Canneloni
Har precis gjort den godaste canneloni jag någonsin har ätit i hela mitt liv. Vad det är underbart att äta god mat i gott sällskap. Tack Caroline.
meningen med allt
Tänk bort den töntiga videon, tänk bort den töntiga sången, tänk bort de otroligt fula highschoolscenerna och tänk bort allt som egentligen har med den här låten att göra. Förutom känslan, tänk på känslan, tänk på meningen som finns bakom alla töntiga rim. Där, där har vi något.
Förresten. Varför får alltid tönten den snygga killen med de isblå ögonen på slutet? Betyder detta att jag alltid kommer vara ensam?
HAHA
:D
Trött och hungrig. Har rätt ont i huvudet och musklerna värker. Men det gör ju inget för jag mår så otroligt bra ändå. Jag funderar om lite handlar om att jag har förstått fakta och insett hur saker och ting ligger till. Jag har inte mycket över för struliga människor, och med detta vill jag avsäga min bekanskap med dessa. Fy i hela helskotta vad skönt. Visst finns det lite negativa vyer med att lämna människor bakom sig, men åter igen, jag orkar verkligen inte lägga ner tiden och kraften som krävs för att ordna upp, få reda på fakta och försvara mig själv för något jag inte gjort. Visst vill jag någonstans få reda på vad som egentligen har hänt, men jag har insett att det, oberoende på vad som verkligen har hänt, inte är värt konsekvenserna. I vilket fall som helst så finns svansen där och jag orkar inte beblanda mig med sådant folk. Som sagt, orkar inte spela spel och som tur är så finns spelplanen på annan ort, så jag kan inte ens bli ofrivilligt indragen i allt. igen.
Ur en annan synvinkel så vet jag också att den här känslan jag har kan handla om att det börjar närma sig. Och ja, jag menar faktiskt skolstart. Intressant hur man kan vilja tillbaka till skiten, men jag vill nog det. Träffa folket igen och få rutinerna. Rutiner. På måndag har jag dock första tentan för terminen och den ser jag inte fram emot. Men men, bara att få det överstökat. I vilketfall som helst så är det över på måndagkväll.
Gårdagen då? Jo det blev partaj här hemma, vilket resulterade i en vält blomlåda och jord på grannens balkong under, två sönderslagna glas, vin på väggarna och toagolvet, rödfärgade fogar på det nya badrumsgolvet och massor med dans. Mycket trevligt så som jag kommer ihåg det, den lär vi göra om pojkar o flickor.
Och idag? Ja. Trött trött trött, men riktigt nöjd. Har precis fått i mig en hamburgare (friscobröden är bäst!) och kollat på Djävulens Advokat. Otroligt bra film, och Al.. jag säger bara Al Pacino. Vilken man. (Kenau är inte så farlig han heller i och för sig..) Nu: Il Buono, il brutto, il cattivo på sexan med en otroligt ung och fräsch Clint Eastwood. Men det orkar jag ju inte med. Måste sova.
Sista dagen imorgon. Go go go!
Fint
Vad är viktigast, ära eller intigritet?
Vad är värdefullast, pengar eller lycka?
Vad är farligast, framgång eller misslyckande?
Om du söker förverkligande genom andra blir du aldrig förverkligad.
Om din lycka beror på pengar blir du aldrig lycklig.
Var nöjd med vad du har och gläd dig åt hur tingen är.
När du inser att du har allt du behöver är världen din
Tack Rickard, fina rader.
Vad jag gillar
Under frågan "vad jag gillar" hade jag för några år sedan, här på blogg.se, printat in: designen, musiken, människan och filosofin. Här och nu vill jag meddela att jag har ändrat mig. Jag är inte ett dugg intresserad av människan längre, jag gillar inte alls hur människan fungerar och jag tycker definitivt inte om människan som varelse. Vi är det farligaste rovdjuret, vi är de smartase och vi är de absolut mest civiliserade. Allt detta har gått så fel.
Jag ser människan som ett gott ont för vår värld. Ur världens synpunkt möjligtvis endast ont, men ur min synpunkt det lilla goda. Utan oss hade ju faktiskt inte ens "vår" funnits i meningen "ett gott ont för vår värld".
