helvete
helvete helvete helvete helvete helvete. Vad händer med mig? Min kropp känns som om den somnat och mitt huvud likaså. Nu är det dax att rycka upp sig. dax att se framåt och tänka stort. Dax att göra the big entrance. Here she is, take it, or leave it. (taake iiit!) hihi
Pluggar som en fjant, tänker som en kossa och äter som en Victoria Beckham. Vilken härlig kombo. Sambo? aja, livet är iallfall som det borde. det är bra, det är skönt och det är bättre. Viss irritation i min stockholmsnärvaro men irritation gör dig bara starkare. Eller nåt. intala sig själv kallas det. Intala sig själv är vad hon gör. Skolan då? ja, skolan, den ni. Skolan. Fy i hela fan vad det är att göra. Men jag har valt det själv och jag svettas blod för att jag skall få stanna där jag nu kommit på att jag vill stanna. Jag vill och vet att jag kan. Motivation. Tack. Den har jag igen. Tack vare regnbågar. Synd att det är så disigt klimat ute dock så att hela insidan känns down. Jag blir så nere av dimma och kyla och is och.. ja, you get it. Sommaren, när kommer du. Sommar gör mig glad. Jag vill åka båt och leva av att kunna andas i det bästa vädret. att kunna gå i kjol utan att tappa sin döfrusna skinkor och att kunna gå i fina skor utan att halka och bryta alla ben i kroppen. Jag vill ha sommar. och vad händer då. sommarjobb. japp.. hmm
Värmen har btw inte än ordnat sig fullt ut hos mig än. Är det meningen att jag skall leva i kyla i resten av mitt liv. Är det straffet jag får? Uh. vilsen i formler.
Nu. Mekanik.
(undrar hur många gånger mina inlägg slutat så)
Pluggar som en fjant, tänker som en kossa och äter som en Victoria Beckham. Vilken härlig kombo. Sambo? aja, livet är iallfall som det borde. det är bra, det är skönt och det är bättre. Viss irritation i min stockholmsnärvaro men irritation gör dig bara starkare. Eller nåt. intala sig själv kallas det. Intala sig själv är vad hon gör. Skolan då? ja, skolan, den ni. Skolan. Fy i hela fan vad det är att göra. Men jag har valt det själv och jag svettas blod för att jag skall få stanna där jag nu kommit på att jag vill stanna. Jag vill och vet att jag kan. Motivation. Tack. Den har jag igen. Tack vare regnbågar. Synd att det är så disigt klimat ute dock så att hela insidan känns down. Jag blir så nere av dimma och kyla och is och.. ja, you get it. Sommaren, när kommer du. Sommar gör mig glad. Jag vill åka båt och leva av att kunna andas i det bästa vädret. att kunna gå i kjol utan att tappa sin döfrusna skinkor och att kunna gå i fina skor utan att halka och bryta alla ben i kroppen. Jag vill ha sommar. och vad händer då. sommarjobb. japp.. hmm
Värmen har btw inte än ordnat sig fullt ut hos mig än. Är det meningen att jag skall leva i kyla i resten av mitt liv. Är det straffet jag får? Uh. vilsen i formler.
Nu. Mekanik.
(undrar hur många gånger mina inlägg slutat så)
Fyndigt
Sitter och letar sommar och/eller extrajobb. Hittade en mycket fin arbetsbeskrivning som jag bara känner mig tvungen att dela med mig av. Så var SÅ goda, here it is, in all its Glory:
"vi söker helg pesonnal till vår cafeteria,Du ska vara service inriktad, GLAD, snabb flexibel, stresstålig, du ska kunna hantera en espresso"
....Så frågan är: KAN jag hantera en espresso?
"vi söker helg pesonnal till vår cafeteria,Du ska vara service inriktad, GLAD, snabb flexibel, stresstålig, du ska kunna hantera en espresso"
....Så frågan är: KAN jag hantera en espresso?
Värmen
En liten uppdatering om värmen. Hantverksnissarna från Valvet var här imorse. Och dom är förlåtna. Underbart trevliga killar. Verkligen. Fick iallafall höra att någon blond jäkel har vridit ner termostaten i källaren som bestämmer hur mycket värme som skall flöda i systemet men att den nu är uppvriden till max igen. Nisse 1 sa att det antagligen var någon styrelsemedlem som tyckte att föreningen skulle spara lite cash och Nisse 2 hummade något om att det antagligen var en på någon av de nedre våningarna, eftersom dom jäklarna (det sa han inte men), eftersom dom får värme i vilket fall som helst. Dom har både träd och hus som skyddar mot blåsten, samt inte en enda iskall vind ovanför som bara slänger ner kallluft mot oss på övre plan.
Min slutsats av Nissarnas uttalanden är att det är en högt uppsatt styrelsemedlem som raskt, efter att ha diskuterat med sin fru och kommit fram till att det var otroligt varmt i deras lägenhet, har sprungit ner en trappa och vridit av den lilla termostaten, för att sedan gotta sig åt den behagliga atmosfären i deras stora sjuttiotvåkvadratare med tjugotvå graders göttig värme. Till min slutsats hör att en viss person som bor på första våningen även är högsta hönstet i föreningen. Härligt med egocentriska människor. Tänk om vi här uppe hade dött. Hur skulle det ha kännts va, va, va?
Nu är det bara att vänta. Har stängt av det pengaslukande sladd-i-väggen-elementet och väntar på uppenbarelsen. Värme kommer att hålla min lägenhet i de nu tjugoen grader stora, och jag kommer sova som en Gudinna inatt.
Hejdå
Min slutsats av Nissarnas uttalanden är att det är en högt uppsatt styrelsemedlem som raskt, efter att ha diskuterat med sin fru och kommit fram till att det var otroligt varmt i deras lägenhet, har sprungit ner en trappa och vridit av den lilla termostaten, för att sedan gotta sig åt den behagliga atmosfären i deras stora sjuttiotvåkvadratare med tjugotvå graders göttig värme. Till min slutsats hör att en viss person som bor på första våningen även är högsta hönstet i föreningen. Härligt med egocentriska människor. Tänk om vi här uppe hade dött. Hur skulle det ha kännts va, va, va?
