Fröken Fjäril
När solen lyste så var Fröken Fjäril aldrig utomhus. Trots allas ord om värme och glädje som denna jättelika lampa verkade uppmana till så såg hon Solen och dess strålar som ett hånleende på baksidan av hennes persienner. För persiennerna var alltid nerdragna hemma hos Fröken Fjäril.
Hon funderade ofta varför så var fallet och hade flera gånger försökt att vinkla in ljuset på rätt sätt för att åtminstone försöka känna den känslan som alla andra kände, men hon misslyckades varje gång. SIsta försöket till att släppa in solljuset var för många många år sen och viljan efter att återupptäcka det gula var länge bortglömd. Fröken Fjäril trivdes bra i sitt mörker och hon hoppades att andra fjärilar någon gång skulle kunna se det vackra hon såg i det svarta. För världen bakom ljus och seende var maffig och fascinerande på alla sätt och vis. I varenda hörn lurade mer mörker och bakom varje dörr fanns en hemlighet. Som inte syntes. Världen var för Fröken Fjäril som en enda saga. En saga där hon själv fick bestämma början och slut, en saga som inte hade något rätt eller fel och en berättalse som kunde innehålla allt det där som de andra såg ute i solljuset, plus lite till.
Ibland fantiserade Fröken Fjäril om monster i hörnen, ibland om trollkarlar och stiliga riddare. Hon brukade kura ihop sig i soffan och låta fantasin flöda, ibland då till den gränsen att hon blev för insatt i sin egen saga och mot sin vilja blev tvungen att slå på den lilla lampan på fönsterbrädet i vardagsrummet. Fröken ville inte erkänna det, men ofta så blev hennes fantasier lite väl läskiga i det där mörkret. Fast åter igen så var det ju just det. Det med att inte se. Det fascinerade och förbryllade. Fröken Fjäril bestämde och mörkret kunde inte ta kontroll på det sättet som de andra fjärilarna och ljuset kunde göra. Eller rättare sagt, trodde sig kunna göra.
Det här med att tända lampan var dock något som hon sagt till sig själv att det inte fick hända alltför ofta. Ljuset var ändå hennes fiende och så långt som till ett stearinljus kunde hon sträcka sig, men nej, elektricitet och de glödande jättelampan var inte att föredra. 'Det kliar och förgör' brukade hennes mamma säga, och hon hade förstått den innebörden nu. Flera gånger om. Det där med att se men ändå inte vilja se var det värsta som kunde hända och Fröken Fjäril ville inte gå igenom det ännu en gång, sista gången hade det gått för långt. Det hade gjort för ont. Därför hade hon också tagit ner alla speglar i sitt hem, för trots mörkret, trots det lilla svaga skenet av en fladdrande låga, så såg hon sig själv. Och det var ingen vacker syn. Bristen på ljus hade fått hennes hud att blekna, bristen på konversation hade fått hennes läppar att spricka och kvar av hennes kropp fanns bara skinn och ben.
Ofta handlade Fröken Fjärils fantasier om framtiden och den dag då alla fjärilar insåg att ljuset var skadligt. Om det erkännande hon skulle få bland sina gamla vänner och om hur vacker hon skulle kunna känna sig i den stund när hon visste att hon inte längre var annorlunda. Hon skulle bära klänning igen, hon skulle börja sätta tofsar i håret och och... hon skulle lära sig flyga igen. Vingarna skulle läka och i ett damm av glitter och pärlor skulle hon flyga högt högt upp för att sedan stanna och se ner över mörkret. Hon skulle kunna andas utomhusluft, hon skulle skratta åt livet med de andra fjärilarna och Fröken Fjäril skulle våga visa sig för den hon var. Tänka sig.
Den dagen var dock, som den nu såg ut, långt från hennes verklighet. Fröken Fjäril kliade sig i huvudet medan hon funderade på när i denna evighet denna jättelika glödande boll skulle slockna och kurade ihop sig ännu mer i den mörkgrå soffan.
Den dagen, den sorgen, skulle alla andra fjärilar tänka.