Sanningen är dock att vår värld inte är likadan för alla runtomkring och detta blir jag ledsen av. Jag blir ledsen på människor som gör livet surt för andra människor, jag blir ledsen på människor som gör livet surt för andra levande varelser och jag blir otroligt ledsen på mäniskor som ska krångla till allting. Min egoistiska sida säger självklart att jag mest av allt blir ledsen på människor som krånglar till saker för mig (och det kan nog de flesta hålla med om), man är ju inte mer än människa.
Att bero på att inte vara mer än människa så finns även det här med magkänslan. En magkänsla skall man alltid lita på har jag hört sen barnsben, men aj så många gånger man viftat bort det viktiga i magen. Man vill ju på något sätt tro och man vill ju på något sätt inte tro. Tro i det fallet att saker borde kunna vara bra för en gångs skulle och inte tro i det fallet att man inte vill tro illa om människor omkring.
Att människor trots sitt höga IQ beter sig illa borde man någorlunda ha förstått efter att ha levt i 20+ år, men jag tror att jag är lite immun mot sådant. Jag är för dum för att förstå att människor kan ha något annat än guld och gröna skogar inuti.
Självklart ha jag varit med om konstiga personer som, citat, "gör livet surt" för människor omkring mig, men jag har i princip alltid varit i utkanten av kaoset och inte blivit riktigt berörd, mer än att i vissa fall fått varit bollplank och ge goda råd (där kan diskussionen om goda råd alltid tas, men goda råd från mig förblir goda så länge jag själv tycker så. punkt)
Nu säger jag såklart inte att jag har varit bästa människan på denna jord, ta inte det här på det sättet, men det jag säger är att jag aldrig i hela mitt liv känt mig så... nollad. Ja, nollad, maktlös. Eller makt och makt , jag vet inte ens vad makt är i detta fall. Det enda är att jag vet är vad jag vet.. vilket är mina erfarenheter, mina känslor och mina handlingar.. det är i princip det. Jag vet med andra ord ytterst lite i detta sammanhang. och ingen berättar ett dugg. jahapp.
Saken är så att jag har hamnat i något konstigt jag inte kan sätta fingret på. Jag är förvirrad, rätt tom och varken glad eller ledsen. Jag är varken från eller till, säker eller osäker, svart eller vit, orolig eller inte orolig, plus eller minus. Jag fattar helt enkelt ingenting. Jag är nollad. Noll plus noll är noll och jag är i princip så noll det går att bli, noll plus en liten konstig känsla i magen.
Det är ett spel som jag har förlorat eller vunnit, jag förstår inte vad insatsen var, hur man spelade eller hur egentligen det är att vare sig fölora eller vinna. Men det är rätt skönt ändå. Jag vill inte spela spel.
Något som jag också skrev för flera år sedan när designen, musiken, människan och filosofin printades, var mitt motto: "To live a creative life, we must loose our fear of being wrong". Detta håller jag dock fortfarande med om. Hejdå.
Jag ser människan som ett gott ont för vår värld. Ur världens synpunkt möjligtvis endast ont, men ur min synpunkt det lilla goda. Utan oss hade ju faktiskt inte ens "vår" funnits i meningen "ett gott ont för vår värld".
Sanningen är dock att vår värld inte är likadan för alla runtomkring och detta blir jag ledsen av. Jag blir ledsen på människor som gör livet surt för andra människor, jag blir ledsen på människor som gör livet surt för andra levande varelser och jag blir otroligt ledsen på mäniskor som ska krångla till allting. Min egoistiska sida säger självklart att jag mest av allt blir ledsen på människor som krånglar till saker för mig (och det kan nog de flesta hålla med om), man är ju inte mer än människa.
Att bero på att inte vara mer än människa så finns även det här med magkänslan. En magkänsla skall man alltid lita på har jag hört sen barnsben, men aj så många gånger man viftat bort det viktiga i magen. Man vill ju på något sätt tro och man vill ju på något sätt inte tro. Tro i det fallet att saker borde kunna vara bra för en gångs skulle och inte tro i det fallet att man inte vill tro illa om människor omkring.
Att människor trots sitt höga IQ beter sig illa borde man någorlunda ha förstått efter att ha levt i 20+ år, men jag tror att jag är lite immun mot sådant. Jag är för dum för att förstå att människor kan ha något annat än guld och gröna skogar inuti.