Nu är det bara att vänta. Har stängt av det pengaslukande sladd-i-väggen-elementet och väntar på uppenbarelsen. Värme kommer att hålla min lägenhet i de nu tjugoen grader stora, och jag kommer sova som en Gudinna inatt.
Hejdå
mattenörd
Om det löste sig eller inte det är frågan, men hemkommen och nöjd är jag iallafall. Gjorde mitt bästa på den förbaskade nummetentan och jag måste erkänna att grymt mycket fastnade efter gårdagens, och nattens, studier. Så mycket som finns i min hjärna just nu om Numeriska Metoder har aldrig funnits över huvud taget därinne och för det ger jag mig själv en eloge. Man behöver sånt ibland. Så om jag klarar skiten då? Vad händer då? Förutom att jag får små ynka poäng (skitkursen är liten som en myra men svår som en elefant) så är en sak avbockad på min attgöralista. En sak. Och om inte? Ja, då är det väl bara att fixa den nästa gång. Tredje gången gillt. Då sätter jag den. Jag LOVAR.
Kylan i mitt hem har iallfall blivit till värme, men inte på grund av fixade element, utan på grund av ett portabelt sådant som mina Käraste Päron svängde hit med i Söndags. Ett stort tack till er för att jag nu kan svettas istället för att frysa. Jag älskar att svettas. Fixa-elementet-killen skulle dock, efter ett ytterligare samtal från min Far, ringa mig idag och jag hoppas för hans skull att han gör det. Förstår inte hur dom på det där Valvet (som firman heter) kan vara så ignoranta mot lilla mig. Vad har man en fastighetsskötare för är frågan? Jag har svaret. Här på smedsbacksgatan, ingenting. Förutom för att ha något att tjata på dock när man fryser ballen av sig (om man hade nån). Det komiska i det här sammanhanget är att mek-nissarna har varit och kollat på elementen innan, då även den gången efter alldeles för många samtal, och märkte felet. Efter att ha kollat upp kostnad och/eller fixa material till vad som än behövde fixas så skulle ett samtal komma till mig. Jag ringde efter en vecka, efter två.. och ingen ringde tillbaka. Tack Valvet. Tack för att ni är värdelösa.
En sak som kommer bli underbart skrattretande kommer vara min elräkning. Elementet som nu tog över golvvärmens värmande (och la till många grader till) kostar skjortan. Och inte ens skjortärmen har jag råd med. Men värme vill jag ha och värme är jag tacksam för. Mycket.
Mat inslevad, promenix på agendan, men matte blir det. Konstigt nog, jag som skulle vara ledig nu för en gångs skull. Kan inte slita mig. Vilken nörd jag blivit. Tjing
tre minuter senare:
Hoppas jag satte skiten nu. Man FÅR hoppas. Skulle hålla mina tummar om jag hade orkat.
Kylan i mitt hem har iallfall blivit till värme, men inte på grund av fixade element, utan på grund av ett portabelt sådant som mina Käraste Päron svängde hit med i Söndags. Ett stort tack till er för att jag nu kan svettas istället för att frysa. Jag älskar att svettas. Fixa-elementet-killen skulle dock, efter ett ytterligare samtal från min Far, ringa mig idag och jag hoppas för hans skull att han gör det. Förstår inte hur dom på det där Valvet (som firman heter) kan vara så ignoranta mot lilla mig. Vad har man en fastighetsskötare för är frågan? Jag har svaret. Här på smedsbacksgatan, ingenting. Förutom för att ha något att tjata på dock när man fryser ballen av sig (om man hade nån). Det komiska i det här sammanhanget är att mek-nissarna har varit och kollat på elementen innan, då även den gången efter alldeles för många samtal, och märkte felet. Efter att ha kollat upp kostnad och/eller fixa material till vad som än behövde fixas så skulle ett samtal komma till mig. Jag ringde efter en vecka, efter två.. och ingen ringde tillbaka. Tack Valvet. Tack för att ni är värdelösa.
En sak som kommer bli underbart skrattretande kommer vara min elräkning. Elementet som nu tog över golvvärmens värmande (och la till många grader till) kostar skjortan. Och inte ens skjortärmen har jag råd med. Men värme vill jag ha och värme är jag tacksam för. Mycket.
Mat inslevad, promenix på agendan, men matte blir det. Konstigt nog, jag som skulle vara ledig nu för en gångs skull. Kan inte slita mig. Vilken nörd jag blivit. Tjing
tre minuter senare:
Hoppas jag satte skiten nu. Man FÅR hoppas. Skulle hålla mina tummar om jag hade orkat.
Snöängeln gör uppror
Kylan tätnar kring mina bara kinder och jag försöker med alla medel att stänga den ute. Men den vill inte. Kylan har bestämt sig för att mitt hem är detsamma som dennes hem så den stannar. Och jag fryser. Ibland funderar jag. Inte bara inbland, ofta, funderar jag och kommer då fram till, i just denna frysa-häcken-av-sig-funderingen att jag nog aldrig i hela mitt liv känt mig så ensam och så otroligt deprimerad som jag gör just nu. Jag klagar ofta, jag vet. Jag spyr galla på idioter som klagar, men ändock så klagar jag lika mycket själv. Jag gillar det. Det får mig att vara glad för de positiva sakerna och människorna som flyger omkring i mitt liv. Men nu då. Nuså är det tamefan för djuvulusiskt skitkallt och jag kan inte tänka på något annat. alls. Jag vet vad jag borde göra och jag vet vad jag måste men trots detta så sitter jag bara här. Och sitter. Och fryser. Har precis insett att enda sättet att överleva denna misär är att köra konstant tåstretching samt att använda vantar och en sjuhelsikes stor jäkla halsduk. Jag är less som bara fan och jag pallar inte med det här. Funderar skarpt på att åka till sydligare breddgrader innan jag blir ett minne blott. En snöängel som fryser stjärten av sig hela vägen upp till himelen. Jag hatar att frysa. Grejen är ju den också att detta inte bara handlar om att frysa och att det är tokigt obekvämt, utan även att jag blir sjuk. Igen. Min kropp pallar inte med att producera den värme som behövs för att få mina vita blodkropps-krigare att köpa mot alla förkylningsbasilusker och jag orkar definitivt inte. Som sagt, den här känslan är vidrig. Ska aldrig i ela mitt liv mer klaga på värme. Jag skulle ge allt för übersvettigt stekande solsken. Gärna lite bränd nästipp också. Och flagna! Gud vad härligt!
