Caa

Dagen jag fruktat i många veckor är över, och förhoppningsvis, så behöver jag inte uppleva den igen i just denna form. Så, hur känns det? jo, det känns som om det kan gå vägen men isåfall måste det nog kryddas med lite extra flyt. Och det är väl på tiden att jag får lite extra tur nu? Det är min tur nu (och Charlottes såklart, hejar på dig).

Idag har jag bara sovit efter hemkomsten runt elva. en enorm tyngd är försvunnen från mina axlar och min kropp påminner mig om det. Mitt huvud värker som aldrig förr och kroppen vill inget annat än bara sova. Det är inte klokt hur mycket energi det tar att vara student. Hur kan man vara så förbannat dum att välja detta liv frivilligt?

Men, annars då? Allmän förvirring kring allt runtomkring (läs: skolan), men trots detta så trivs jag i min situation. Jag har dock fortfarande mycket svårt att greppa visst folk som finns i min närhet, och det gör mig alltid förvirrad. Jag är sån som vill ha relativt mycket kontroll kring människor runtomkring (läs: mig själv), och det har jag inte för tillfället. Min hjärna spelar ett spel med mig som jag inte vill vara med i längre, jag har tappat bort min spelpjäs och svalt tärningen, men the game must go on. fight fight fight.

Dagen Känslor: Förvirring, Lättnad, Rädsla samt Glädje i en enda soppa.
Dagen Färg: Röd

Valentines day. Varför? Jo för att vi på 1960-talet var i stort behov av att sno och förstora ännu ett Amerikanskt jippo så att de svenska affärerna (Läs i första hand NK) kunde få lite merförsäljning även denna månad...

Jag minns högstadiet.
På väggen i Rotskärsskolans cafeteria fanns den fjortonde februari Fullt med små samt stora, röda, vita och rosa hjärtan med kärleksförklaringar från hemliga beundrare, vänner, från flickvänner och från pojkvänner. Alla sprang dit på rasterna i föhoppning om att se en hemlig beundrares bokstäver på ett hjärta tillägnat just MIG. Kanske kanske skulle man få en hälsning från någon speciell och under slutet av Februari springa omkring med pirr i magen varje gång man trodde sig se den personen som, kanske, hade skrivit denna hälsning.

Min tanke, nu, många år senare kommer till dem som aldrig fick en hälsning. Till De som sprang halvgenerat till den där cafeteriaväggen och förgäves letade efter ett hjärta tillägnat sig själv. Till De som inte ens brydde sig om att gå till cafeterian den där veckan eftersom de redan visste att ingen hälsade till dem, Till De som innerst inne visste att ingen skulle skriva deras namn i ett rött pappershjärta på väggen.

Jag undrar hur detta kan påverka en människa i trettonårsåldern. Alla vill vara omtyckta och i högstadiet är det oftast extra viktigt. Det är då allt händer, det är då alla letar efter sin plats och det är då det är sådär superviktigt för de flesta att vara populär. Det är dock även då man är som mest sårbar och tyvärr då man är som mest elak mot varandra. Hur blir en person påverkad av att inte hitta sitt namn på den där väggen? Hur blir en person innerst inne påverkad av att få det uppslängt rätt i ansiktet att ingen ens bryr sig om att lägga ner några få sekunder av sin tid på att skriva ett rosa hjärta tillägnat honom eller henne?

Det jag vill komma fram till med det här är nog att man borde tona ner det här med Alla Hjärtans Dag. Det finns många människor, stora som små, som är ensamma och som aldrig kommer att få ett Valentine´s Card. Det finns alldeles för många människor, vuxna som barn, som alltid kommer att tycka mindre och mindre om sig själv när inget hjärta finns tillägnat dem på den där väggen. Varför har vi en onödig dag med ett onödigt tema som ger människor känslan av att vara ouppskattade? Vad är det som gör att alla människor är så ego av tanken på att bli uppvaktade att dom glömmer att de finns de som sitter i en helt annan situation.

Som vanligt så dagdrömde hon mycket. Hon dagdrömde om grönt gräs, varma länder och frukt. Hon dagdrömde om Kineser, Norrmän och Spanjorer och hon dagdrömde om svart rött gult och blått. Mest blått för den blåa känslan var en känsla hon gillade. Den röda kunde även den vara superbra men den svarta ville hon inte dagdrömma speciellt mycket om. Därför var dagdrömmarna huvudsakligen blåa och röda med inslag av sol, värme och tyngdlöshet. Även telepati samt superhjältesaker som tankeläsning fanns ibland med, men inte så ofta, eftersom hon gärna höll sig på någorlunda sansade plan. Detta endast eftersom att hon inte ville bli så besviken när hon väl kom tillbaka till verkligeheten efter några minuters dagdrömmande såklart.

