg. Så vi marscherade vidare.
Marscherandes i det enorma glädjetåget hand i hand. I mitt huvud marscherar vi fortfarande.
Peace love and understanding. haha