Det som också är så drygt är ju den här återkommande hostan som jag precis gått och blivit av med. Hostan som först satte sig som en torr otroligt irriterande fläck i svalget för att sedan utvecklas till någon form av slimevariant där stämbanden och rösten tog slut och eskalerade till lungont. Jag har hostat konstant hela julochnyårsledigheten och jag hade precis, nästintill helt och hållet blivit av med skiten. Till nu. Tills nu när man har legat och frysit arselet av sig i några dagar och her bacill känner sig redo att smyga in i mig igen. Välkommen tillbaka säger jag. Tack för förtroendet och för att du vill spendera din tid i min kropp. Tack så jävla mycket.
Så men nu då. Nu ger jag mig fasen på att jag gör helt rätt, ser helt blått och inte blir mer sjuk. Snart kommer iallafall Mor&Far på besök för att se om jag lever. Det gör jag och de är ju iallfall något positivt. Mår illa som en gris fortfarande dock, men vad ska man göra när man lever i ett ishål. Vad ska man göra när man inte vill laga mat för att det är för kallt att gå upp ur sängen och vad ska man göra när att gå på toaletten och eller duscha är en pina för kroppen.
Pisspisspiss. Jag vill bort härifrån. Så härligt att komma hem till Stockholm, men sen då? Var är det jag trodde jag skulle sakna? Ingen aning. För det är förfan bara smutsigt jäkla kallt i den här stan. I min lägenhet. Jag gillar inte att vara snögubbe. Vill inte bli snöängel. Och hatar tamefan snön. VArför kan vi inte få vår på engång om det på det här sättet skall låtsas var vårväder för att sen vända tvärt och bli Arktis. Jag vill inte frysa längre. Och jag saknar så enormt.
Ge mig varma element God Damn it!
Det som också är så drygt är ju den här återkommande hostan som jag precis gått och blivit av med. Hostan som först satte sig som en torr otroligt irriterande fläck i svalget för att sedan utvecklas till någon form av slimevariant där stämbanden och rösten tog slut och eskalerade till lungont. Jag har hostat konstant hela julochnyårsledigheten och jag hade precis, nästintill helt och hållet blivit av med skiten. Till nu. Tills nu när man har legat och frysit arselet av sig i några dagar och her bacill känner sig redo att smyga in i mig igen. Välkommen tillbaka säger jag. Tack för förtroendet och för att du vill spendera din tid i min kropp. Tack så jävla mycket.
Så men nu då. Nu ger jag mig fasen på att jag gör helt rätt, ser helt blått och inte blir mer sjuk. Snart kommer iallafall Mor&Far på besök för att se om jag lever. Det gör jag och de är ju iallfall något positivt. Mår illa som en gris fortfarande dock, men vad ska man göra när man lever i ett ishål. Vad ska man göra när man inte vill laga mat för att det är för kallt att gå upp ur sängen och vad ska man göra när att gå på toaletten och eller duscha är en pina för kroppen.
Pisspisspiss. Jag vill bort härifrån. Så härligt att komma hem till Stockholm, men sen då? Var är det jag trodde jag skulle sakna? Ingen aning. För det är förfan bara smutsigt jäkla kallt i den här stan. I min lägenhet. Jag gillar inte att vara snögubbe. Vill inte bli snöängel. Och hatar tamefan snön. VArför kan vi inte få vår på engång om det på det här sättet skall låtsas var vårväder för att sen vända tvärt och bli Arktis. Jag vill inte frysa längre. Och jag saknar så enormt.
Ge mig varma element God Damn it!
kaskadspya
Jag mår inge bra idag. Det blev alldeles för sent igår. Alldeles. Jag, Tobias och Daniel var hemma hos Mimmi och spelade pictionary och sjöng (hummade) singstar. Och grät. Jag grät som ett litet barn. Ibland kommer det upp och med ett eller fjorton glas vin innanför västen så blir reaktionen tjugo gånger värre. Eller, rättare sagt, synlig. Måste säga att det var grymt roligt att träffa Tobbe och Daniel, grymt länge sen nu. Men men, finns väl sina anledningar för varför det har gått sån lång tid. Everything has a reason, och jag är tjurig för det. Jag tänker lite för mycket ibland. Det gör du med David. Sluta med det och häng med i min nedräkning istället!
Tack för igår!
dagens ord känsla och nyans
loser, vilse och grå.
Julebokar
I jul har jag, tro det eller ej, även hunnit läst en del. Tänkte dela med mig av tre mer eller mindre bra böcker som plöjts igenom denna isiga juletid.
Den Döende Dandyn av Mari Jungstedt
Det som först slår mig när jag börjar på att läsa denna bok är den otroligt jobbiga texten. De otroligt korta meningarna och speciellt de konstiga radbrytningarna. Jag lär erkänna att jag, inte bara en gång, var halvvägs ifrån att ge upp läsningen på grund av att det störde mig så. Men som tur var så är jag inte sådan så jag fortsatte, och visst var den läsbar när spänningen väl böörjade tätna. För spännande var den. Typ.
Boken handlar om Poliser, Journalister och en och en annan konstnär. Den handlar om homosexualitet, konst och konstiga människor med konstiga fasoner. Den handlar om pengar och framför allt om tanken att egentligen inte ha en aning om hur livet man lever kommer att vända. En konsthandlare hittas död, brutalt mördad och upphängd i en av Visby Ringmurs portar och i utredningen framkommer att Mannen ifråga levde ett dubbelliv, han tänkte lämna sitt gamla liv; Frugan, sitt Galleri, son bostad och framför allt Gotland. Utan att berätta ett ord för någon.
Allt medan kommissarien Anders Knutas leder jakten på mördaren och på hemligheterna därbakom, blir Nils Dardels berömda målning 'Den Döende Dandyn' stulen, från det hårt bevakade konstmuseet på Waldermarsudde. Samband finns, men hur nära?
Ett plus för att jag ibland kände igen var boken utspelade sig, ett plus för bra naturbeskrivningar och ett plus för att länken till verkligheten blir lite extra med hjälp av 'Den Döende Dandyn'. Annars. Minus.