Idag hade dock hennes dagdrömmar kantats mycket av tyngdlöshet samt fysiskt omöjliga superhjältetricks, men eftersom det mestadels hade handlat om något hon drömde mycket om som liten och var väl medveten om att det just bara var en dagdröm så lät hon det glida iväg till nya nivåer.

Just idag hade det handlat om att världen vändes upp och ner, eller rättare sagt att hon gick i taket. Alla gjorde så. Dörrkarmarna blev till halvmeterhöga trösklar och ut från balkongen ville inte någon sätta sin fot. Fast i den världen så fanns ju såklart bil och cykelvägar i luften, så att man som resenär fortfarande kunde ta sig dit man ville utan att falla ut i rymden och aldrig mer komma tillbaka. Det svåraste var dock att gå på toaletten, mest eftersom drömvärlden inte hade löst situationen med uppochnervänd toalett på ett bra sätt, men också såklart eftersom att det inte direkt var något som hon först och främst dagdrömde om. Att gå på toaletten alltså.

Hon kände sig inte riktig nöjd med dagens dagdröm och hade spejsat till den rejält med både flygande motorcyklar och studsmattor, men hon kände att något fattades ändå, trots den mycket livliga fantasin. Men det gjorde ju inte ett endaste litet dugg, hon skulle ju ändå fortsätta en annan dag, och en annan dag efter det. För dessa tokiga dagdrömmar tog aldrig slut. Och det var just i dom som hon var alldeles helt lugn och sansad. För en gångs skull. Dagdrömmarna hjälpte henne att koppla bort allvaret. Synd dock att det kanske blev lite för ofta hon försvann dit bort.

Dream on baby, dream on. Hon möter dig där!

Min vänstra hjärnhalva styr min högra del av kroppen medan den vänstra styrs av min högra hjärnhalva. Detta finner jag extremt fascinerande. Att denna högra hjärnhalva också är helt ovetande av vad den vänstra gör och vice versa gör mig extremt förvirrad.
Jag har alltid sett mig själv som en typisk högerhänt vänsterhjärnhalva. Mest för att jag är högerhänt och gillar allt som har med form färg och funktion att göra men även för att hela jag är en psykiskt instabil filosof som inte för fem öre kan stanna kvar i verkligeheten mer än två minuter åt gången.

Jag har, efter en massa år, äntligen förstått att detta nog inte är positivt. Jag skulle mycket hellre varit en högerhänt högerhjärnhalva med fallenhet för logik och språk. Just högerhänt istället för vänsterhänt bara eftersom det är så inihelskotta svårt att skriva med vänster (!). Men. Vad blir bättre av att jag funderar. Jag har min dominerande hjärnhalva, mitt konstiga tankesätt och min heelt obetydliga förmåga till att uttrycka mig språkligt. Jag får väl trots det vara nöjd. Se det positiva. Jag har ju faktiskt en grym pekfingernagel. extremt snygg.

Så, fredag åter igen. lappen gjord, inlämningen gjord och en stor börda mindre från mina axlar för tillfället. Idag tänkte jag först inte tänka på skolan ett enda dugg efter att jag kom hem, men ångrade mig fort. Mekaniktentamen om lite mer än en vecka. Inga Fria dagar här inte. Men vi hissar åter segel och kämpar på.

As a Pirate I Was Ment To Be, Trim The Seals and Roam The Sea!

(Fred ag!)

Daniel sa till mig att han hade hört att man för att bli en 'bloggare' och tjäna lite cash på det så måste man uppdatera sin blogg cirka fem gånger om dagen. fem gånger om dagen! Vilken tur att jag varken vill bli känd för mina konstiga tankar eller för mina ännu värre kommentarer och vilken tur att jag inte har tid. Det är ju faktiskt sorgligt. Tänk den människan som sitter och printar in sina ord trettisex gånger om dagen, bara för att bli upptäckt? vilket liv. hello omvärlden, här sitter jag med min dator, dygnet runt. Vi har även förlovat oss, skaffat små datorbarn och ska åka på smekmånad till silicon valley nästa sommar.

Mina tankar går till en Familj i Stockholms storstad. En familj med pengar, kontakter och påtvingad status via Aftonbladet, kanal fem och hela stureplansknaset. Bloggfamiljen med rätt att blogga i alla avseenden. Var det så att en liten blogg-talang-scout hittade lilla mellanbrorsan i bloggdjungeln och höjde upp hans konstiga kommentarer till oanade höjder? Eller var det kanske så att syrran kände någon som kände någon som kände någon och vips så hade syskonskaran inte längre bara ett gemensamt efternamn och släktträd, utan också en varsin alldeles alldeles egen blogg som hela världen (läs sverige>stockholm>stureplan.) var intresserad av att läsa.

