Caa

Jag har tassat runt denna fråga ett bra tag nu. Tisslat och Tassat och Klurat kring sannolikheten i att frågan kunde besvaras med ett Ja. Och såklart kunde den besvara med ett Ja! Jag ville bara inte utropa något definitivt förrän jag verkligen visste. Men jag har nog alltid vetat. Ska inte sticka allt under stolen nu, det är redan försent, och Ja, det finns ju kanske möjligtvis vissa förutsättningar för att sådana här saker inträffar.. Jag kan nog till och med komma ihåg första gången jag reagerade på att så kunde vara fallet. Jag kommer ihåg att det gick en liten värmeslinga upp i ryggraden när jag insåg vad jag blivit, en liten slinga av värme och en möjlig obekväm känsla som sade "Vad var det jag sa lillfröken" och klappade mig på axeln med ett hånleende. 

Saken är den, Saken är biff. Jag har blivit som min Pappa.

Vi tänker tillbaka massor med år:
Jag ser mig själv som en liten söt knodd i klassrummet. Det är föräldramöte och alla klassisar är där med sina päron, och jag likaså. Min pappa har alltid haft åsikter. Starka sådana. Och han har aldrig varit rädd för att framföra dessa, eller över huvud taget känt en rädsla för att ta tag i saker, vare sig de är av obekväm natur eller ej. Det gjorde han också. Ofta. Och jag jag kommer ihåg hur arg han lät. Hur jag uppfattade att han varje gång när han öppnade kakhålet skällde ut både fröknar och klassmorsor med råge. Jag befann mig i en obekvöm situation. Min pappa var ju en snäll pappa, tänk om någon uppfattade honom som en tjurisgubbe?

Fast nu inser jag ju att så inte var fallet. Min pappa bara låter så ibland när han pratar.
Och vet ni vad, jag har ärvt det.

Tack pappsen!