Den Döende Dandyn - två av fem toasts
Midvinterblod av Mons Kallentoft
Det som jag direkt tänker på och har inställt någon stans i bakre hjärnoteket är varför man i hela helskotta döper en bok till midvinterblod. Det är Dåligt, det är löjligt och framför allt inte för upphetsande. När jag sedan börjar läsa boken släpper jag dock fort dessa tankar då den verkligen handlar om just midvinderblod, Hela boken andas våld och blod och äcklig död och jag ber Mons om förlåtelse. Den kunde inte hetat något annat.
Boken handlar om Malin Fors vid Linköpingspolisen som får leda utredningen av det som till en början ser ut som ett mord av värsta laget. Ute på en blåsig och snötäckt slätt hittas en man hängd i ett träd och han är riktigt illa tilltygad. Hela tilvägagångssättet känns som om att mannen har blivit offrad och poliser misstänker en seriemördare med kärlek för gammelvärldens asablot.
Jakten på mördaren leder Malin in i de mörkaste av familjeförhållanden och de blodigaste sanningarna allt medan Bollbengan (mannen i trädet) vakar över henne och berättar sin historia, från den andra sidan.
Okej. Jag börjar och säger Usch. Usch usch usch och tvi för vad jag blir tagen av den här boken. Det gör ont i min kropp och jag blir ledsen i ögat. Beskrivningen av människor, deras förhållanden och deras liv spikar fast sig i bröstet och våldet hugger. Det är otroligt hur väl författaren kan förmedla känslor av värsta sorten. Jag är såld.
Midvinterblod - fyra av fem toasts
Låt den rätte komma in - Jon Ajvide Linqvist
Den här boken var intressant att läsa då jag redan hade min synvinkel på hur dålig den skulle vara. I filmens skugga så kan inte något med sådana dåliga recincioner (har dock ej sett filmen själv, bara hört) vara värd att ägna sin tid åt tänkte jag, men åter igen så hade jag fel. Låt den rätte komma in är en bra bok. Med tillräckligt av fantasi, en mycket bra bok.
Det är vinter 1981 (om jag inte minns fel) och Det är Stockholmsförort. Det är Blackeberg, Det är Vällingby och det är vampyrer. Och det är bra. Boken handlar om Oskar, en mobbad skräcknivellsläsande kille med fantasier om hämd och mord. En pojke blir brutalt mördad. Pojken har fått halsen avskuren och är tömd på blod. Föräldrarna vägrar släppa ut sina barn ensamma och Oskar gottar sig i tidningsartiklarna om ond bråd död.
En dag flyttar Eli och hennes pappa in i porten bredvid. Eli har sitt sovrum vägg i vägg med Oskars och han blir kär. För första gången kär. Men varför är det så mörkt hemma hos Eli? och varför är hon så konstig? Helt plötsligt har Oskar mer makt än han någonsin har fantiserat om.
Jag vägrar tro och jag vägrade se det som allvarligt, men trots detta så fastnade jag. Jag ville inte sluta läsa och jag ville inte sluta ösa hatkärlek på karaktärerna i boken. Man känner med alla. Trots ilska, trots ren idioti och trots äckel, så känner man på något sätt för alla. Det är en ny känsla, och jag gillar den. Ett stort Plus för hur påtagligt och äckligtända in i benmärgen allt är. Beskrivningar av högsta rang och kan man locka fram fantasin, hur bra som helst. Jag kommer inte våga se filmen. punkt.
Låt den rätte komma in - fyra av fem toasts
Det är fascinerande hur böcker ofta stiger i bra-värde ett tag efter man läst ut dem. När tankarna fått samlats och när alla känslor har svalnat av. En bra bok för mig är en bok där känslan finns kvar och där minnen kan framkallas bara av omslaget. En sån bra bok är midvinterblod. nästan iallafall. Nära.
Nuså. Trött som få. Dax att sova i kylan. eller kyla och kyla, 17 grader! Tenta imorn.
Den Döende Dandyn av Mari Jungstedt
Det som först slår mig när jag börjar på att läsa denna bok är den otroligt jobbiga texten. De otroligt korta meningarna och speciellt de konstiga radbrytningarna. Jag lär erkänna att jag, inte bara en gång, var halvvägs ifrån att ge upp läsningen på grund av att det störde mig så. Men som tur var så är jag inte sådan så jag fortsatte, och visst var den läsbar när spänningen väl böörjade tätna. För spännande var den. Typ.
Boken handlar om Poliser, Journalister och en och en annan konstnär. Den handlar om homosexualitet, konst och konstiga människor med konstiga fasoner. Den handlar om pengar och framför allt om tanken att egentligen inte ha en aning om hur livet man lever kommer att vända. En konsthandlare hittas död, brutalt mördad och upphängd i en av Visby Ringmurs portar och i utredningen framkommer att Mannen ifråga levde ett dubbelliv, han tänkte lämna sitt gamla liv; Frugan, sitt Galleri, son bostad och framför allt Gotland. Utan att berätta ett ord för någon.
Allt medan kommissarien Anders Knutas leder jakten på mördaren och på hemligheterna därbakom, blir Nils Dardels berömda målning 'Den Döende Dandyn' stulen, från det hårt bevakade konstmuseet på Waldermarsudde. Samband finns, men hur nära?
Ett plus för att jag ibland kände igen var boken utspelade sig, ett plus för bra naturbeskrivningar och ett plus för att länken till verkligheten blir lite extra med hjälp av 'Den Döende Dandyn'. Annars. Minus.
Den Döende Dandyn - två av fem toasts
Midvinterblod av Mons Kallentoft
Det som jag direkt tänker på och har inställt någon stans i bakre hjärnoteket är varför man i hela helskotta döper en bok till midvinterblod. Det är Dåligt, det är löjligt och framför allt inte för upphetsande. När jag sedan börjar läsa boken släpper jag dock fort dessa tankar då den verkligen handlar om just midvinderblod, Hela boken andas våld och blod och äcklig död och jag ber Mons om förlåtelse. Den kunde inte hetat något annat.
Boken handlar om Malin Fors vid Linköpingspolisen som får leda utredningen av det som till en början ser ut som ett mord av värsta laget. Ute på en blåsig och snötäckt slätt hittas en man hängd i ett träd och han är riktigt illa tilltygad. Hela tilvägagångssättet känns som om att mannen har blivit offrad och poliser misstänker en seriemördare med kärlek för gammelvärldens asablot.
