Caa

och jag kan inte sova. Vad i hela fan har hänt med mig? Jag har sovit som skit senaste veckan och jag är så less på det. Så less på att vara konstant trött, konstant orkeslös och inomhus. Jag försöker att sova  men det går åt pipsvängen så det bara skriker om det. Jag vaknar, slumrar till, vaknar och är vaken. Jag har blivit som den där ordboken längst in i hyllan, den som dammet bara växer på och som man varje gång när man går förbi tänker 'oj där står den där gamla skiten och dammar, kanske dax att slå upp ett roligt ord för att sen ställa tillbaka den tills nästa gång'. (?)
Ingen dammar av mig. Inte ens jag själv och jag är trött och allergisk. Kan inte leva med damm. Jag hostar och hackar och snorar och nyser. dax för dammfritt uppvaknande. Imorn ska jag gå ut. och upp ur sängen. och javisstja, matten med.

Okej så här ligger det till. KLockan är ett på eftermiddagen och jag har läst en sida matte. Istället för matematiken har jag engagerat mig med allt annat möjligt att engagera sig i. Jag har cyklat till banken (för att sedan upptäcka att klockan var halv tio och det inte var öppet än), Jag har cyklat hem från banken, jag har gjort mackor som jag sen slängde eftersom jag kom på att jag inte var sugen på en smörgås. Jag har åter igen provat Chiquitas fruktsmoothie. TÄnkte att stackaren skulle få ännu en chans, men ratade den lika mycket denna gång och har därmed beslutat att detta var frukten i flaskans sista chans för att charma mig. Jag har även vunnit två auktioner på nätet, vilket innebär att jag snart är ägare av TVÅ nya väskor för 31 kronor inklusive frakt. Dessutom så har jag letat bland annat korgstolar, vattenpipor och korsetter på blocket, bara för rolighetens skull. Jag  var också tvungen att slinka in på stevemadden.com (som ni ser i förra inlägget) för att kika skor och där har jag suttit senaste timmen och dreglat. Jag är besatt och jag vill ha jag vill ha jag vill ha. Ni kan inte förstå hur mycket jag vill ha. Mitt leende har inte varit såhär stort på länge. Skor och väskor gör mig besatt. åh.

Steve Madden. Geniet över alla andra.

Åter igen, som alla andra morgnar jag bott i denna lägenhet vaknar jag av det där ljudet. Det där ljudet som i drömmen låter som mörk åska, som i det halvvakna stadiet påminner om hårda knackningar på dörren och som i det nuvarande stadiet bara är män i snickarbyxor på mitt tak.

Persienner har inte funnits på kartan än så jag är fotfarande en guldfisk i min lilla lägenhet när folket springer förbi och kikar på mig när jag snarkar sött (?) och vaknar förskräckt. En sak är säker, dom får mig att gå upp i tid vilket jag är tacksam för. Imorse började det vid halv åtta.
Jag var mitt inne i en mardröm:
Jag simmade längs en strand med branta vassa klippor för att fly från Jocke som skulle mörda mig med en rakbladliknande kniv, och Jag hade hamnat i en mycket dryg situation.
Inte nog med att jag hade en galen Joakim efter mig, det var tjurar med stora horn och rådjur överallt i vattnet och de stack mig underifrån, bet mig från sidan och i fötter och nosade mig i nacken. Regnet öste ner med någon sorts beslutsamhet att slå ner mig till botten och stormen tjöt som sirener i mina öron. De meterhöga vågorna slog mot stranden med ett dovt muller och klipporna bara väntade på att få mig till kvällsfikat.
Inte nog med det så började det åska och blixtrarna slog ner framför mig bakom mig och vid sidan om. Ovädret trappades upp och kylan av det iskalla vattnet höll på att få mina armar att domna bort. Jag kämpade på att få tillbaka känseln i armar och fingrar då jag hörde att åskan kom närmare och himlen blev ljus av alla blixtrar som kastades mot vattenytan. Åsksmällarna blev fler och fler, större och större, starkare och starkare, Ännu Mer intensiva och högre, och Högre, och HÖgre, och HÖGRre, och ..
Snickarbyxorna hade gjort sitt jobb den här dagen med, jag vaknade, utan att ha blivit uppäten av en tjur, mosad mot en gigantisk sten eller fått en blixt i skallen. Åter igen.tack.