Självklart ha jag varit med om konstiga personer som, citat, "gör livet surt" för människor omkring mig, men jag har i princip alltid varit i utkanten av kaoset och inte blivit riktigt berörd, mer än att i vissa fall fått varit bollplank och ge goda råd (där kan diskussionen om goda råd alltid tas, men goda råd från mig förblir goda så länge jag själv tycker så. punkt)
Nu säger jag såklart inte att jag har varit bästa människan på denna jord, ta inte det här på det sättet, men det jag säger är att jag aldrig i hela mitt liv känt mig så... nollad. Ja, nollad, maktlös. Eller makt och makt , jag vet inte ens vad makt är i detta fall. Det enda är att jag vet är vad jag vet.. vilket är mina erfarenheter, mina känslor och mina handlingar.. det är i princip det. Jag vet med andra ord ytterst lite i detta sammanhang. och ingen berättar ett dugg. jahapp.
Saken är så att jag har hamnat i något konstigt jag inte kan sätta fingret på. Jag är förvirrad, rätt tom och varken glad eller ledsen. Jag är varken från eller till, säker eller osäker, svart eller vit, orolig eller inte orolig, plus eller minus. Jag fattar helt enkelt ingenting. Jag är nollad. Noll plus noll är noll och jag är i princip så noll det går att bli, noll plus en liten konstig känsla i magen.
Det är ett spel som jag har förlorat eller vunnit, jag förstår inte vad insatsen var, hur man spelade eller hur egentligen det är att vare sig fölora eller vinna. Men det är rätt skönt ändå. Jag vill inte spela spel.
Vind
Hon är blåst hon är blåst hon har blivit lurad, hon får gå hem med svansen mellan benen
Dagens tankar
Jag kan inte beskriva vad konstigt det känns när livet vänder. Och vad fort det går! Saken är den att det gör mig något så otroligt förbannad, något så otroligt besviken och ännu mer tokledsen. Att man bara inte kan vrida tillbaka tiden igen? Vrida tillbaka tiden en sisådär två månader och styra upp utgången av onda ting. Det är helt obeskrivligt vad det är som händer när någon förvinner från vår jord, vad det är som händer när denna någon bara blir bortplockad från spelplanen. Game over. Vem är det som bestämmer att det ska bli så och varför just då? Vem har mage nog att våga säga att det var då tiden var förbi?
Jag blir rent utsagt arg. Alltid är det någonting. Man hinner inte ens våga tro på att saker och ting är som de ska förrän vinden blåser åt det andra hållet. Det är faktiskt lite skrämmande. Det händer så ofta, och tyvärr ibland, så nära.
Idag går mina tankar alldeles extra åt två speciella håll. Herr Bohlin och Herr Carl.
Mister Frykendahl: Jag håller på dig och vet att du gör det bästa för att solen ska skina ner på oss! party on ;D
borta med vinden
Glöm det där. Ny dag, nya tag. Matematik..
Påkommen
hemkommen och påkommen. Så är det. Borde plugga på högsta växeln nu men det går inte. Har försökt och försökt men hela tiden är det jag själv som stör min ro. Jag har blivit överrasksad av mig själv flera gånger idag, och det roliga i sammanhanget är att inte ett dugg handlar om positiva överraskningar inom matten. Nej, positiva överraskningar är inte min grej över huvud taget. Jag bor i en kropp bestående av otroligt många och ytliga nerver. Och nerverna är numer ännu fler.
Positivt och glatt ska det vara. Mumma. Jag försöker och jag vill, men jag vet inte hur. Just nu känns allt jäkligt långt borta och åter igen, jag vet inte hur. Ska man orka gå i uppförsbacke för jämnan trots att den där kämparandan bara är halvdan. Nej nu blev det här jättekonstigt. Jag är otroligt glad, men jättekonstigt glad. Jag tror att det Kallas att ha ett innerligt peptalk med sig själv. Jag skulle behöva. Fasaden brast nu.
Påkommen. Mumma No more. Jag saknar mamma.
Positivt och glatt ska det vara. Mumma. Jag försöker och jag vill, men jag vet inte hur. Just nu känns allt jäkligt långt borta och åter igen, jag vet inte hur. Ska man orka gå i uppförsbacke för jämnan trots att den där kämparandan bara är halvdan. Nej nu blev det här jättekonstigt. Jag är otroligt glad, men jättekonstigt glad. Jag tror att det Kallas att ha ett innerligt peptalk med sig själv. Jag skulle behöva. Fasaden brast nu.
Påkommen. Mumma No more. Jag saknar mamma.