Jakten på mördaren leder Malin in i de mörkaste av familjeförhållanden och de blodigaste sanningarna allt medan Bollbengan (mannen i trädet) vakar över henne och berättar sin historia, från den andra sidan.
Okej. Jag börjar och säger Usch. Usch usch usch och tvi för vad jag blir tagen av den här boken. Det gör ont i min kropp och jag blir ledsen i ögat. Beskrivningen av människor, deras förhållanden och deras liv spikar fast sig i bröstet och våldet hugger. Det är otroligt hur väl författaren kan förmedla känslor av värsta sorten. Jag är såld.
Midvinterblod - fyra av fem toasts
Låt den rätte komma in - Jon Ajvide Linqvist
Den här boken var intressant att läsa då jag redan hade min synvinkel på hur dålig den skulle vara. I filmens skugga så kan inte något med sådana dåliga recincioner (har dock ej sett filmen själv, bara hört) vara värd att ägna sin tid åt tänkte jag, men åter igen så hade jag fel. Låt den rätte komma in är en bra bok. Med tillräckligt av fantasi, en mycket bra bok.
Det är vinter 1981 (om jag inte minns fel) och Det är Stockholmsförort. Det är Blackeberg, Det är Vällingby och det är vampyrer. Och det är bra. Boken handlar om Oskar, en mobbad skräcknivellsläsande kille med fantasier om hämd och mord. En pojke blir brutalt mördad. Pojken har fått halsen avskuren och är tömd på blod. Föräldrarna vägrar släppa ut sina barn ensamma och Oskar gottar sig i tidningsartiklarna om ond bråd död.
En dag flyttar Eli och hennes pappa in i porten bredvid. Eli har sitt sovrum vägg i vägg med Oskars och han blir kär. För första gången kär. Men varför är det så mörkt hemma hos Eli? och varför är hon så konstig? Helt plötsligt har Oskar mer makt än han någonsin har fantiserat om.
Jag vägrar tro och jag vägrade se det som allvarligt, men trots detta så fastnade jag. Jag ville inte sluta läsa och jag ville inte sluta ösa hatkärlek på karaktärerna i boken. Man känner med alla. Trots ilska, trots ren idioti och trots äckel, så känner man på något sätt för alla. Det är en ny känsla, och jag gillar den. Ett stort Plus för hur påtagligt och äckligtända in i benmärgen allt är. Beskrivningar av högsta rang och kan man locka fram fantasin, hur bra som helst. Jag kommer inte våga se filmen. punkt.
Låt den rätte komma in - fyra av fem toasts
Det är fascinerande hur böcker ofta stiger i bra-värde ett tag efter man läst ut dem. När tankarna fått samlats och när alla känslor har svalnat av. En bra bok för mig är en bok där känslan finns kvar och där minnen kan framkallas bara av omslaget. En sån bra bok är midvinterblod. nästan iallafall. Nära.
Nuså. Trött som få. Dax att sova i kylan. eller kyla och kyla, 17 grader! Tenta imorn.
Ett kyligt välkomnande
Prolog
Så. Min Jul&Nyårsledighet är över och likaså är det enkla. Nu är det en stor hög med svårigheter framför och om jag skall vara helt ärlig så lockar det inte speciellt mycket alls. Julen har, som tidigare nämnts, spenderats i Gävle stad och Nyåret spenderades i ett kallt Borås. Då världen är bra grym mot fröken Caroline så har kylan tyvärr dragits med hem till huvudstaden och in i Lägenheten på Smedsbacksgatan.
Vi tar det från början:
Jag har nog aldrig frysit så mycket förrut som jag har gjort i detta slutet av 2008. Ankomsten till Gävle den fjärde advent blev en chock då snön precis hade gjort entré några timmar innan min. Det var dock vackert. Och något så otroligt kallt. Väl van med kylan i Bockens hemstad (som såklart brann även iår), så begav jag mig ungefär en vecka senare mot sydligare breddgrader och det ännu kyligare Borås. Eller nej, jag ljuger, Gävle var kallare, men Borås var.. Kalare?. Värmen inne på Fjällets stig var dock underbar och där stannade jag. Tills i Måndags klockan arton. För klockan arton noll tre så var det dax att åka hem igen. Med ett hjärta som gjorde frivolter, ett otroligt snurr i magen och tokvärme i kroppen placerade jag min bak på tåget som skulle ta mig mot hemmet och huvudstaden.
Tio i Nio på Måndagskvällen var jag framme och grät nästan vid lyckan av att se en tunnelbana igen. Som sagt, borta helt underbart, men hemma är ändå bäst. Trodde jag.
Efter ett otroligt konkande på min alldeles för fullpackade och därmed blytunga resväska (som även strejkade typ förtioelva gånger innan jag äntligen fick LYFTA den till min port på grund av rulla-lätt-fel) var jag inne i mitt lilla söta, instängda mansion. Det var då det slog mig. Det var tamefan lika kallt som utanför. Min värme var avstängd.
Huttrandes, svärandes och med ohälsosamt tunga andetag vred jag på värmen på max, klädde på mig mössa, vantar och halsduk, samt tre lager kläder och lade mig under två duntäcken för att försöka sova. Detta var inte det lättaste och min sömn blev inte direkt tillfredställande den natten.
Morgonen efter låg jag kvar. Jag vägrade gå upp så jag stannade. Bara vetskapen av att kylan runt om mig skulle ta tag i mina bara händer gjorde mig illamående så jag låg kvar länge innan jag insåg att det fanns saker att göra. Som att plugga matte inför tentan den åttonde tillexempel.
Jag hade två val. Antingen bege mig till skolan, vilket betydde att jag var tvungen att klä av mig vintermunderingen och hoppa in i duschen för att sedan klä på mig den igen och ta mig till en LÅST skola, eller att studera hemma. Jag valde det sistnämna just på grund av att det var Söndag och skolan därmed ville ha min kod för inpassering (som jag ej kan).
