Caa

Idag är det the D-day. Den dagen då jag har tagit ett beslut som kommer att påverka hela min framtid. Den dagen då jag har vägt för och nackdelar och insett att ett beslut is taken, och jag är nöjd med detta. Från och med idag börjar mitt nya liv. Mitt nya liv som trollkarl och sommarätare, och framför allt sommarnjutare.

-----------------

Hur ser då vägen ut till denna punkt? Jo, morgonen började med en enormt nödvändigt slapp inställning till väckarklockorna. Allergierna och prestationen tar hårt på en liten Carolinekropp och därför så passade det sig inte alls att gå upp klockan noll sex noll noll som var planerat. Istället blev sovmorgonen ett faktum och några timmar senare påbörjades en nercabbad resa in mot staden. Min morgonträning hade jag sovit bort, men trots detta så unnade jag mig några timmar i solen ute i roslagsnäsby och det var nog där det hände. Eller kanske på resan dit med den fördömda roslagsbanan? I vilket fall så: Nu har jag det. and I am freakin´ proud of it.

------------------

Dagen är tråkig, men har ändå flutit på rätt okej. Klockan slår nu en tjuga efter tre och jag har varit uppe i mer än åtta timmar, -trots ledighet. Galenskap.

Jag har i alla fall hunnit med lite sommarkurser och lite röda tånaglar. Jag har också hunnit med en promenad, ögonbrynsfärgning och pannkaksstekning. Hur pannkakorna blev till är en annan historia, för utan smör och hel stekpanna är det en kamp, det kan ja lova. Men, det blev pannkakor efter ett tag, små och otroligt osvenska. Efter ett tag började jag dock se ett mönster, vilken form! (detta KAN bara bevisa vilken värdelös stekpanna som bor i bålsta)

Imorgon smäller det. Diff klockan två och jag känner mig halvförberedd. Den här gången har jag faktiskt lagt ner en hel del energi på ämnet, men den energin handlar mest om att intala mig själv om att jag kan är jag rädd. Att intala sig själv att man "kan om det bara kommer rätt frågor" är dumt, det är en sådan gång då man helt plötsligt tycker det är mycket viktigare att städa, sova och noja över andra saker. Och som toppen på det imorgon sjunkande isberget så har jag gått och blivit sjuk (förkyld. allergisk). Mandlarna i halsen är stora som plommon och trots en rejäl fight att tvinga ner lunchmaten så vann de jäklarna, det är stopp. Det är också riktigt synd. Men, trots detta så finns ju hoppet kvar: halsen ska inte få ta död på mig denna gången heller. Jag hoppas bara att det inte är allergin som säger ifrån. DEN är dryg.

Feber då? oh ja, den har också dundrat sig på, som alltid när min kropp får en liten fight att hantera, vare sig det är halsen, nageltrång eller möjligtvis en liten för snabb promenad så kommer den. Och jag blir tröttare än tröttast, kallare än kallast och svettigare än svettigast. Men det spelar heller inte någon roll. För nu har jag sovit, städat, nojat, frysit, svettats och nu även skrivit blogg: no turning back, nu finns det bara matten kvar.  

Så nu var kandidatuppsatsen inlämnad (23:49 inatt) och jag känner mig lättad men så otroligt missnöjd med mitt arbete. En tanke som snabbt slog mig igårkväll var att det ändå inte gör något då jag har chans att ändra efter opponeringen, men trots detta så känns det halvskoj att en besserwisser-klassmänniska ska läsa rapporten och tro att jag inte kan prestera bättre. Har inte någonsin på min högskoletid utfört ett så dåligt arbete som nu, osis som fasen att det blev just i kandidaten, men vafasen: Trots det så är jag bäst ändå. Vilken paradox mina vänner!

Om man funderar kring de här veckorna som gått så finns inga tankar som kan kringgå allt tjat om stress, hur mycket vi alla har att göra och total kaos i treornas hjärnbalkar. Alla har mest att göra och ändå hinner alla med detta mesta att göra på perfekt utsatt tid. Det är trevligt att veta att alla sitter i samma  båt, men att jämföra vem som har högst stressfaktor på axlarna och vem som det är mest synd om är inte min grej..

Jag vet ju att jag har mest att göra av alla alla alla ändå. så det så. ;D

Just det. Ge mig. Jag måste få lite motivation och jag måste få lite peptalk. Jag vill bara ut till Lotta och umgås över en öl och loads of snack. Men det går ju inte. Peptalk.

Jag skall härmed lägga en stor fet spya på Sollentunas Folktandvård. Eller nej förlåt, inte på folktandvården utan på dessa satans jäkla tanter som sitter och lider varje dag. Klaga till chefen istället för på oss stackare som inte har något val, utan MÅSTE stöta på er när tandläkarbesöket väl skall göras. Skärpning!