Bekräftelse
Om man säger såhär : Idag har jag tränat skiten ur mig själv. Tiden bara försvann. Fan vad skönt.
Och vet ni varför jag säger sådär : Jo för att det är så mycket härligare att berätta för andra att man är duktig än sig själv.
Och varför är det då det? : Bekräftelse mina vänner, Bekräftelse.
Förövrigt så har äntligen bokkaoset i Kommunikationsdesignen löst sig. Hittade nån begagnad efter nån timmes search med förstoringsglas, och några till efer några till timmars googlande (varav en nämnd i en recension på en viss Damians blogg). Vill man så kan man och nu borde alla fem böckerna vara påväg till mig.
Ska bli intressant och se hur morgondagen blir, ur askan in i elden. Lets do it.
babbel
Dagen har varit bra och morgondagen kommer bli ännu bättre. Jag älskar att se fram emot morgondagen, det gör att man får sådär småsvårt att sova och bara ligger och väntar. Det är mysigt., för då vaknar man sådär otroligt jättepigg imorgon av alla djupsömn man fått under natten, och oftast med ett leende på läpparna. vackert. Har iallfall fått undan projektledningskursen idag, äntligen. Blir säkert något jag måste rätta, men det är lugnt, det mesta är ialfall klart nu. FAN vad skönt. Har även städat lägenheten och garderoben samt beställt lite kläder. Jag älskar mig själv. Ibland är jag något så otroligt bra. Och vet ni vad? imorgon blir det träna, äta sen plugga, -och jag är laddad. som fan. typ.
Annars då? jo, jag blev arton på ett ålderstest, det var kul, beor nog på min hårfärg. inte lätt att vara blond. På grund av detta börjar fundera på att kanske börja spela in videoblogg? Jag som älskar att stå i rampljuset, smacka högt med mitt rosa (OBS! rosa) tuggummi och sägga "mm" och fnissa tillgjort. Jag är inte fjortis heller, jag lovar. Löshår har ju bara fjortisar.
internt HAHA. Godnatt!
Förresten, återupptäckte Puddle of Mudd idag. Underbara människor, Blurry och she fucking hates me.
bekännelse
Jag tycker om ärtsoppa.
Helg helg, hemskt mycket helg
Nu kan jag tänka mig att min sista riktiga sommarhelg har passerat. För nu börjas det på riktigt. Tog en sväng ut till Öregrund och Gräsö i Lördags och blev kvar. Grabbarna grus var där och Roslagsloppet likaså, vilket slutade í en mycket trevlig tillställning. Öltält, båtåkning, massor med skratt, gassande sol och otroligt fina vänner, ett avslut på sommaren kan inte bli bättre! Gårdagen startade tidigt, trots den sena hemkomsten till Mackes gård på Gräsö, och jag insåg verkligen vad jag saknar att bo nära vatten. Eller rättare sagt, vad jag saknar att ha en båt. (obs! detta är inte alls lika som att sakna tider som varit.).
Det roliga är att jag fick upp ögonen helt och hållet för en annan sak den här helgen. Det är konstigt. Jag har varit så avslappnad och inställd på slutmålet att jag glömt att stanna och andas, att stanna och fundera. På riktigt. Så saker kan bli. Men Men. Nu är det i vilket fall som helst dax att fokusera igen, och självklart eftersom allvaret börjar har dagen idag varit ett enda kaos. Poängkrångel för en sommarkurs, anmälningskrångel för en annan och självklart också krångel med studielitteraturen som jag inte alls visste att jag behövde (hade beställt de två som stod på hemsidan, men dessa två vara bara så kallad "referenslitteratur"). Detta resulterade i att jag nu på morgonen letat fem böcker som alla utgått ur olika sortiment (uppdatering på kursen?) och hittat fyra av dessa vilket är sisådär. Men vad ska man göra. Relativt billigt lär det komma att bli iallafall (gissar på fem-sexhundra pengar för dessa då jag nu var tvungen att leta begagnat, man kanske skulle göra det oftare? :P)
babbel babbel. Ikväll ska vi ut och äta mat med Farmor Farfar och gammelmoster Ann-Mari, för den sistnämnda precis fyllt åttio födelsedagar. Sicken grej, restaurangmat igen. Jag tror jag dör av bekvämlighet.
Ps 1. Kan man kalla pappas moster för min gammelmoster?
Ps 2. Tack Micke, Ralle, David, Torras, Macke, Linus och Rasmus för en mycket trevlig Öregrundvisit.