Det var i det här läget jag tackade GUD, eller iallafall tanten som har haft lägenheten innan mig, att golvvärme var installerat på Toaletten. För där skulle jag placera migsjälv. Så, jag sprang upp ur sängen, rättade till mössan och halsduken, kokade lite nudlar och konkade in datorn samt alla matteböcker in i duschhörnan. För bästa komfort ställde jag även in en pall som fick bli mitt datorbord och den tomma soptunnan som fick agera skrivbord. Och där satt jag. I cirka tolv timmar, med några undantag för att gå och värma mat samt hämta diverse prylar jag var i behov av. Jag åt på det gula golvvärmevärmda golvet, jag läste på det gula golvvärmevärmda golvet och jag till och med slumrade till på det fula golvvärmevärmda golvet. Hur mycket matte jag fick gjort är en gåta, men eftersom jag ändå var inne på toaletten så hann jag med mycket annat, som att till exempel färga ögonbrynen två gånger, bleka tänderna en gång, kissa sådär fjorton gånger och fixa naglarna. Härligt hur effektiv man kan vara på avsatt mattetid.
Lagom till sängdax så drog jag iallafall åt halsduken lite extra och masade mig in till den tokkalla sängen igen, för att med lycka i hjärtat se att temperaturen hade stigit en grad. EN grad på mer än trettiosex timmar. Det var då jag insåg att något verkligen måste vara fel. Mina element strejkade lika illa som min resväska gjort dagen innan och detta skulle betyda att min värme var ett minne blott. Jag skulle frysa ihjäl i min etta på Gärdet.
Epilog
Men. Idag då? Ja idag har värmen ytterligare en pinne på termometern att fira och jag likaså. Önskar bara att den lilla graden också hade visat sig för mig och mina stelfrusna kroppsdelar. Som jag bestämt så skulle dagen spenderas i skolan så det var bara att kliva upp och roffa åt sig alla klädesplagg för att sedan snabbt och effektivt kunna klä på sig inne i badrummet efter den tokvarma duschen, som för övrigt var en pina. En sådan nedkyld kropp som min ville inte duscha i varmvatten. Den ville snarare dö, eller liknande. Möjligtvis gå i ide eller leka snögubbe.
men, jag är här nu. I skolan alltså, och har fått halvlite gjort. Har dock Lagt ut lite annonser på Blocket och Tradera (ska tyvärr nu på grund av platsbrist skiljas fråna mina vackra Steve Madden-skor) och jag har även nu hunnit med att skriva blogg. Det är bra. NU lite nytta. På riktigt.
Så. Min Jul&Nyårsledighet är över och likaså är det enkla. Nu är det en stor hög med svårigheter framför och om jag skall vara helt ärlig så lockar det inte speciellt mycket alls. Julen har, som tidigare nämnts, spenderats i Gävle stad och Nyåret spenderades i ett kallt Borås. Då världen är bra grym mot fröken Caroline så har kylan tyvärr dragits med hem till huvudstaden och in i Lägenheten på Smedsbacksgatan.
Vi tar det från början:
Jag har nog aldrig frysit så mycket förrut som jag har gjort i detta slutet av 2008. Ankomsten till Gävle den fjärde advent blev en chock då snön precis hade gjort entré några timmar innan min. Det var dock vackert. Och något så otroligt kallt. Väl van med kylan i Bockens hemstad (som såklart brann även iår), så begav jag mig ungefär en vecka senare mot sydligare breddgrader och det ännu kyligare Borås. Eller nej, jag ljuger, Gävle var kallare, men Borås var.. Kalare?. Värmen inne på Fjällets stig var dock underbar och där stannade jag. Tills i Måndags klockan arton. För klockan arton noll tre så var det dax att åka hem igen. Med ett hjärta som gjorde frivolter, ett otroligt snurr i magen och tokvärme i kroppen placerade jag min bak på tåget som skulle ta mig mot hemmet och huvudstaden.
Tio i Nio på Måndagskvällen var jag framme och grät nästan vid lyckan av att se en tunnelbana igen. Som sagt, borta helt underbart, men hemma är ändå bäst. Trodde jag.
Efter ett otroligt konkande på min alldeles för fullpackade och därmed blytunga resväska (som även strejkade typ förtioelva gånger innan jag äntligen fick LYFTA den till min port på grund av rulla-lätt-fel) var jag inne i mitt lilla söta, instängda mansion. Det var då det slog mig. Det var tamefan lika kallt som utanför. Min värme var avstängd.
Huttrandes, svärandes och med ohälsosamt tunga andetag vred jag på värmen på max, klädde på mig mössa, vantar och halsduk, samt tre lager kläder och lade mig under två duntäcken för att försöka sova. Detta var inte det lättaste och min sömn blev inte direkt tillfredställande den natten.
Morgonen efter låg jag kvar. Jag vägrade gå upp så jag stannade. Bara vetskapen av att kylan runt om mig skulle ta tag i mina bara händer gjorde mig illamående så jag låg kvar länge innan jag insåg att det fanns saker att göra. Som att plugga matte inför tentan den åttonde tillexempel.
Jag hade två val. Antingen bege mig till skolan, vilket betydde att jag var tvungen att klä av mig vintermunderingen och hoppa in i duschen för att sedan klä på mig den igen och ta mig till en LÅST skola, eller att studera hemma. Jag valde det sistnämna just på grund av att det var Söndag och skolan därmed ville ha min kod för inpassering (som jag ej kan).
Det var i det här läget jag tackade GUD, eller iallafall tanten som har haft lägenheten innan mig, att golvvärme var installerat på Toaletten. För där skulle jag placera migsjälv. Så, jag sprang upp ur sängen, rättade till mössan och halsduken, kokade lite nudlar och konkade in datorn samt alla matteböcker in i duschhörnan. För bästa komfort ställde jag även in en pall som fick bli mitt datorbord och den tomma soptunnan som fick agera skrivbord. Och där satt jag. I cirka tolv timmar, med några undantag för att gå och värma mat samt hämta diverse prylar jag var i behov av. Jag åt på det gula golvvärmevärmda golvet, jag läste på det gula golvvärmevärmda golvet och jag till och med slumrade till på det fula golvvärmevärmda golvet. Hur mycket matte jag fick gjort är en gåta, men eftersom jag ändå var inne på toaletten så hann jag med mycket annat, som att till exempel färga ögonbrynen två gånger, bleka tänderna en gång, kissa sådär fjorton gånger och fixa naglarna. Härligt hur effektiv man kan vara på avsatt mattetid.