Solen skiner ute och regnet lyser med sin frånvaro. Det ser inte ens ut som att det blåser. Är det vår på riktigt då? Här inne är det kallt, mörkt och motivationen lyser istället med frånvaron. Jag har lyssnat, skrivit och översatt i flera timmar men det är mycket kvar. Massor. Och som topping på den härliga bördan börjar jag bli sjukt förkyld och benen har domnat bort. Är det dax för lunch då? I vilket fall som helst, på toppingen så har det där sura körsbäret hamnat. Vi har idag fått reda på att det vi gjort innan måste utökas. Massor. Trots att vi redan fått det godkänt. Det är otroligt intressant hur våra handledare skall tro sig jobba med kommunikation när dom inte vet vad dom håller på med. Jag är sjukt besviken, åter igen, på KTH. Massor. Men på´t igen.

..är som den där som var igår. (inlägget innan)

Helt ärligt så trodde jag att hela världen var emot mig när jag printade inlägget igår, och blev helt övertygad om att så verkligen var fallet när datorn helt plötsligt dog innan jag hade fått visa mina klagomål för hela cyberrymden. Där, sittandes på centralstationen, utan hem eller kontakt med omvärlden så kändes Batteritorsk som en piss i motvind, och när jag sen insåg att det inte bara var slut på batteriet utan också att laddarkabeln var trasig så blev den där lilla strålen i motvind plötsligt till något ännu värre. Som någon annans tvåa i motvind, rätt i fejjan. Roligt det där hur det vänder fort.

För sen. Ja sen blev ju gårdagen till godisregn i motvind (mjuka, söta godisar). Jag fick meddelat att jobbet jag sökt var mitt och jag fick ett otroligt fint mottagande utomläns med både nycklar, skumpa, smörgåstårta och timmar av underbara diskussioner.

---

Nu ännu en släng. Under my skin som det brukar kallas. Det är så det är, så det ska vara? I vilket fall som helst så skulle jag bara vilja skrika ut min frustration på denna människa så att denne förstår. Hur i hela världen kan man vara så otroligt socialt missanpassad? och hur i hela världen FÅR man vars så otroligt socialt okapabel?: hur kan man ha missat lektionerna i både vett, etikett och medmänsklighet? Jag är frustrerad samtidigt som jag är imponerad: Jag kan inte förstå hur jag ändå bryr mig så mycket om någon jag bara vill vifta bort. Men vet ni vad gott folk, inte ens bortviftning fungerar. Inte ens bortviftning. Det gror och det kliar. Hur skall man kunna få en människa att förstå när denne är helt okapabel till att tänka själv? Hur skall man få en människa att förstå när denne är helt fast i sina egna tankegångar? Svar: Det går inte. Det går inte att hjälpa, inte att laga och tyvärr inte att stänga av öronen.

Blev en tripp av ren impuls till mina gamla hemstad igår. Mötte upp mor&far på Arlanda efter att ha lurat upptåget på en resa från upplands-väsby och fick på så sätt en otroligt ekonomisk förflyttning (a´la studentstyle). Har hunnit med pizzakäk med tre generationer Eriksson, att se en glimt av lille yrvädret Kevin och att skvallra med underbara Veronica (vilket alltid är på sin plats). Både hon och jag kan erkänna att jag är rätt virrig just nu. Lost in translation.

Alla som skrivit en tenta/gjort ett test/tagit körkort/varit på en arbetsintervju kan känna igen känslan: Du vet inte om du klarat dig, om du ens har gett allt du kunde, har du kanske till och med lyckats ge för mycket? Du vet inte ens när svaret skall dyka upp, det finns ingen deadline, eller? Man väntar med bitvis oroande spänning på ett Pass or Fail. Återkoppling till "Lost in translation".

Jag är så less på stressen, på pressen, på ovissheten och på att inte veta var jag ska vända mig. Ibland vill jag tillbaka till då, då när allt inte hängde på Måndagen den tolfte April. Måndagen den tolfte April ja. Första skrivningen i den förbannade kursen. Den förbannade kursen som jag vet att jag kan om jag bara tar tag i. Men att ta tag i måste vara likvärt med att kunna motivera. Att kunna motivera är borta, något har rasat igen. Eller?

I vilket fall som helst så surrar Radio 102.7 i bakgrunden (Gävles lokalradio) och här sitter jag och blickar ut över en grå Gävlestad som inte direkt livar upp. Gävle är så otroligt tråkigt så jag vet inte var jag ska ta vägen. Jo det vet jag innerst inne. Jag ska plugga matte. Sluta klaga God Damn it.

..i ett grupprum på Kth. Var annars?

Glad påsk! snart.

Det är det här som är det där. Det här otroligt läskigt krypande sönderdelande. Jag måste erkänna att just nu tycker jag mest synd om mig själv, av alla i hela världen (och mår otroligt illa av att jag ens skrev den raden eftersom det finns så otroligt många här i världen som har det riktigt vidrigt).

