Caa

Nu tog det stopp.

Jag har börjat städat, tvättat och städat lite till.

Och tvättat ännu mer.

Otroligt flitigt.

Men nu tog det stopp.

Bara sådär.

Mitt i allt.

Bara sådär.

Poof.

Stopp.

Yea!

Start.

Vad har hänt då? Massor. Jag har varit borta, jag har varit hemma och jag har skaffat nytt jobb. Fortfarande kaos i och med bytet av jobb och tredubbelt att göra, men det ska väl bli okej nån gång. Snart börjar det nya livet. Det nya livet med skola hundra procent som vanligt, jobb trettio till och sommar hundra.  Nej, det är omöjligt, jag vet.

Men, ändock. Still i samma båt, och jag gillar det inte riktigt än. forward.

Konstigt och allmänt erkänt.

Konstigt.

Godnatt.

dax att sälja av lite kurslitteratur.

är otroligt komplexa. otroligt svåra och otroligt omständiga. Jag vet detta för att jag tillhör släktet. Ibland så är det jag som är komplex, svår och otroligt omständig. Men oftast är faktiskt så inte fallet. Just nu är jag mitt i något som inte är så komplext men enormt omständigt, och alla involverade är svåra upp till tusen. Jag vill bara ur men det går ju inte, det är ju min vardag. Så bit ihop och låtsas som att det regnar. Eller snöar och är skitkallt iallafall. hej.

han: Hej tjejen, är allt bra med dig?

hon (tar ut höger hörlur): ursäkta?

han: Tjena!! är allt bra med dig?

hon: Jo tack, alldeles nyss mådde jag jättebra.

han: ok.

Och allt annat också. Låt saker ta sin tid, man skall inte gå i andras fotspår bara för att man så gärna vill. Varningsflagg! Handbollen gick dock bra, härligt killar, äntligen som Gert Fylking skulle säga. Snart är de Mars. hej

För övrigt så är jag otroligt imponerad av de själar som vill utbilda sig till gynekolog.

Idag efter jobbet fick jag en känsla av att jag var tvungen att leta mig ut på stan. Jag var tvungen att trängas med en massa människor och jag var tvungen att korsa plattan både en och två gånger. Anledningen till varför jag kände så är rätt komplicerad och inte alls så bekväm, men jag måste säga att det känns otroligt bra nu såhär i efterhand. Jag klarade det den här gången också.

Att bero på att klara av så har jag även klarat av mitt näst sista jullov. Ett näst sista jullov som har inneburit heltidsarbete och en gnutta skola. Den där gnuttan med skola har gått som förväntat, bra på vissa plan och mindre bra på andra, men då det ändå är några dagar kvar till det stora testet så kommer det att gå bra ändå. Lite har jag fått undan och nu är det bara att vänta på poängen, de där kära poängen som allt så sött kretsar kring i livet.

Annars? bilen går bra och jag åt två pizzor till middag igår.

"Det här vattnet är fantastiskt..... slutet på marken. Jag älskar det"

M.M

Då var den sjunde terminen avklarad. Sju av tio. Eller egentligen den elfte terminen, elva av fjorton, om man räknar med all högskoletid jag har hunnit med. Hur skall man då tackla detta? Skall man gråta av lycka på grund av att man bara har ett ynka år kvar (okej, och ett halvt), eller skall man gråta av sorg när man inser att man egentligen inte alls har klarat av sju terminer, på grund av de rester som hänger över en? Jag väljer en mildare version av nummer ett, jag väljer att gå på lyckan som jag känner i min mage (ja, i magen), och jag väljer att njuta av den ett bra tag till.

Nu är det i vilket fall som helst jullov, tre veckor som kommer att innefatta jobb jobb jobb och en gnutta (en hel drös) plugg där i slutet. Och det är grymt. Så sjukt underbart vackert och härligt att jag kan fokusera på att bara jobba och på att bara vara ledig. Jag skall fika, jag ska gå på bio, jag ska äta middag ute och jag ska städa. Åh, vad det här kommer bli bra.

God jullov!

När jag idag i mina egna funderingar satt och filosoferade på t-centralen så trippade ett mycket stiligt äldre par förbi med händerna i varandras. Jag blev alldeles varm av lycka inombords och började direkt fundera kring hur min man-för-hela-mitt-liv kommer att se ut. Vem kommer han vara, hur vet jag att det är han och framför allt: När kommer han? I fortsatta funderingar så gled jag iväg på ett framtidstänk som inkluderade villa, sjötomt, en stor altan, en liten busunge och en lika busig hund. Jag hann till och med komma in på bilfrågan när jag blev abrupt väckt ur mina drömmar av en dam som med en stor suck slog sig ned bredvid mig och utbrast: "NEJ JAG VET! det är ju just precis därför jag är påväg hem till Monica för att sova där!!"...

Tvingad att lyssna på damens konversation (med andra ord: tillräckligt nyfiken för att sitta kvar) så fick jag höra hur hon med gråten i halsen berättade att hennes man, sedan mångamångamånga år tillbaka, hade varit otrogen och att hon nu efter flera års otrohet hade fått nog. Nog som är Nog som är Jättenog. Punkt.

När jag klev på tunnelbanan så var det med en nedstämd ton som damen smittat mitt huvud med och jag placerade mig medvetet så långt från henne som möjligt för att sluta lyssna på mörkret hon beskrev. Men det hjälpte inte, det gick liksom inte att komma tillbaka till det rosa, vackra fluffet jag tidgare hade svävat bort i. Var är min man hade förändrats..

Nej, jag ska bara ha villa, sjötomt, en stor altan, en liten busig hund och..... ja. Ge mig en man också då. Okej då.