Caa

Nu är jag övertrött. Lite småtjurig, allmänt fundersam över allt och tokslut i kropp och hjärna. Har dragit på mig både musarm, tennisarmbåge och triggerfinger efter den här hemtentan i ergonomi, och jag är övertygad om att det nog börjar utvecklas någon sorts bommullshjärna likaså. Huvudvärken är huge (som i engelska ordet och inte laget) och trots mina många försök att dricka mer vatten så smakar det fortfarande samma sak. Vattnet alltså.

Så känns det här borta. Det är mörkt, det är nästintill julmusik och det är en galen katt som stirrar på mig.

Men vet ni vad gott folk, snart ska jag och mamma äta korv och pomfrittisar och då FÅR man inte vara tjurskalle!

Och, sen blir det hockey?

Jag tänkte här lägga upp fyra bilder på varelser jag saknar. Men det går bara att lägga upp en, så Pelle Svanslös får tala för er alla.


 

Jag har något att erkänna. Ett misstag. Ett stort och elakt misstag. Jag har haft fel. (usch det här tar emot)
Jag har haft fel om Doktor Per. Doktor per var inte en tjurig doktor med höga hästar i stallet. Doktor Per var i själva verket en hyvens prick.

Pelle, Jag ber så innerligt om ursäkt för detta.

Okej, nu har jag hittat den. Jag har hittat bilen jag någon gång vill äga. Den bilen jag verkligen vill ta en sväng i och fundera kring min plats här på jorden.
Se och njut, eller nåt. Se och fundera över vad som egentligen är bra eller dålig design. I det här fallet är jag alldeles lost. Men ack vad jag vill ta mig en sväng.

Jag blir lite sådär ..ställd. Lite ...tyst (tack och lov eftersom jag sitter ensam hemma) och underkäken vill inte bita ihop och spänna mina monsterkäkbenen som jag brukar göra för att se sådär råcool ut.
Lite halvt illamående men ändock så otroligt varm i hjärtat.
Pagani Zonda, vad framkallar du för känslor hos mig?

En sak som jag nästan kräks av är den där framtunga delen som inte egentligen är fram eller är det? Med andra ord: Jag avskyr the way this car looks. Det tar ett tag att ta in bilens utformning, och när man väl gör det så ser man linjerna, den otroligt oharmoniserade sammanlänkningen mellan fram och bak, och God Damn it! kolla framlyktorna. Fy fan. 

Men trots detta. Trots att min treåriga kusin skulle kunna bygga ihop sina legobilar med bättre harmoni så vill jag hellre ta en sväng i ovanstående. På ovanstående, runt ovanstående, kring ovanstående. Hatkärlek tror jag det kallas. Eller så är jag bara inte så intresserad av att sätta mig på en legobil.
(Tips: Googla!! Baken på Pagani Zonda F vill du inte missa)

I helgen har jag lärt mig att:

guitarhero verkligen är en sport (man kan samla poäng på mer än ett sätt), Jag trivs otroligt bra i lugnets tecken (jag har blivit tant), det nog någonstans inne i mig finns ett bowlingproffs (måste bara locka fram henne), man inte ska ropa hej innan man kommit över ån (man kan få en fluga i munnen), två definitvt är bättre än en (man blir inte lika full på en vinare då) och att man verkligen ska ta vara på de man har runt omkring (det vänder otroligt fort).

Jag har också lärt mig att Jag nästan är helt ense med mig själv nu. Det är ingen brand på mitt tak och inte brinner det någon annan stans i närheten heller (hoppas jag). I vilket fall som helst så tror jag att jag har lärt mig att släcka bränderna till det yttersta, det är jag och Kim och Fredrik och allt vad alla brandmän heter. Jag har också insett lite sådär halvt att min andra halva är en pyroman och det är därför vi haft så svårt att samarbeta. Det bara kliade i fingrarna när jag såg alla brinnande löv. Men inte då. Jag kollade bort och brandmannen i mig var tillbaka.

Det är intressant det här med hur man lärt känna sig själv. Hur man vet att en förändring kommer att ske just i detta ögonblick. Att det just i denna sekund kommer bli så kallt att magsaften fryser till is men ändå så varmt att hjärnfrekvensen skriker error med maxad amplitud. Det är då man ska tillkalla den där pyromanen i sig själv. Se till att hon tänder upp en eld så hela skogen brinner. Det är då man ska tillkalla den där brandmannen, se till att hon dämpar den oändliga värmeutvecklingen i hjärnsubstansen. Utan att bränna sig.
Men det är ju det allt handlar om, det är ju faktiskt där problemet ligger.  Om det bara skulle fungera på kommando så skulle det vara så lätt.
plus och minus ja och nej hit och dit och fram och tillbaka.

Det finns en motpol för allt. Finns det även en för alla?


   

    


Tankarna går till Charlotte med Familj.