Nu. Dusch och Frukost avklarad. lite paltor på sen beger jag mig mot Biblioteket. Ännu en dag fylld av ljuvliga studier.
katsching.

typ så känns det i mitt huvud just nu. Jag fattar inget jag vet inget jag vill inget förutom att sova och jag känner inte ett dugg. mina ben har somnat, mina armar är på god väg men min hjärna ger inte mitt huvud ro nog att koppla av tillräckligt för sömn. Dagen har varit sådär. Pluggat alldeles för lite, pratat alldeles för mycket och rört mig alldeles för lite. Kvällen har varit i rörelse, rörande och oroande. Jag har många funderingar men vill inte släppa ut dem i cyberrymden, så jag behåller dom för mig själv. som vanligt. Åter igen. Implosionen är nära. Jag måste bli avkyld. jag kokar inombords av funderingar. Det bubblar och trötthet stress och allmän förrvirring och jag ser dubbelt. Tvetydigt. varken eller är bra men jag måste nog ordna upp det här. Mitt liv kommer inte bli som det borde innan saker har ordnats. Finslipats, Sandpapprats och målats. Har tyvärr lite svårt med färgvalet med. Blå är iofs min favorit men vad säger den Er? Vit är en sådan där färg som man bara använder för att man har dålig fantasi och det är ju tråkigt om Ni skulle få det intrycket.. så, svart? mörker? kanske med en liten liten strimma, ett stänk av gult. Ljuset i tunneln.
Eller så låter jag det vara som det är; Färglöst, nästintill genomskinligt.

Det slog mig precis. Undrar hur många små gosiga larver man har fått i sig under sina år av äppel/päron/banan/fruktiallmänhet-ätning?

Japp så var jag där.  imorgon smäller det och det känns inte som det borde. men jag laddar. jag laddar jag laddar och jag hoppas och vill. SKA fixa skiten imorn. en sten mindre från min blödande axel skulle inte skada. Nu ska jag sova, förhoppningsvis bättre än inatt och upp i ottan imorgon. repetion av högsta grad och uppladdning med kajsa-klapp. Ge mig styrka. Nu så fixar vi det här mina vänner. Nu SÅ!

Så. Vaknade när jag skulle. gick upp nästan när jag borde och har hunnit med det mesta. Fin frukost, gymnastik, lite yoga, styrketräning och en solarietripp. Hann även springa några kilometer samt äta nybakat fiberbröd till frukost. Solen skiner här i stockholm och värmen är på god väg att trilla in genom mitt fönster. Trafiken är lugn och byggställningen utanför mitt fönster är äntligen nedriven. Matten imorgon känns lugna gatan och min kropp har äntligen hunnit vänja sig med den kemiska processen som verkar i mina nymålade väggar. Fick till och med ett glädjande samtal nu på morgonen om att jag har fått hoppa över tvåan och får börja direkt på tredje året på utbildningen. Underbart. Allt känns som i en liten ask och inga oroligheter i magregionen över huvud taget. Så nu? nu skall jag ner på stan, äta en stor fet sallad och lägga mig i Rålis och softa. Det här blir en bra dag.

ICKE.
i själva verket har en mycket underlig process startat i min kropp just nu. Jag skakar som en jordbävning och jag fryser som en isbit. Men visst gick jag upp i tid dock. Men till  vilken nytta?

varför i hela helskotta kan jag inte vara seriös? På varenda jäkla Leksandsbild så gör jag en ful min. Trevligt att visa för barnbarnen. skärpning caroline! (somna somna somna)

fortfarande inte somnat trots att jag försökt gång på gång på gång på gång på gång. Jag vill sova men det går inte. tänker för mycket just nu. Tänk om det inte går vägen på Onsdag? tänk om.

upp om fyra timmar och förtioen minuter.

Haha. kan inte sova för fem öre så sitter o kollar på korten från Leksand. Herre Jäklar vad fult. Hann bland annat med en nippleslip och grymt äckliga närbilder. Kommer aldrig i hela mitt liv vara i närheten av en kamera igen. innan nästa fest alltså.

