Caa

Jag är rädd för den nätverkskultur som har kört över de yngre i vårt samhälle, och jag kommer så otroligt väl ihåg när denna rädsla föddes. Som tolvåring var Lunarstorm ett måste och allas olika ”krypin” skulle sminkas på högsta nivå för att folk skulle tycka att man var otroligt häftig och ”Lunarstorm-medveten”. Chatten fattade jag mig aldrig på, då det bara var massa konstiga samtalsämnen i de olika rummen, men gästboksinläggen regnade vilt och mailen var ett måste. Något år senare insåg man att namnet ”Blondie86” inte var så hippt längre, nu hade man ju, i sina egna ögon, ”växt på sig lite”, så namnbytet var ett faktum, och en rensning i sitt lilla ”krypin” genomfördes. Nu var det lite roligare att skriva vad man längtade till, som ”Lördagens fest hos Madde” än att man gillade BSB och Spice Girls. Nu bytte man också helt infallsvinkel i gästboksinläggen och det blev otroligt viktigt hur man formulerade sig, någon äldre kunde ju läsa och skapa sig en åsikt!

Jag hann byta namn ännu en gång till på Lunarstorm, jag hann mailbråka med en tjej som var arg för att hennes förra kille var intresserad av mig, och jag hann mailflirta med min gamla killes kompis innan det var dags för mig att säga hejdå till ”lunar” för evigt. Spiken i kistan kom lagom när mina kusiner blev tretton.

Det var då jag blev rädd hur det hade utvecklats, hur elva-åringar med namn som ”snygg_i_string_11” gjorde entré på Lunars gator och hur ”PlayboyGirrlJag” konverserade hejvilt i kusinernas gästböcker. Jag var för gammal, och jag hade inte hunnit med att förstå hur ”gamla” de små helt plötsligt var.

Jag slutade med Lunarstorm och var en lycklig ”icke-användare” till Facebook länge. Men sen då. Sen, av någon anledning, hamnade jag där med. Nu handlade det inte längre om att välja ett alias och skriva en fräck presentation så grabbarna skulle tycka att man var häftigaste bruden i världen, nej nu handlade det om att nätverka. Nätverka, mina vänner! Och det gick ju bra, jag hann bygga mig ett nätverk, spana mig sjuk på andras nätverk och fundera konstant över varför vissa var vänner med vissa, och hur olika relationer egentligen stod till. Jag hann bli sjukt sökande och beroende av att kolla andra människors inlägg, och jag hann söka uppmärksamhet som slutade i kaos. Sen var det slut med nätverkskultur för den gången. Jag gick ur Facebook, lovade mig själv att jag aldrig skulle ens titta på skiten igen, och kom tillbaka något år senare. För nu, nu hade jag ju verkligen blivit vuxen.

Facebook är nu för mig absolut ingenting. Jag varken nätbråkar, nätflirtar, längtar efter statusuppdateringar eller stirrar mig sjuk på andras inlägg (inte alltför ofta i alla fall). Och jag frågar mig själv varje gång jag tittar in, varför finns jag ens kvar som användare? Ger det mig något över huvud taget? Svaret är att det måste göra det, för jag finns kvar. Svaret är att jag har blivit beroende av att KUNNA kolla andras inlägg, att se vad som uppdateras i vissa intressegrupper och att KUNNA spana på vem som är singel och vem som har gift sig och skaffa barn.

Och det mest intressanta är att det är exakt likadant som när vi satt där på Lunarstorm som små. Exakt. Vi har bara ”växt på oss lite”. Hänger ni med?