En skala av Gudhet

Jag har funderat kring det här med livet; varför vissa människor blir överrösta med skit och inte hinner stanna upp och betrakta det goda och det underbara de verkligen har runt omkring sig, och varför vissa går helt obesegrade genom allt och tittar ner på de stackarna som aldrig får se ljuset.
En släkting sa till mig en gång att man någon gång blir straffad för dumma saker man gjort och att man inte kan komma ifrån den bestraffningen. Det kan handla om en sjukdom som övergår i friskförklaring, en kronisk sjukdom som alltid stannar eller kanske till och med med död. Jag har under många år funderat kring dennes sätt att se på livet och har efter dessa många år insett att det är en stor hög med skitsnack. En stor hög med snack som måste sägas för att man tror eller är på ett visst sätt.
Jag tänker kring alla genomgoda människor som gång på gång drabbas av olika elakheter. Det kan vara allt från sjukdomar till en sticka i foten, men det är just själva 'drabbningen' jag filosoferar över. Jag vill ställa en motfråga. Hur rangordnas dessa? Får lilla Lisa från Östervåla (?) 'bara' en sticka i foten eftersom hon den gången stal en dumle ur godishyllan medan biffiga Rogga från Gallerburen får böta med en cancersnutt för att han körde på den där oskyldiga pojken, av misstag? Och han, då, han den där man inte vill prata om, får han betala med sitt liv eftersom han planerade morden peace by peace?

Jag tror att synsätten många därute har reflekterar något mycket osäkert inombords. Säg mig Du, hur föklarar Du det faktum att Ditt lintott-barnbarn som aldrig gjort någon illa får en hjärntumör och aldrig kommer bli sig lik? Var det den där godisen för fyra år sen på Ica, eller var det den där gången när han krossade spindeln bara för att den ikräktade i hans sandlåda? eller kanske kombinationen? Ja. Fröken Fräken. Ditt barnbarn är en ond Djävul som nu straffas för allt han gjort i sitt sexåriga liv. Nu straffas han och hur utgången än blir så kommer det alltid sitta kvar i hans hjärna. Straffet kommer alltid att ligga och gro i bakhuvudet. Och vet Du vad. Om femton år kommer det komma tillbaka. Straffet kommer att komma tillbaka i psykisk form och han kommer aldrig bli sig lik. Så Du, snälla, Be Honom om ett Greencard? kan vi inte hoppa över den här gången? Snälla.
..och Hon där, Hon bara fortsätter att slå ihjäl. varför är hon frisk som en nötkärna?

***********
mina tankar går idag till Robin och hans familj. Håller tummarna för er och önskar er all lycka i världen, det är dax med lite sånt nu. För en gångs skull.
***********


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0