Det var sådär ibland att hon inte riktigt visste var hon hade sig själv. Hon var glad för det som fanns men oftast såg hon bara det som låg bakom den glada fasaden. Hon blev arg för att hon inte såg det som var positivt och därför fanns alltid de negativa tankarna bubblandes under ytan. Den här dagen hade Fröken Vemod känt sig någorlunda på topp, hon hade ätit sovit och trotsat alla de dumma tankarna, vilket hade slutat mycket bra, men framåt morgonkröken dagen efter kände hon trots denna positiva tillställning att det endast var för att de onda tankarna tvingats bort. Där framåt morgonen, när hon slöt sina ögon, märkte hon att det dumma inte gick att hålla tillbaka längre. De konstiga bubblet var på något sätt för starkt för att tvinga tillbaka och Fröken Vemodigs kropp kunde inte alls längre sätta stopp. Det konstiga var att det räckte med en löjlig liten motgång. Det räckte med en T-shirt som hade en fläck som inte gick att tvätta bort, en vän som inte visade sin uppmärksamhet eller en bild som hon inte fastnat bra på, så var hon där igen. Hon ältade och ältade. kanske var det håret det var fel på? eller kanske så var det den där satans näsan hon så tacksamt (men ofrivilligt) ärvt från sin morfar? Kanske var det bara att den längsta nageln preics gick av, eller att solen inte lyste, men i vilket fall som helst så tärde det. Det bubblade inifrån och det tärde. Implosionen var nära.

Ibland ville Fröken Vemod bara trycka på off-knappen, men det var hon för feg för. Inte bara för feg heller, hon var även för smart, för hon visste, att någonstans, någonstans där inne så skulle det där hon längtade efter och saknade komma fram. Någon gång skulle hon kunna se det positiva utan att behöva tvinga borta den negativa fasaden och någon gång skulle hon kunna strunta i att det var obekvämt att se på när andra var så där alldeles alldeles supernormala. Superfantastiska på det där Naturliga sättet.

Fröken Vemod frågade ofta sig själv varför det hade blivit som det hade blivit och hon ställde ofta den undrande frågan till de som trodde sig veta men fick bara svar hon inte riktigt kunde vara tillfreds med. Varför skulle det vara på det här viset? varför ville inte den arma kroppen förstå? varför kunde inte hon vara som det en gång var? När hade det vänt från de där fötterna på jorden till de där benen som inte ens höll för en endaste person? En endaste alldeles för lätt person. När skulle hon förstå att det inte handlade om det. Allt handlade inte om henne och allt handlade inte om hur folket runt omkring henne tisslade och tasslade. Allt handlade bara om hur hon såg på sig själv. Det var dax att tänka om tänkte Fröken Vemod. Så hon gjorde det. Sen så. Sen så levde hon lycklig i alla sina dagar.

Känns det bekant fröken?

fick nyss ett sms som gjorde mig glad. Tack för det. Jag oroar mig kanske bara i onödan? nervcarro. psykvård.

inte gjort ett dugg sen sist. Vaknade nyss. somnat som en stock och min vilja och motivation lämnade jag i sömnen. Fasen. Jag behöver göra det här idag. Fast som aldrig förr och stampar på samma ställe hele tiden. Kan inte!
Tror jag ska in och ta mig en snabbpromenix en snabbtakeaway och en snabbdusch. sen så. Håller tummarna för mig själv. två dagar kvar.

har varit nere o hämtat tvätten nu. första tvättningen på smedis avklarad. Den gick bra men jag ska klaga till styrelesen på avsaknad av torkskåp. inte bra. har även hunnit prata tjejsnack med herr målare och tackat för ett väl avklarat arbete. har tillochemd hunnit äta ostkrokar med gaffel bara för att jag inte hittar min motivation. bästa tipset. gaffel gaffel gaffel. NU, persienner nästa. Äntligen.

Lunch idag består av ruccola körsbärstomater gurka charlottenlök och en annan salladssort jag inte vet vad den heter. (den är grön). Matten har gått sisådär. har fastnat på saker jag för ett år sedan tyckte var a piece of cake och det är inte bra. Inte bra alls. Har för övrigt även pratat med Kriminalvården (sug på den du) och Helena på min lunchrast. har inte ens hunnit äta upp. men men. det har jag inte tid med. Nu: Rasten är slut för länge sen!
(En glad målare har hört hela mina telefonsamtal och vet nu exakt hur tjejer resonerar. varsågod min vän)
ciao

