Caa

När jag idag i mina egna funderingar satt och filosoferade på t-centralen så trippade ett mycket stiligt äldre par förbi med händerna i varandras. Jag blev alldeles varm av lycka inombords och började direkt fundera kring hur min man-för-hela-mitt-liv kommer att se ut. Vem kommer han vara, hur vet jag att det är han och framför allt: När kommer han? I fortsatta funderingar så gled jag iväg på ett framtidstänk som inkluderade villa, sjötomt, en stor altan, en liten busunge och en lika busig hund. Jag hann till och med komma in på bilfrågan när jag blev abrupt väckt ur mina drömmar av en dam som med en stor suck slog sig ned bredvid mig och utbrast: "NEJ JAG VET! det är ju just precis därför jag är påväg hem till Monica för att sova där!!"...

Tvingad att lyssna på damens konversation (med andra ord: tillräckligt nyfiken för att sitta kvar) så fick jag höra hur hon med gråten i halsen berättade att hennes man, sedan mångamångamånga år tillbaka, hade varit otrogen och att hon nu efter flera års otrohet hade fått nog. Nog som är Nog som är Jättenog. Punkt.

När jag klev på tunnelbanan så var det med en nedstämd ton som damen smittat mitt huvud med och jag placerade mig medvetet så långt från henne som möjligt för att sluta lyssna på mörkret hon beskrev. Men det hjälpte inte, det gick liksom inte att komma tillbaka till det rosa, vackra fluffet jag tidgare hade svävat bort i. Var är min man hade förändrats..

Nej, jag ska bara ha villa, sjötomt, en stor altan, en liten busig hund och..... ja. Ge mig en man också då. Okej då.