Caa

reality on.
nej men gudarnas skymning vad jag är less. Det har gått så långt nu att jag funderar på att stänga igen alla dörrar som existerar och sitta i min lilla instängda kamouflerade tändsticksask och bara tjura. Jag orkar inte med att vara den jag är och jag orkar inte med att umgås med vissa jag umgås med. Jag orkar inte med Gävle och jag orkar inte med folket som finns både här och där. Jag orkar inte med att behöva försvara mig själv och jag orkar inte med stämplandet fram och tillbaka. Vem bestämmer vem som får den röda okejstämpeln i arselet och vem som direkt blir kastad på soptippen? Från och med nu är det jag. Jag jag jag.
Det fanns någonting i mitt bakhuvud som jag ofta filosoferade kring och det fanns något i mitt hjärta av sten som sa att det borde vara på ett visst sätt men men men. Jag pallar inte att vara snäll. Jag pallar inte att vara glad och stå alla till tjänst. Jag är inte service längre. Inte fasen orkar jag bry mig. Inte alls. Det är skiten jag vill ifrån och det är skiten jag nu lämnar bakom mig. Välkommen Halmbockens stad, välkommen till att få se riktiga caroline. Det blir inte lätt. ;-)