så. Klockan slår nio och jag är redo för min första rast. Frukost. Klarade av mitt mission att gå upp och börja plugga klockan sju, trots att målarpojkarna lyste med sin frånvaro, och jag har suttit sen dess. Nu, två timmar senare, dalar dock koncentrationen och frukosten serveras. Från och med den här veckan har även mina morgonvanor börjat så sakta smygas fram med målet att bli en van frukostätare framåt skolstart, det vill säga slutet av månaden. Jag kommer att bli hälsan själv. Damn vad jag kommer må bra. Förutom frukostvanan så skall även dygnsrytmen filas lite på och mitt nya matintag skall noga ses över. Jag skall även sluta säga Damn hela tiden, vilket har blivit en stor ovana. Damn. (som för övrigt är en svordom på engelska för er stackare som inte visste). Nu: Ett glas Juice, två mackor med ost samt pepparsalami (obs.utan smör) och en liten liten klunk yoghurt. snart. matte. Syns vid lunch. puss!

Jag har internet igen och jag är överlycklig. Bara ännu en av de bubbligt underbara känslorna som just nu existerar. Vi bortser från allt annat och därmed är saken biff: Livet kan vara bra om man ser det ur den andra synvinkeln, men först: klara av det som är påbörjat och jag börjar i morgon. Morgondagen startar med att kliva upp klockan sju, dock ofrivilligt, men ett måste eftersom grabbarna kommer och målar fönster.  Jag ska passa på och tacka er eftersom ni får upp mig på morgnarna. tack tack. nu sova cirka fem små timmar. Jag behöver mer.

nu när jag inte finns så försvann jag. ytlighet.

stockholm
skolan
det andra kaoset
nya lägenheten
nya livet

På biblioteket nu. Inga studenter lyser med sin frånvaro. mycket folk. inte bra. hade hoppats på att jag var den enda på hela kth som har omtenta men så var icke fallet. Sån dag idag där folk inte direkt finns med på listan av  människor jag vill träffa idag. Det lilla roliga är att jag har börjat en terapisession med mig själv. Idag gjorde jag saker jag aldrig skulle göra. igår och förrgår var ett enda kaos eftersom jag tvingade mig själv. men jag känner att jag är på g. Nu ska jag försöka fixa det här och jag ska göra det med modet i behåll.
För tillfället känns det okej. Men jag trappar upp tills skolstarten, för då, Då ska det kännas perfekt.

har legat med feberfrossa hela natten och fortsätter i min underbara värld ännu en dag. Öppnade jobbet imorse och har nog aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Men jag höll ut. en timme innan mitt pass slutade var det nog och jag tog första bästa gula bil hem. sen dess har jag sovit. vaknade nu, fortfarande lika trött, och fick en enorm panik över matten. såklart. det går inte att släppa. Men. Nu ska jag sova igen. syns på den mörka sidan. spring om du ser mig där din otacksamme fan.

helgen kaos. veckan ännu mer kaos. idag kaos. kommer till Gävle och stämningen är noll. Vill bara till stockholm nu och träffa mina vänner och min nya lägenhet. Vill bara komma hem och få allt överstökat och mysa i soffan konstant (med min mattebok såklart.. tenta om en vecka). Det är helt sjukt vad den här sommaren har fått mig att aldrig mer vilja komma tillbaka till den här gävlestaden. Det är helt otroligt vad jag längtar hem. jag längtar hem. Tror jag håller på och blir galen. Pratade med thomas och lotta idag. Jag saknar er så. Blir glad bara av att höra era röster. Det här är helt sjukt. helt galet.

Jag har nog aldrig varit såhär trött i hela mitt liv. Jag håller bokstavaligen på att somna mellan varje tangenttryck och jag har nog aldrig riktigt innan förstått varför som jag först nu har gjort. Varför min värld är galen, varför jag känner mig som en oväntad besökare och varför jag glider ifrån mina föräldrar utav bara rang. Grejen är det att utflugen fågel icke skall flyga tillbaka. Störtad fågel stannar på backen. mosad fågel fastnar under skon. inga flashbacks där inte. jag har en skum känsla i min kropp, som att jag kommer att implodera. Det bubblar av en sorts osäkerhet kring mina familjeförhållanden och det åskar av all den där ölen jag drack igår. jag känner mig som en livs levande freakshow och my intentions are not good. Jag kommer vilken dag som helst få ett utbrott och jag bävar för den dagen. vill inte bli behandlad såhär. vill inte att min kropp skall utsättas för detta. Jag vill inte att du ska se ner på mig och jag vill inte bara göra fel. Snälla säg att jag är duktig för det vet jag att jag borde vara, någonstans, varför? därför att för varje gång tror jag mindre och mindre på mig själv. För varje gång kommer störten ner till att ligga där mosad på trottoaren närmare. Jag vill hem. Och jag önskar av hela mitt hjärta att allt kommer gå bra nu framöver. Jag hoppas och vill tro att allt kommer bli frid och fröjder men det är den där jäkla bubblande känslan. Den förstör och den förgör, för jag vet att mina känningar inte är helt fel. Och jag hatar sättet du ser på det här. Jag hatar sättet det känns i mitt huvud när jag hör era tankar. Jag vill inte längre.