Jag har varit på sjukhuset idag, i princip hela dagen känns det som. Jag vaknade där (mentalt), jag somnade där (mentalt) och jag finns fortfarande kvar där (mentalt). Jag har ett otroligt problem med det här med sjukhus. Sjukhusfolk är läbbiga och receptionister är dumma i huvudet. usch vilka otrevliga människor man kan stöta på en sådan här fin VÅRdag. Det är intressant det där med receptionister på sjukhus, jag ska inte dra alla över en kam (jo), men de jag har stött på är så otroligt missnöjda med sitt arbete. Så otroligt missnöjda att de inte ens kan kika en i ögonen när man betalar en halv förmögenhet för ännu en undersökning/röntgen/operation/smörgås. Men det är ändå inte så konstigt med tanke på de chockartade beskeden de får ge till oss stackars fragila människor. När Jag idag väntade i väntrummet hos herr ortopeds avdelning (som för övrig var samma som jag träffade sist; en otroligt sprallig och trevlig liten man) så kom en stackars indier fram till kassan. Han hade för ett tag sen brytit hand(led)en och frågade på knackig engelska hur mycket det skulle kosta att ta ut spikarna som höll ihop den (det kallar jag bryta) eftersom han ville planera "my economics so I can tell my wife". Tanten i kassan skrattade först åt honom. Skrattade med ett nedlåtande skratt, och svarade sen på Ännu knackigare engelska: "But little man, we caant say that to you". Han frågade varför ("vaj vaj?") och sa att han bara ville veta på ett ungefär, varav hon svarade att det var helt omöjligt då det brukar kosta olika beroende på vilken tid operationen tar och vilken sorts bedövning som används. Här hade indiern stenkoll och berättade att det skulle ta 35 minuter och han skulle få lokal bedövning i nåt latinskt namn på en muskel (han var säkerligen läkare som kommit till sverige för att städa toaletter på KTH).

I vilket fall som helst så höll samtalet på i säkert femton minuter och tillslut, Hoppsan! -Tanten fick tag på någon som kunde berätta för den stackars indiern vad det skulle kosta. Mellan 15 och 20 000. TackTack.

Nu glömde jag ju bort att prata om min frustration över mina trasiga knän, mina dåliga minnen, min helt avstängda kropp efter dagen och min sjukhusskräck. Men det gör inget. det är nog inte så farligt ändå!

Gissa vad de små grå börjar snurra och boxas hejvilt när man får ett sådant här brev med herr brevbärare. Tack och lov så var det bara en påminnelse om att jag fyllt 23 och inte får gå till ungdomsmottagningen längre. Tack för påminnelsen om 23 (det hade jag glömt) och tack för att den bild jag först fick upp i huvudet inte var sann.

(Varför är förkortningen Lafa?)

Det är nu jag vill skrika ut min frustration. Men det går ju inte. Finns annat att göra. Godmorgon.

Jag trodde här ett tag att jag var på plats, att jag visste precis hur allt skulle se ut framöver och jag var nöjd med det. Det kändes till och med som att jag hade ledighet att se fram mot!

NU, nu inser jag att jag inte alls var på plats. Jag hade bara förträngt allt det där som var dödsviktigt, men på något konstigt sätt så är jag fortfarande nöjd med det. Nu sitter jag mitt i ett kaos av ständiga Att Göra men det gör inget, för jag Gör. Jag Gör, Jag Gör, Jag Gör. Och jag gör det bra. Förbannat bra.

Nu ska jag sluta peta upp dom där osäkra pusselbitarna. Jag har insett att man ju faktiskt egentligen inte vill rubba på ännu fler bitar när dom väl tryckts på plats med övervåld.

Att falla är Förbannat bra.

Slut.

Nu när jag gick in på Spotify för att dra på lite partymusik (för taggandets skull) så blev jag bemött av en banner som sade "Artists you may like". Efter ett snabbt klick så möttes jag av direkt av en artist I would like. Jag mötte "Black Jack - Den stora kärleken".

Det här var ett uppvaknade för mig, Jag kanske är dansbandsdrottning numero uno egentligen. Kanske lever jag i en drömvärld där jag inte riktigt insett vad mitt hjärta brinner för, kanske lever jag inte alls mitt eget liv utan någon annans. Tack Spotify, tack för att du visar mig mitt sanna jag, tack för att du ger mig en insikt i hur otroligt bra jag kommer att trivas ikväll och tack för att du ger mig Glädje. Säger jag och slår på lite Dean Martin.

(för övrigt: Vaknade 07.00 i morse, har skottat snö som en galning till tolvtiden, nu dax för dusch, sen drassar jag och elva andra kycklingar på kryssning. Här ska det kryssas! Moi!)