Fröken Vemod
Det var sådär ibland att hon inte riktigt visste var hon hade sig själv. Hon var glad för det som fanns men oftast såg hon bara det som låg bakom den glada fasaden. Hon blev arg för att hon inte såg det som var positivt och därför fanns alltid de negativa tankarna bubblandes under ytan. Den här dagen hade Fröken Vemod känt sig någorlunda på topp, hon hade ätit sovit och trotsat alla de dumma tankarna, vilket hade slutat mycket bra, men framåt morgonkröken dagen efter kände hon trots denna positiva tillställning att det endast var för att de onda tankarna tvingats bort. Där framåt morgonen, när hon slöt sina ögon, märkte hon att det dumma inte gick att hålla tillbaka längre. De konstiga bubblet var på något sätt för starkt för att tvinga tillbaka och Fröken Vemodigs kropp kunde inte alls längre sätta stopp. Det konstiga var att det räckte med en löjlig liten motgång. Det räckte med en T-shirt som hade en fläck som inte gick att tvätta bort, en vän som inte visade sin uppmärksamhet eller en bild som hon inte fastnat bra på, så var hon där igen. Hon ältade och ältade. kanske var det håret det var fel på? eller kanske så var det den där satans näsan hon så tacksamt (men ofrivilligt) ärvt från sin morfar? Kanske var det bara att den längsta nageln preics gick av, eller att solen inte lyste, men i vilket fall som helst så tärde det. Det bubblade inifrån och det tärde. Implosionen var nära.
Ibland ville Fröken Vemod bara trycka på off-knappen, men det var hon för feg för. Inte bara för feg heller, hon var även för smart, för hon visste, att någonstans, någonstans där inne så skulle det där hon längtade efter och saknade komma fram. Någon gång skulle hon kunna se det positiva utan att behöva tvinga borta den negativa fasaden och någon gång skulle hon kunna strunta i att det var obekvämt att se på när andra var så där alldeles alldeles supernormala. Superfantastiska på det där Naturliga sättet.
Fröken Vemod frågade ofta sig själv varför det hade blivit som det hade blivit och hon ställde ofta den undrande frågan till de som trodde sig veta men fick bara svar hon inte riktigt kunde vara tillfreds med. Varför skulle det vara på det här viset? varför ville inte den arma kroppen förstå? varför kunde inte hon vara som det en gång var? När hade det vänt från de där fötterna på jorden till de där benen som inte ens höll för en endaste person? En endaste alldeles för lätt person. När skulle hon förstå att det inte handlade om det. Allt handlade inte om henne och allt handlade inte om hur folket runt omkring henne tisslade och tasslade. Allt handlade bara om hur hon såg på sig själv. Det var dax att tänka om tänkte Fröken Vemod. Så hon gjorde det. Sen så. Sen så levde hon lycklig i alla sina dagar.
Känns det bekant fröken?
Ibland ville Fröken Vemod bara trycka på off-knappen, men det var hon för feg för. Inte bara för feg heller, hon var även för smart, för hon visste, att någonstans, någonstans där inne så skulle det där hon längtade efter och saknade komma fram. Någon gång skulle hon kunna se det positiva utan att behöva tvinga borta den negativa fasaden och någon gång skulle hon kunna strunta i att det var obekvämt att se på när andra var så där alldeles alldeles supernormala. Superfantastiska på det där Naturliga sättet.
Fröken Vemod frågade ofta sig själv varför det hade blivit som det hade blivit och hon ställde ofta den undrande frågan till de som trodde sig veta men fick bara svar hon inte riktigt kunde vara tillfreds med. Varför skulle det vara på det här viset? varför ville inte den arma kroppen förstå? varför kunde inte hon vara som det en gång var? När hade det vänt från de där fötterna på jorden till de där benen som inte ens höll för en endaste person? En endaste alldeles för lätt person. När skulle hon förstå att det inte handlade om det. Allt handlade inte om henne och allt handlade inte om hur folket runt omkring henne tisslade och tasslade. Allt handlade bara om hur hon såg på sig själv. Det var dax att tänka om tänkte Fröken Vemod. Så hon gjorde det. Sen så. Sen så levde hon lycklig i alla sina dagar.
Känns det bekant fröken?
Kommentarer
Trackback