ge mig ett syskon. och ett big happy smile. Gärna ett glas vatten också.

15:15
kom precis hem från jobbet och placerade min bak och mig själv framför datorn och math.se. Till min förvåning ser jag att jag har gjort femtio procent av kursen på två dar. nu jäklar ligger jag på topp. äntligen lite sunshine in my head. nu läsa vidare.

15:20
"I dessa tider av förgänglighet gäller det att ha förmågan att finna något beständigt och kontinuerligt som kan ledsaga en genom livets outgrundliga vägar. Kontinuerliga funktioner kallas ofta av matematiker för snälla funktioner. De lärde tvistar för närvarande exempelvis om huruvida tiden är kontinuerlig eller uppträder i små diskreta paket. Denna dag kommer vi också att gå igenom derivator. Deriverbara funktioner är också snälla. Ve den som lämnar jordelivet (eller detta avsnitt) utan att kunna derivera en elementär funktion!

Om funderingarna blir för många och din hög med obesvarade frågor börjar växa sig stadig ända upp till stratosfären eller ännu högre atmosfäriska lager, glöm inte att du då kan maila eller ringa någon av våra kompetenta mentorer. Det vore inte bra om frågorna hamnade utanför ozonlagret (som ju utgör den övre delen av stratosfären) eftersom vi på nätkurserna då inte kan garantera att mentorernas svar inte tar skada av UV-strålningen på vägen till er mailbox."

mattegeek. Nästan så jag kan gråta.

16:18
Veronica o lille älsklingskevin var precis och hälsade på. Jag Älskar er! Gud vad jag älskar er! haha. VIlken liten sötkaka den där lille knodden är. jag blir så glad.
back to matten.

16:42
"Ha hela tiden målet i sikte och glöm inte att du går denna kurs med den anspråkslösa önskningen om att förstå och beskriva Universum i all sin komplexitet (även om just detta specifikt inte finns listat bland lärandemålen) och att klara tentan."

jag skakar av ångest.

17:45
"I vår iver att plöja vidare i matematikens snårskog hoppade vi innan över avsnitt 2.6. Det finns dock inga genvägar till sann insikt, och vi måste därför bläddra tillbaka några sidor för att lära oss ett klassiskt resultat som beundrats och hyllats av det församlade matematiska etablissemanget i hundratals år. En förståelse för matematiken i sig måste alltid föregå förståelsen av en matematiker som person, om ni nu skulle råka känna någon sådan. Vi går också igenom avsnitt 4.2 idag. Som student kan du exempelvis tänkas vara intresserad av vilka proportioner en cylinderformad ölburk bör ha för att rymma en given volym öl så att materialåtgången till burken blir så liten som möjligt (så länge burkens form inte påverkar panten naturligtvis). Detta är ett sk extremvärdesproblem (där vi vill minimera burkens area)."

undrar vem som är mest mattesorglig. personen som så kvickt (och med skratten i halsen) printade ned detta tjafs, eller jag som kopierar det för att visa hur nördiga vi på KTH är?

A complete course.
håller på och kräks på matten nu för tillfället och hela tiden. Helt otroligt vad mycket jag har att göra men med så lite tid. Och jag som trodde att tiden skulle finnas för mig nu. Här i min ensamhet. men nej, jag kommer inte vidare. Har fastnat så enormt och bara stampar på samma ställe hela tiden. Jag vill bara få skiten avklarad men jag kan kan kan kan kan inte. Distraction på hög nivå och jag har tillochmed glidit iväg för att kolla på barnprogram för att få ännu några minuters rast. Allt för att ha något att skylla på.
Bowling om en halvtimme lockar men vet inte riktigt om det är så klokt av mig att ens gå utanför dörren idag. Har stannat inne tills nu så varför bryta trenden menar jag. Borde fortsätta med matten nu. borde klura och klura och klura, men jag känner att jag nog är full up för idag. Borde göra något annat. städa vore nödvändigt, eller diska. Men. Blir nog en film. Upp kvart i fem imorn. Jobba jobba jobba. Livet är härligt. Nå alldeles förfärligt.
tillbaka till matten.

