Caa

min kropp min hjärna och mitt hjärta har redan gått på sommarlov*. detta trots min tenta på tisdag. No Good. no good at all.

Inatt har ja drömt om död död död och mera död. Jag hade en enormt obekväm känsla i kroppen när jag vaknade och den har fortfarande inte försvunnit.

Jag drömde bland annat om kattungar. ett tiotal röda, svarta, bruna, vita och gråa kattungar. Det var sommar och de små rackarna rymde inifrån huset då någon i farmor/farfar/mormor/morfar-stil öppnade ytterdörren utan att vara uppmärksamma. I samma stund började det regna och jag ser hur alla, en efter en, radar upp sig på fönsterblecket  för att skydda sig från regnet. De sitter där, med ryggen in mot huset och skakar av kyla. Som den räddare i nöden som jag är så öppnar jag fönstret bredvid, sätter mig i fönstret med benen inåt mot värmen och skall på så sätt, en åt gången, lyfta in de små liven till tryggheten. Första jag ska lyfta, den svarte,  blir rädd och sprattlar till. Han glider ur mina händer och jag ser hur han faller ner mot bänken. och bryter nacken. och Där låg den. död.

Jag drömde även om en häst. Ur ett helt annat perspektiv. Kändes som att jag i min dröm såg på tv eller svävade högt ovanför händelsen. men i vilket fall som helst så satt det en ryttare på en häst och jag får känslan av att dom var påväg ut i krig. Utsmyckade, välputsade med pompa och ståt rider de mot mitt håll. Helt plötsligt viks benen på hästen smärtsamt ihop och ryttaren flyger av, jag tänker en tanke att hästen måste ha brutit något och ryser av tanken. I samma stund som hästen skall falla till marken vinglar den till och snubblar över en låg betongmur. bakom den så kallade muren finns en trapp och några meter ner till ett cementgolvet (som en nedgång till exempelvis tvättstuga eller förråd som brukar finnas på hyreshus. som jag möjligtvis står på?). Hästen faller. Rätt ner, med ryggen först, ner mot cementgolvet. En stor tung smärtsam duns hörs och hästen slår till marken. Död.

Jag drömde även att jag skulle slänga en burk med gammal färg(?) i vattnet bakom föräldrarnas gamla villa för att pappa inte skulle se att jag glömt tagit den till återvinningen. Jag går mot baksidan och mot vattnet. I min vänstra ögonvrå spanar jag försiktigt upp mot huset för att vara säker på att min far, som sitter inne i köket och läser inte skall vända på huvudet och se min göra-av-med-bevismaterial-kupp.
 I min högra ögonvrå ser jag ett dike som leder ut till det strömmande blå, där jag och en vän för länge sen bygt en koja. Jag kastar färgburken mot vattnet men hör att jag inte riktigt nått fram så jag går mot dikets mynning ut i älven för att göra ett nytt försök. Då ser jag att marken liksom 'kokar', lera bubblar upp ur jorden, det ryker och jag tänker en tanke om kvicksand och Commander Keens bubblande kokande slime.  Jag hoppar ner i diket mellan det kokande fläckarna och märker till min förvåning att färgburken är borta. Då, äntligen, lägger jag ihop två och två och förstår att den har sjunkit in i leran. I samma ögonblick som min tanke känner jag hur mina fötter inte längre har fäste och inser att jag är påväg att följa bevismaterialets väg ner i jorden. Jag tar tag i ett träd. skriker åt min far och ser hur lera även droppar från trädet, som en vattenfall. Jag skriker ännu mer men har nästintill ingen röst. Jag sjunker och skriker ljudlöst. Sen vaknar jag med ett ryck.
min dag är förstörd.

men idag så;
hahaha det här är ju helt otroligt!  Vad håller ni på med?

Idag har jag hoppat över en hög tröskel. Jag klarade det. klarade det. Det känns bra och jag var inte alls lika nervös som jag trodde. Härligt. Ännu ett vuxenpoäng.

okej, nu är jag tillbaka på den där kanten som bara vill dra ner mig i djupet. Fy fan vad jag är less. Kalla mig svartsjuk, grinig, bitch eller helt enkelt dum i huvudet, men fan vad jag är less. Jag känner mig grymt bortglömd. visste att det skulle bli såhär.  visste. Ska bli SÅ skönt att komma hem till Gävle stad. SÅ skönt att träffa mamma och pappa. SÅ skönt att komma bort. SÅ. Längtar nå så ini bomben.

NU, matte. så ovanligt av mig.

jag är så trött att jag kan kräkas. mina händer och fötter skakar av frossa och mitt huvud dunkar som en hel baslåda. Som den härliga grädden på moset så är det så sjukt jäkla kallt inne i den här lägenheten så jag tror jag dör. Korsdrag av rang och element som inte gör det dom är till för. Jag kan inte förstå hur de som bott här innan inte frusit ihjäl eller kvävts av förkylningssnor. Fast i och för sig, vad vet jag.