Lagom till sängdax så drog jag iallafall åt halsduken lite extra och masade mig in till den tokkalla sängen igen, för att med lycka i hjärtat se att temperaturen hade stigit en grad. EN grad på mer än trettiosex timmar. Det var då jag insåg att något verkligen måste vara fel. Mina element strejkade lika illa som min resväska gjort dagen innan och detta skulle betyda att min värme var ett minne blott. Jag skulle frysa ihjäl i min etta på Gärdet.
Epilog
Men. Idag då? Ja idag har värmen ytterligare en pinne på termometern att fira och jag likaså. Önskar bara att den lilla graden också hade visat sig för mig och mina stelfrusna kroppsdelar. Som jag bestämt så skulle dagen spenderas i skolan så det var bara att kliva upp och roffa åt sig alla klädesplagg för att sedan snabbt och effektivt kunna klä på sig inne i badrummet efter den tokvarma duschen, som för övrigt var en pina. En sådan nedkyld kropp som min ville inte duscha i varmvatten. Den ville snarare dö, eller liknande. Möjligtvis gå i ide eller leka snögubbe.
men, jag är här nu. I skolan alltså, och har fått halvlite gjort. Har dock Lagt ut lite annonser på Blocket och Tradera (ska tyvärr nu på grund av platsbrist skiljas fråna mina vackra Steve Madden-skor) och jag har även nu hunnit med att skriva blogg. Det är bra. NU lite nytta. På riktigt.
Dax att sova Måndagkväll i mitt survivekit.
Fröken Fjäril
När solen lyste så var Fröken Fjäril aldrig utomhus. Trots allas ord om värme och glädje som denna jättelika lampa verkade uppmana till så såg hon Solen och dess strålar som ett hånleende på baksidan av hennes persienner. För persiennerna var alltid nerdragna hemma hos Fröken Fjäril.
Hon funderade ofta varför så var fallet och hade flera gånger försökt att vinkla in ljuset på rätt sätt för att åtminstone försöka känna den känslan som alla andra kände, men hon misslyckades varje gång. SIsta försöket till att släppa in solljuset var för många många år sen och viljan efter att återupptäcka det gula var länge bortglömd. Fröken Fjäril trivdes bra i sitt mörker och hon hoppades att andra fjärilar någon gång skulle kunna se det vackra hon såg i det svarta. För världen bakom ljus och seende var maffig och fascinerande på alla sätt och vis. I varenda hörn lurade mer mörker och bakom varje dörr fanns en hemlighet. Som inte syntes. Världen var för Fröken Fjäril som en enda saga. En saga där hon själv fick bestämma början och slut, en saga som inte hade något rätt eller fel och en berättalse som kunde innehålla allt det där som de andra såg ute i solljuset, plus lite till.
Ibland fantiserade Fröken Fjäril om monster i hörnen, ibland om trollkarlar och stiliga riddare. Hon brukade kura ihop sig i soffan och låta fantasin flöda, ibland då till den gränsen att hon blev för insatt i sin egen saga och mot sin vilja blev tvungen att slå på den lilla lampan på fönsterbrädet i vardagsrummet. Fröken ville inte erkänna det, men ofta så blev hennes fantasier lite väl läskiga i det där mörkret. Fast åter igen så var det ju just det. Det med att inte se. Det fascinerade och förbryllade. Fröken Fjäril bestämde och mörkret kunde inte ta kontroll på det sättet som de andra fjärilarna och ljuset kunde göra. Eller rättare sagt, trodde sig kunna göra.
Det här med att tända lampan var dock något som hon sagt till sig själv att det inte fick hända alltför ofta. Ljuset var ändå hennes fiende och så långt som till ett stearinljus kunde hon sträcka sig, men nej, elektricitet och de glödande jättelampan var inte att föredra. 'Det kliar och förgör' brukade hennes mamma säga, och hon hade förstått den innebörden nu. Flera gånger om. Det där med att se men ändå inte vilja se var det värsta som kunde hända och Fröken Fjäril ville inte gå igenom det ännu en gång, sista gången hade det gått för långt. Det hade gjort för ont. Därför hade hon också tagit ner alla speglar i sitt hem, för trots mörkret, trots det lilla svaga skenet av en fladdrande låga, så såg hon sig själv. Och det var ingen vacker syn. Bristen på ljus hade fått hennes hud att blekna, bristen på konversation hade fått hennes läppar att spricka och kvar av hennes kropp fanns bara skinn och ben.
Ofta handlade Fröken Fjärils fantasier om framtiden och den dag då alla fjärilar insåg att ljuset var skadligt. Om det erkännande hon skulle få bland sina gamla vänner och om hur vacker hon skulle kunna känna sig i den stund när hon visste att hon inte längre var annorlunda. Hon skulle bära klänning igen, hon skulle börja sätta tofsar i håret och och... hon skulle lära sig flyga igen. Vingarna skulle läka och i ett damm av glitter och pärlor skulle hon flyga högt högt upp för att sedan stanna och se ner över mörkret. Hon skulle kunna andas utomhusluft, hon skulle skratta åt livet med de andra fjärilarna och Fröken Fjäril skulle våga visa sig för den hon var. Tänka sig.
Den dagen var dock, som den nu såg ut, långt från hennes verklighet. Fröken Fjäril kliade sig i huvudet medan hon funderade på när i denna evighet denna jättelika glödande boll skulle slockna och kurade ihop sig ännu mer i den mörkgrå soffan.
Den dagen, den sorgen, skulle alla andra fjärilar tänka.
Den dagen, den glädjen skulle Fröken Fjäril tänka.
Den dagen. Hon insåg att hon längtade. I sitt eget mörker.
Hon funderade ofta varför så var fallet och hade flera gånger försökt att vinkla in ljuset på rätt sätt för att åtminstone försöka känna den känslan som alla andra kände, men hon misslyckades varje gång. SIsta försöket till att släppa in solljuset var för många många år sen och viljan efter att återupptäcka det gula var länge bortglömd. Fröken Fjäril trivdes bra i sitt mörker och hon hoppades att andra fjärilar någon gång skulle kunna se det vackra hon såg i det svarta. För världen bakom ljus och seende var maffig och fascinerande på alla sätt och vis. I varenda hörn lurade mer mörker och bakom varje dörr fanns en hemlighet. Som inte syntes. Världen var för Fröken Fjäril som en enda saga. En saga där hon själv fick bestämma början och slut, en saga som inte hade något rätt eller fel och en berättalse som kunde innehålla allt det där som de andra såg ute i solljuset, plus lite till.