Aaliyah. En stor förlust.

så var det en sån här dag igen. regnet öser ner och förvirringen är total. jag börjar fundera om det är så att ingen vill fast dom på något sätt måste. Alla är less och vill bara ge storfet-dissen in their face. Det man inte förstår är det där sättet saker hanteras i denna stad. Jag hör jag iakttar. Stackars människor. Det finns vissa som är mer utsatta än andra. Vissa som är måltavlor för de flestas ord och gliringar. Ditåt knivströmmen flödar och ditåt tystnaden är som mest påträngande. Ibland kan jag känna så själv. Just tystnad. och det är den jag inte pallar. Det finns två människor i denna stad jag verkligen inte alls förstår mig på. Två människor jag bryr mig mycket om och vill komma närmare inpå igen, men dessa två människor är som förändrade. Dessa två är sådana människor som jag inte vet var jag har. alls. Ge mig ett enda tecken på hur jag ska hantera situationen så hanterar jag den. så snälla säg något. Jag är för social för att bara stänga av och jag tar det som en man. (?)

Det är just det i denna stad. Folk pratar inte. folk diskuterar inte och folk drar sina egna slutsatser. Allt är back to dagis igen och jag är less. Jag är less jag är less jag är less. Längtar, åter igen, hem. Det värsta är att det största problemet kommer följa mig hem. Funderar på att lämna skiten i Gävle och aldrig mer hälsa på. Orkar inte mer. haha vad jag är less.

(det finns självklart positiva stjärnor på denna himmel med. Ni vet vilka ni är)

Idag vaknade jag upp till en helt ny värld. En värld full av regn, kaos och damråttor. Världen jag vaknade upp i är mörk, relativt kall och ensam.
Jag hatar att vara ensam.
Kylan är grymt påträngande och sömnen tränger sig på titt som tätt. Det var länge sen jag var såhär trött. Natten spenderades efter jobb med mig själv och min katt. På grund av detta kunde jag inte sova mer än nästan inget alls eftersom allergin var ett faktum och pelle himself spann som en hel traktorparad. Mina ögon känns som dom vill lämna min kropp och bege sig till ett varmare land, utan katten, men min kropp orkar inte ens tänka så långt.
Jag gillar ju katter.
Gårdagen blev lugn och tjurig. Jag byggde på min ilska om och om igen och tillslut rann det över. Men det var kanske bra. jag fick ju sova för en gångs skull. en stund. Det spöregnade igår och det kommer att göra detsamma idag. För mig kvittar det. Jag jobbar i vilket fall som helst. och vet ni vad. den nya världen med regnet och katthåt rör mig inte i ryggen. För vet ni vad. Den nya världen finns inte här utan hemma. Tror aldrig jag längtat så mycket.
Jag längtar hem.

reality on.
nej men gudarnas skymning vad jag är less. Det har gått så långt nu att jag funderar på att stänga igen alla dörrar som existerar och sitta i min lilla instängda kamouflerade tändsticksask och bara tjura. Jag orkar inte med att vara den jag är och jag orkar inte med att umgås med vissa jag umgås med. Jag orkar inte med Gävle och jag orkar inte med folket som finns både här och där. Jag orkar inte med att behöva försvara mig själv och jag orkar inte med stämplandet fram och tillbaka. Vem bestämmer vem som får den röda okejstämpeln i arselet och vem som direkt blir kastad på soptippen? Från och med nu är det jag. Jag jag jag.
Det fanns någonting i mitt bakhuvud som jag ofta filosoferade kring och det fanns något i mitt hjärta av sten som sa att det borde vara på ett visst sätt men men men. Jag pallar inte att vara snäll. Jag pallar inte att vara glad och stå alla till tjänst. Jag är inte service längre. Inte fasen orkar jag bry mig. Inte alls. Det är skiten jag vill ifrån och det är skiten jag nu lämnar bakom mig. Välkommen Halmbockens stad, välkommen till att få se riktiga caroline. Det blir inte lätt. ;-)