Korsdraget är ett så stort faktum att jag har varit förkyld sen vi flyttade hit för flera månader sen. och jag är så less på att vara förkyld, jag är less på halsont, jag är less på öronvärk och jag är ännu mer less på den här evighetsirriterande hostan jag haft for ages. Men jag kan inte bli frisk. Jag kan inte tillfriskna för fem jäkla öre i det här blåshålet, till och med när dörren ut till trapphuset är stängd hör man hur vinden viner och visslar i tappen. Jag lever i ett enda stort korsdrag från alla håll och kanter och jag hatar det. Jag hatar det. Ge mig lugn och ro samt tid för att bli frisk från dessa förkylningar.
Borde dra mig bort. långt bort till värmen och frid och fröjd. Långt bort.

Jag skickar härmed all kyla till dig. det är du värd.

nej nu är det dax att förflytta sig mot bädden. Hjärtat bultar hårdare än någonsin och det enda jag kan tänka på är Lagranges formel och Den där Jäkla Taylorutvecklingen. Men men, jag måste ge upp nu, hålla tummarna hårt inatt och göra mitt bästa imorgon. Jag hoppas så innerligt att det går vägen. Blir upp i ottan imorn. ska kolla lite innan jag drar till skolan, tentan börjar åtta så blir inte så mycket sova inatt. Men nu, nu ska jag kila iväg. snart.
Ska bara läsa lite till..

Mayda Mayday. Det går en ful hund med ful matte utanför på trottoaren.

Har helt tappat idéer, uppslag och motivation. Mina tankar driver omkring som drivved i en jätteocean och mitt humör likaså. Jag vet vad jag vill men inte vad jag känner. Jag vet vad jag gör men inte hela tiden. Jag vet att det behövs planering men jag vet inte hur man planerar. Jag känner mig kort och gott som en liten piss i den där stora oceanen: Mina mål har för länge sen fadat bort, mina planeringar har sjunkit så långt under ytan att jag inte längre når dem och min vilja har herr vind tagit med sig till andra breddgrader. Det är inte ens varmt här i min lilla pissocean. Regnet öser ner och frosten börjar krypa sig på, trots att sommarklimatet har hägrat den senaste tiden. Regn rusk kyla. Vatten och eld. Eld.
Frustrationen tränger sig på och jag undrar hur länge det ska gå den här gången.

Livet är som en båt som sjunker. Dilemmat är om man ska ta tag i en flytväst, en Livboj, en räddningsbåt eller bara haka på. Ner i djupet. ner i kylan och tystnaden. Det känns lockande. För visst fasen är det tyst nere på botten iallafall?

ärta

my man.

Men snälla någon pojkar, ni pratar ju skit som om ni vore flickor. Vad har hänt med det där manliga slå på käften och raka rör? Väx upp, skaffa mustasch och gå ut och mucka gräl. det ska jag göra.

Nej men nu så. Snart smäller det. Om jag hade någon att be till så skulle jag göra det. Jag skulle be för mig, för charlotte och för att det är solsken imorn. Men det struntar jag i. WIsh me luck anyway.

Nu är den snart här. Den är på G, den irriterar, förgör och äcklar. Precis som den där första ivriga, jätteilskna vårförkylningen; Den smyger sig på oss, tyst attackerar den med full kraft och stannar hela sommaren. Flipflopsäsongen.
Flippetifloppet ekar i trappuppgången, Flippetifloppet förstör mina mornar på bussen och Flippetifloppet förstör människors annars mycket trevliga klädstil.

Flip Flop Flip Flop Flip Flop. Och jag blir drabbad. Jag blir drabbad så mycket så att jag kan kräkas. Jag kan kräkas på Flippet och jag kräks på Floppet. Kräks. det vill säga, Jag har aldrig förstått Hela den här Grejen med FlipFlop.

Vissa kanske säger att det är för att jag har så gräsliga feets så jag aldrig i hela mitt liv skulle vilja blotta ubåtarna iförda endast G-string, andra kanske säger att det är för att jag är så känslig så att min stortå och pekfingertå (?) inte pallar med slitaget, men jag vet att det inte bara är därför;
Jag vet att jag aldrig skulle vilja fläka ut mina fötter på det där sättet, jag vet att jag aldrig skulle palla skoskaven jag får mellan tårna och jag vet att jag aldrig i hela mitt liv skulle känna mig snygg i ett par strandskor av gummi. Och jag vet en till sak. Ingen är snygg i ett par strandskor av gummi. (nu kräver inte jag att alla ska vara snygga för detär ju ett på snäppet för högt krav men..)

Han var en sån där karl som inte riktigt visste hur han stod ut med allt. Han var en sådan där karl som alltid var en av 'de andra', han var en sådan där karl som alltid hade svar på tal men inte sade något; det var som att han stod utanför alla andras bubbla och kikade in med sin enorma kikare. Alla såg honom, alla visste att han iakttog men ingen ville veta av honom och ignorerade honom skarpt.
Han gjorde allt för uppmärksamhet den där karln. Han lät som olika sorters djur, han pratade mandarin, ryska, grekiska och till och med göteborska. Ibland stod han också och dansade sin hulahula när han kikade, endast för kanske kanske kanske få lite extra uppmärksamhet, men trots alla studs och moves så var några få skratt det enda han fick.

Han gillade dock när folk skrattade, även fast det oftast, eller nästintill alltid, var ett så kallat hånskratt, så brydde han sig inte, det gav honom bara bekräftelse på att han fanns. Han existerade och folk såg honom trots att de inte ville. Han gjorde ett avtryck. Han var den galna herrn. Han var det konstiga karln med dom där konstiga fasonerna.