Ibland fantiserade Fröken Fjäril om monster i hörnen, ibland om trollkarlar och stiliga riddare. Hon brukade kura ihop sig i soffan och låta fantasin flöda, ibland då till den gränsen att hon blev för insatt i sin egen saga och mot sin vilja blev tvungen att slå på den lilla lampan på fönsterbrädet i vardagsrummet. Fröken ville inte erkänna det, men ofta så blev hennes fantasier lite väl läskiga i det där mörkret. Fast åter igen så var det ju just det. Det med att inte se. Det fascinerade och förbryllade. Fröken Fjäril bestämde och mörkret kunde inte ta kontroll på det sättet som de andra fjärilarna och ljuset kunde göra. Eller rättare sagt, trodde sig kunna göra.
Det här med att tända lampan var dock något som hon sagt till sig själv att det inte fick hända alltför ofta. Ljuset var ändå hennes fiende och så långt som till ett stearinljus kunde hon sträcka sig, men nej, elektricitet och de glödande jättelampan var inte att föredra. 'Det kliar och förgör' brukade hennes mamma säga, och hon hade förstått den innebörden nu. Flera gånger om. Det där med att se men ändå inte vilja se var det värsta som kunde hända och Fröken Fjäril ville inte gå igenom det ännu en gång, sista gången hade det gått för långt. Det hade gjort för ont. Därför hade hon också tagit ner alla speglar i sitt hem, för trots mörkret, trots det lilla svaga skenet av en fladdrande låga, så såg hon sig själv. Och det var ingen vacker syn. Bristen på ljus hade fått hennes hud att blekna, bristen på konversation hade fått hennes läppar att spricka och kvar av hennes kropp fanns bara skinn och ben.
Ofta handlade Fröken Fjärils fantasier om framtiden och den dag då alla fjärilar insåg att ljuset var skadligt. Om det erkännande hon skulle få bland sina gamla vänner och om hur vacker hon skulle kunna känna sig i den stund när hon visste att hon inte längre var annorlunda. Hon skulle bära klänning igen, hon skulle börja sätta tofsar i håret och och... hon skulle lära sig flyga igen. Vingarna skulle läka och i ett damm av glitter och pärlor skulle hon flyga högt högt upp för att sedan stanna och se ner över mörkret. Hon skulle kunna andas utomhusluft, hon skulle skratta åt livet med de andra fjärilarna och Fröken Fjäril skulle våga visa sig för den hon var. Tänka sig.
Den dagen var dock, som den nu såg ut, långt från hennes verklighet. Fröken Fjäril kliade sig i huvudet medan hon funderade på när i denna evighet denna jättelika glödande boll skulle slockna och kurade ihop sig ännu mer i den mörkgrå soffan.
Den dagen, den sorgen, skulle alla andra fjärilar tänka.
Den dagen, den glädjen skulle Fröken Fjäril tänka.
Den dagen. Hon insåg att hon längtade. I sitt eget mörker.
Samstag
Jepp. Lördagen är kommen och likaså Carolines ångest inför Onsdagen. Min mage mår fan, jag mår illa och min hosta verkar inte vilja lägga sig. Jag är trött i kroppen, svettig under armarna och alldeles alldeles... underbar.
Sitter i en mörk lägenhet på den smalare versionen av Fjällgatan nu och har sen kvart i två hunnit med att... sova?. ja, och beställt biljett till hemresan samt kollat schema inför kommande Januari månad. Tufft.
Nyårsafton då? Alla tjatar om det underbara fylleslaget år 2008/09. Inte jag. Jag suger bara på den bästa karamellen och hoppas att den aldrig ska ta slut. Mitt nyår var precis som jag ville ha det. Lugnt, stillsamt och alldeles otrolig. Minst sagt. Hetsen inför allas 'årets fest' existerade inte, förväntan och systemetpåsarna var inte fullpackade och bakfyllan 01/01 existerade inte. Min nyårsafton bestod av lugn, kärlek, mat, film och lite mer av alla de nyss nämnda. Precis allt jag behöver i dessa dagar. Precis allt jag behöver för att leva.
Så slutsats av detta? En feel-good nyårsafton kan ju bara inte öppna portarna till ett dåligt 2009, nope, året 2009 kommer vi uträtta stora dåd. Vi kommer slå upp minnesstolpar med Flaggan i topp på de mest omöjliga ställen och vi komemr att må bra. Så helt otroligt bra.
Nu ska jag ta tag i det här. Helt oplötsligt fick jag motivation. Det är karamellen som gör det!
Sitter i en mörk lägenhet på den smalare versionen av Fjällgatan nu och har sen kvart i två hunnit med att... sova?. ja, och beställt biljett till hemresan samt kollat schema inför kommande Januari månad. Tufft.
Nyårsafton då? Alla tjatar om det underbara fylleslaget år 2008/09. Inte jag. Jag suger bara på den bästa karamellen och hoppas att den aldrig ska ta slut. Mitt nyår var precis som jag ville ha det. Lugnt, stillsamt och alldeles otrolig. Minst sagt. Hetsen inför allas 'årets fest' existerade inte, förväntan och systemetpåsarna var inte fullpackade och bakfyllan 01/01 existerade inte. Min nyårsafton bestod av lugn, kärlek, mat, film och lite mer av alla de nyss nämnda. Precis allt jag behöver i dessa dagar. Precis allt jag behöver för att leva.
Så slutsats av detta? En feel-good nyårsafton kan ju bara inte öppna portarna till ett dåligt 2009, nope, året 2009 kommer vi uträtta stora dåd. Vi kommer slå upp minnesstolpar med Flaggan i topp på de mest omöjliga ställen och vi komemr att må bra. Så helt otroligt bra.
Nu ska jag ta tag i det här. Helt oplötsligt fick jag motivation. Det är karamellen som gör det!