Ps 3. Undra sa flundra varför Ann-Mari åker från Nacka till Gävle för att fira sin födelsedag?
Det roliga är att jag fick upp ögonen helt och hållet för en annan sak den här helgen. Det är konstigt. Jag har varit så avslappnad och inställd på slutmålet att jag glömt att stanna och andas, att stanna och fundera. På riktigt. Så saker kan bli. Men Men. Nu är det i vilket fall som helst dax att fokusera igen, och självklart eftersom allvaret börjar har dagen idag varit ett enda kaos. Poängkrångel för en sommarkurs, anmälningskrångel för en annan och självklart också krångel med studielitteraturen som jag inte alls visste att jag behövde (hade beställt de två som stod på hemsidan, men dessa två vara bara så kallad "referenslitteratur"). Detta resulterade i att jag nu på morgonen letat fem böcker som alla utgått ur olika sortiment (uppdatering på kursen?) och hittat fyra av dessa vilket är sisådär. Men vad ska man göra. Relativt billigt lär det komma att bli iallafall (gissar på fem-sexhundra pengar för dessa då jag nu var tvungen att leta begagnat, man kanske skulle göra det oftare? :P)
babbel babbel. Ikväll ska vi ut och äta mat med Farmor Farfar och gammelmoster Ann-Mari, för den sistnämnda precis fyllt åttio födelsedagar. Sicken grej, restaurangmat igen. Jag tror jag dör av bekvämlighet.
Ps 1. Kan man kalla pappas moster för min gammelmoster?
Ps 2. Tack Micke, Ralle, David, Torras, Macke, Linus och Rasmus för en mycket trevlig Öregrundvisit.
Ps 3. Undra sa flundra varför Ann-Mari åker från Nacka till Gävle för att fira sin födelsedag?
Kräftpartaj
Igår var det underbart. Blev en totalt oväntad ride till Gävlestad igen (jag tror visst att jag gillar dess invånare ganska skarpt). Fick lite jobb gjort, lite plugg och lite kräftparty hos Veronica och Tobbe i Forsby. Mycket trevligt, många kräftor, många öl och otroligt mycke sång. Herrarna i Rockfire var där och självklart, som alltid där ute i obygden blir det sång för full hals (till det hör att man är otroligt bra på att sjunga sådär efter en vinflarra). Jag märker verkligen nu när jag är här att jag saknar miss Veronica något så enormt. Så många historier, så många minnen och så mycket framtid. Vilken härlig människa (vilka härliga människor). Nu är det dax att skutta in i duschen igen för att inte somna. Blev väckt av en promenadsugen hund klockan halv sju imorse. Efter det fick jag sova i två timmar till. Sen var det dax att bege sig mot Forsby, en promenad på en och en halv timme i gassande solsken. Mums. Jag älskar sommaren. Men längatr ändå till stockholm.
Bra
Nu har jag tränat och pluggat två dagar i rad. TVÅ. Det är katastrofalt vad jag är bra. Nästan Bäst. Eller nästan. Jag ÄR. Eller nja, man ska inte ta ut segern i förskott. JO DET SKA MAN. Jag gillar att känna mig stolt. låt mig.
hej
Dagen D
Idag har det varit en sådan dag då allt går åt pipan. Haha. Allt! (men jag har haft otroligt trevligt ändå)
Började redan imorse. Klockan ringer, jag vaknar, med ett leende (som alltid nuförtiden). inget fel på detta, men senare så händer det omysigaste av omysiga saker.
Planen var i vilket fall som helst den att jobbintervju var inplanerad klockan tio och trettio. Tio noll fem är jag klar, redo ända ut i fingerspetsarna och öppnar ytterdörren. Till min stora förfäran kommer jag då ihåg att jag glömt spruta på mig en puff Burberry och återvänder in i badrummet. Stressen känns av lite, som alltid när man glömt något, och parfymen swishas med en bestämd stråle, -direkt in i mitt vänstra öga. Jag svär, det svider, jag svär, det svider fortfarande och jag badar hela mitt ansikte i mitt minimala handfat. Jag svär lite till, och med klockan tickandes i huvudet är jag medveten om att tiden går och min jobbintervju ligger bakom knuten.