Jag tycker det är intressant det här med kontakter. Kontakter är allt lär man sig redan som skitunge, men det är just nu man förstår att kontaker verkligen är ALLT. inte bara allt, utan ALLT. Kolla på bostadsmarknaden i vår huvudstad. Vill du bo behöver du känna någon som möjligtvis känner någon eller ännu bättre vara släkt med någon och hoppas på att den personen kolar vippen eller av samma anledning som du flyttar, eller så ska du vara sjukt rik och kunna slänga fram en sisådär två mille för en tjugofyrakvadratare i kungsängen. hej verkligheten. (att överdriva är min starka sida och det gör orden lite mer slagkraftiga).
Att betala tvåhundrafemtiotusen för en 'renovering' bara för att få ett orenoverat förstahandskontrakt är sjukt. Men folk gör det! Inte konstigt att Allan från Rådmansgatan slänger ur sig, lagom till visning att 'förresten så skulle det va bra om ni kunde 'slänga mellan' pengarna för den nyss gjorda topprenoveringen av lägenheten, och det lär ju inte bli något problem eftersom det finns såå många som är intresserade'. Nehepp. Jag är student och kommer så vara i x antal år till. Jag KAN inte 'slänga mellan' hundratusen peningar och jag KAN inte ens ta ett jäkla lån, och vet du vad AllanBallan, Jag VILL inte heller. SItt där du med dina flera hundra tusen och skäms. skäms för att du har det bra.

this is not what I need. jag är som en vandrande otursfågel med hög sjukdomsattraktion (! nytt ord ?) och jag får fanimej aldrig andras ut och tänka på något annat. Men men, nu börjas en ny resa. Hoppas den inte blir så långvarig som sist.

/Ace of Spades

Japp, KS i mekanik om en timme och tio minuter. Jag är inte förberedd som jag borde. Nope. Det är nu man känner sig dum för att man inte pimplade kaffe hela natten framför meknikboken. fasen.

nu så. karusellen börjar om igen. haha. men vet du vad kära du, jag tänker inte kliva på. Du får snurra i din ensamhet och i dina fantasier, för det är där du hör hemma, verkligheten gör dig bara illa. Stanna där, hoppa inte av i farten, du slår dig hårdare än du tror när du inser att din sanning tyvärr bara är din fantasi. Stanna kvar, hoppa inte ens av när det slutar snurra, du slår dig hårdare än du tror när du inser att alla andra har vuxit ifrån dig mentalt och att du inte passar in i vuxenvärlden än.
Men nästa gång my dear, då är det öppet krig och både du och jag vet att jag kommer vinna.
haha!

Nej nej. jag tar nog åt mig för mycket. lugnat ner mig lite nu. varför skall jag bry mig om sånt snack? Nej vet ni vad, nu har jag börjat på en ny kula. Den heter : Jag-ska-försöka-att-inte-bry-mig-lika-mycket-om-vad-alla-andra-tycker-och-tror-och-istället
-fokusera-på-vad-jag-själv-tycker-tänker-samt-vet-kulan.
låter det inte underbart så säg!?

Just nu vet jag inte vad jag ska tycka tänka eller känna. Eller jo, jag känner mig lurad. Det här är första gången i hela mitt liv som jag blivit utsatt för (eller kanske rättare sagt fått höra) skitsnack som har gått bakom min rygg. Och jag är besviken, ja, besviken är helt rätt ord. Människan som startade detta finns inte mer. Människorna som inte hade tankeställnigen att ens kolla vad som är sant eller ej syns inte mer och jag själv står här och bara undrar. undrar vem av mina så kallade vänner som hela tiden visste om allt? Jag kan inte för mitt liv förstå att man inte först kollar upp något liknande med den inblandade när man hör någon säga något liknande. eloge där till dig Daniel som verkligen gjorde det.
Hur många som jag har träffat har haft den här tanken i bakhuvudet? Hur länge har det ens cirkulerat? Jag känner mig lurad. grundlurad.

Visst jag har gjort mina misstag och visst jag har gjort fel, men i det här fallet tänker jag inte ta på mig ett dugg ansvar. Jag har aldrig förr, på det här sättet, känt känslan av att vara helt oförmögen till att ställa allt till rätta och det gör mig arg. mycket arg.