Den dagen, den glädjen skulle Fröken Fjäril tänka.
Den dagen. Hon insåg att hon längtade. I sitt eget mörker.
Hon funderade ofta varför så var fallet och hade flera gånger försökt att vinkla in ljuset på rätt sätt för att åtminstone försöka känna den känslan som alla andra kände, men hon misslyckades varje gång. SIsta försöket till att släppa in solljuset var för många många år sen och viljan efter att återupptäcka det gula var länge bortglömd. Fröken Fjäril trivdes bra i sitt mörker och hon hoppades att andra fjärilar någon gång skulle kunna se det vackra hon såg i det svarta. För världen bakom ljus och seende var maffig och fascinerande på alla sätt och vis. I varenda hörn lurade mer mörker och bakom varje dörr fanns en hemlighet. Som inte syntes. Världen var för Fröken Fjäril som en enda saga. En saga där hon själv fick bestämma början och slut, en saga som inte hade något rätt eller fel och en berättalse som kunde innehålla allt det där som de andra såg ute i solljuset, plus lite till.
Ibland fantiserade Fröken Fjäril om monster i hörnen, ibland om trollkarlar och stiliga riddare. Hon brukade kura ihop sig i soffan och låta fantasin flöda, ibland då till den gränsen att hon blev för insatt i sin egen saga och mot sin vilja blev tvungen att slå på den lilla lampan på fönsterbrädet i vardagsrummet. Fröken ville inte erkänna det, men ofta så blev hennes fantasier lite väl läskiga i det där mörkret. Fast åter igen så var det ju just det. Det med att inte se. Det fascinerade och förbryllade. Fröken Fjäril bestämde och mörkret kunde inte ta kontroll på det sättet som de andra fjärilarna och ljuset kunde göra. Eller rättare sagt, trodde sig kunna göra.
Det här med att tända lampan var dock något som hon sagt till sig själv att det inte fick hända alltför ofta. Ljuset var ändå hennes fiende och så långt som till ett stearinljus kunde hon sträcka sig, men nej, elektricitet och de glödande jättelampan var inte att föredra. 'Det kliar och förgör' brukade hennes mamma säga, och hon hade förstått den innebörden nu. Flera gånger om. Det där med att se men ändå inte vilja se var det värsta som kunde hända och Fröken Fjäril ville inte gå igenom det ännu en gång, sista gången hade det gått för långt. Det hade gjort för ont. Därför hade hon också tagit ner alla speglar i sitt hem, för trots mörkret, trots det lilla svaga skenet av en fladdrande låga, så såg hon sig själv. Och det var ingen vacker syn. Bristen på ljus hade fått hennes hud att blekna, bristen på konversation hade fått hennes läppar att spricka och kvar av hennes kropp fanns bara skinn och ben.
Ofta handlade Fröken Fjärils fantasier om framtiden och den dag då alla fjärilar insåg att ljuset var skadligt. Om det erkännande hon skulle få bland sina gamla vänner och om hur vacker hon skulle kunna känna sig i den stund när hon visste att hon inte längre var annorlunda. Hon skulle bära klänning igen, hon skulle börja sätta tofsar i håret och och... hon skulle lära sig flyga igen. Vingarna skulle läka och i ett damm av glitter och pärlor skulle hon flyga högt högt upp för att sedan stanna och se ner över mörkret. Hon skulle kunna andas utomhusluft, hon skulle skratta åt livet med de andra fjärilarna och Fröken Fjäril skulle våga visa sig för den hon var. Tänka sig.
Den dagen var dock, som den nu såg ut, långt från hennes verklighet. Fröken Fjäril kliade sig i huvudet medan hon funderade på när i denna evighet denna jättelika glödande boll skulle slockna och kurade ihop sig ännu mer i den mörkgrå soffan.
Den dagen, den sorgen, skulle alla andra fjärilar tänka.
Den dagen, den glädjen skulle Fröken Fjäril tänka.
Den dagen. Hon insåg att hon längtade. I sitt eget mörker.
Kommentarer
Trackback