Så vad ska en stackars blind sate annars göra än att springa? Ja, hon springer. Hon springer så fort hennes spinkiga vader bär och hon svettas som en gris i den otroligt kvava morgonluften. Väl framme, och efter ett tidigare ursäktande samtal till fröken intervjuare, så bara måste något göras åt detta röda face. Chocken inne på toaletten blir ett faktum och jag ser... rött. Mitt ansikte, och då speciellt mitt vänstra öga, är svullet till tusen. Rödsprängd är bara förordet, och jag gråter som ett litet barn. Kroppen skriker åt parfymen att försvinna och jag försöker övertala den att stanna kvar. Men icke.
Intervjun gick iallfall okej, trots att jag spenderade första kvarten åt att sitta och (ofrivilligt) gråta. Om det fortfarande blir något jobb eller inte, det är dock frågan. Fan. Nu har jag gjort bort mig ännu en gång,
Men vet ni vad. Det bjuder jag på.
Vissa dagar, Vissa dagar. En sak är iallfall säker. Nu vet jag hur det känns att spruta parfym i ögonen, och en annan sak är ännu mer säker: Jag kommer aldrig göra det igen.
Godnatt. (Tjurskalle!)
etapp -1
Ibland händer det. Som när man helt plötsligt inser att pengarna kommit in på kontot (eller försvunnit), eller när man ser att de där små söta kusinerna inte längre är så små (men dock fortfarande söta), eller när man får ta en tugga av den där hamburgaren man länge länge suktat efter (och då känner att den inte alls är så god).
Eller! När man känner det där extra pirret i magen på grund av lycka. (eller hunger, eller rädsla, eller öl, eller kärlek, eller förväntan, eller .. so on)
Och ibland händer det inte. Men det är ju tur, för om det skulle hända hela tiden så skulle de där speciella sakerna och de där speciella tillfällena inte vara så speciella och det skulle medföra att inget blev vare sig speciellt eller över huvud taget lite mer extra än allt det där andra vanliga. (!)
En sak som har hänt mig nu den här helgen är egentligen inte speciell över huvud taget, men det har hänt. Och inte var det speciellt bekvämt heller. Jag pratar såklart om mina otroligt elaka skavsår under fossingarna. Jag pratar även om den otroliga allergichocken som Gävleängarna har framkallat och jag pratar som pricken över i'et om den där känslan i magen jag inte riktigt kan beskriva.
Saken är den att känslan i magen säger mig två saker. Och dessa två saker är inte alls inne på samma spår. Jag tycker det är helt underbart att vara hemma igen, men helt plötsligt så blir det liksom svart. Jag funderar om jag inbillar mig att jag trivs eller om jag verkligen gör det fast bara inte riktigt inser det varje dag trehundrasextiofem dagar om året. Idag är en sådan dag. Eller är det egentlgien det?
Det är otroligt hur kroppen, och speciellt huvudet påverkas så fort allt blir allvar igen. För nu mina vänner. Nu påbörjas etapp -1; förstudier.
.. och allt är som vanligt igen. (eller?)
Eller! När man känner det där extra pirret i magen på grund av lycka. (eller hunger, eller rädsla, eller öl, eller kärlek, eller förväntan, eller .. so on)
Och ibland händer det inte. Men det är ju tur, för om det skulle hända hela tiden så skulle de där speciella sakerna och de där speciella tillfällena inte vara så speciella och det skulle medföra att inget blev vare sig speciellt eller över huvud taget lite mer extra än allt det där andra vanliga. (!)
En sak som har hänt mig nu den här helgen är egentligen inte speciell över huvud taget, men det har hänt. Och inte var det speciellt bekvämt heller. Jag pratar såklart om mina otroligt elaka skavsår under fossingarna. Jag pratar även om den otroliga allergichocken som Gävleängarna har framkallat och jag pratar som pricken över i'et om den där känslan i magen jag inte riktigt kan beskriva.
Saken är den att känslan i magen säger mig två saker. Och dessa två saker är inte alls inne på samma spår. Jag tycker det är helt underbart att vara hemma igen, men helt plötsligt så blir det liksom svart. Jag funderar om jag inbillar mig att jag trivs eller om jag verkligen gör det fast bara inte riktigt inser det varje dag trehundrasextiofem dagar om året. Idag är en sådan dag. Eller är det egentlgien det?
Det är otroligt hur kroppen, och speciellt huvudet påverkas så fort allt blir allvar igen. För nu mina vänner. Nu påbörjas etapp -1; förstudier.
.. och allt är som vanligt igen. (eller?)