Denna individ som började snacka, varför? Jag kan inte för i hela mitt liv förstå varför? varför vill du mig, och alla i min omgivning så illa? Förstår du nu vad du har satt på spel? Folk är förbannade på mig utan anledning, folk litar inte på mig utan anledning. Du måste väl iallafall förstå att det här går ut över så många fler än bara mig. Tack för omtanken dude.

revenge is a dish served best cold .

En fråga jag länge grubblat på är svenskarnas sätt att ta avstånd till varandra. Eller rättare sagt svenskens sätt att inte våga vara nära. En tanke går då först och direkt till alla våra härliga bussresenärer. Jag är själv en sådan människa, minst två gånger om dagen, och jag har dag för dag iakttagit resenärernas sätt att välja sin plats i denna miljö. Det som gör mig mest förbryllad är just avståndstagandet. Det är inte ofta någon placerar sin bak bredvid någon om det finns andra helt lediga säten, men OM någon människa gör det så är han eller hon plötsligt ganska konstig. Folk kollar och suckar tungt 'den där människan måste vara enormt ensam' och så tuffar bussen vidare till nästa station.

Jag har dock bara ett enda konkret exempel och det är ju mig själv och Jag vet att jag skulle tycka en medresenär var grymt läskig om han/hon slog ner sin håriga bak bredvid mig då bussen hade massor med lediga säten. Och jag vet att jag inte är den enda som har dessa tankebanor av beteendet på bussen att döma.
Varför tänker man så? Man måste ju inse att vi nog är det enda landet i hela världen (nja, våra grannar kanske också är lika egoistiska) som inte gillar sällskap. Det ÄR inte farligt att bara sitta, de ÄR inte dumt att vilja sitta bredvid någon istället för alldeles ensam. eller är det? Jag vet själv att jag nästan, faktiskt, får obehagskänslor om någon sitter bredvid mig som jag inte känner. Jag känner mig trängd, jag tänker hela tiden på att jag absolut inte får röra denna människa, om ens med väskremmen. Nej. My space, your space. deal with it.

När jag åkte Pendeltåg här för något halvår sen så klev jag rätt i mardrömmen. Jag satt där, själv på mitt säte och filosoferade när en utländsk man kliver på med portföljen under den ena armen och metro under den andra. sätet mitt emot mig var ledigt, sätet bredvid mig var ledigt och sätena på andra sidan gången var lediga. Men ändå, ÄNDÅ så sätter sig denna stora man bredvid lilla mig och fnyser och hostar. Jag känner hans lår mot mina och jag försöker att göra mig så liten som möjligt för att på bästa sätt minska vår kontakt.

..Men han gör det omöjligt för mig. Han slår upp sin tidning, och nästintill stoppar armågen i mitt knä. En engångsföreteelse tänker jag och väntar på att han ska inse att han har inkräktat på MIN luft, men han verkar inte för fem öre reflektera över att han nu tar upp ett och ett halvt säte av två. Efter två tre stationer var jag bara tvungen att blygt säga ifrån. 'eh.. ursäkta, men.. ehh.. du.. kan du vara så snäll att eh.. flytta lite utåt?' 'och.. eh.. kanske flytta bort din armbåge lite?' 'ojoj, förlåt, absolut!' skrockade mannen och flyttade sig bra nog för att det på något sätt skulle vara åtmindstonde lite bekvämare att fortsätta min resa.
Men. Snart var han där igen, och det var då tanken slog mig att han inte såg det han gjorde på samma sätt som jag. Den här karln var säker nog i sig själv och i sin omgivning och brydde sig inte om kontakt. tvärt om från mig så kände han inte alls något obehag och han mådde bra av att inte bry sig.

Jag insåg att jag nog hade överdrivit en smula eller fjorton. Mannen hade nog inte, egentligen, armbågen vare sig i mitt knä eller i mitt ansikte, detta handlade bara om att jag kände mig alltför obekväm med att karln ifråga kom närmare än vad jag var van med. Det vill säga svensk-van med. Svensk-van i den meningen att man går en meter ifrån varandra trots att man går i samlad trupp och svensk-van i den meningen att man ALLTID tar det lediga sätet och defenitivt håller reda på sin egen luft och inte ens lånar en bit av andras.

Jag har insett att det är löjligt. Visst, man måste få ha sin egen zon och sin egen luft, men man lär faktiskt inse att låna ut lite ibland kanske bara kan vara trevligt. mer Kontakt åt folket! (men vi tar det steg för steg, för det är ju ändå.. äckligt)

btw. Har ni insett hur mycket människo-odörer man andas in varje dag? nej, tänk inte på det heller.