Caa

Det är det här som är det där. Det här otroligt läskigt krypande sönderdelande. Jag måste erkänna att just nu tycker jag mest synd om mig själv, av alla i hela världen (och mår otroligt illa av att jag ens skrev den raden eftersom det finns så otroligt många här i världen som har det riktigt vidrigt).

Jag har varit på sjukhuset idag, i princip hela dagen känns det som. Jag vaknade där (mentalt), jag somnade där (mentalt) och jag finns fortfarande kvar där (mentalt). Jag har ett otroligt problem med det här med sjukhus. Sjukhusfolk är läbbiga och receptionister är dumma i huvudet. usch vilka otrevliga människor man kan stöta på en sådan här fin VÅRdag. Det är intressant det där med receptionister på sjukhus, jag ska inte dra alla över en kam (jo), men de jag har stött på är så otroligt missnöjda med sitt arbete. Så otroligt missnöjda att de inte ens kan kika en i ögonen när man betalar en halv förmögenhet för ännu en undersökning/röntgen/operation/smörgås. Men det är ändå inte så konstigt med tanke på de chockartade beskeden de får ge till oss stackars fragila människor. När Jag idag väntade i väntrummet hos herr ortopeds avdelning (som för övrig var samma som jag träffade sist; en otroligt sprallig och trevlig liten man) så kom en stackars indier fram till kassan. Han hade för ett tag sen brytit hand(led)en och frågade på knackig engelska hur mycket det skulle kosta att ta ut spikarna som höll ihop den (det kallar jag bryta) eftersom han ville planera "my economics so I can tell my wife". Tanten i kassan skrattade först åt honom. Skrattade med ett nedlåtande skratt, och svarade sen på Ännu knackigare engelska: "But little man, we caant say that to you". Han frågade varför ("vaj vaj?") och sa att han bara ville veta på ett ungefär, varav hon svarade att det var helt omöjligt då det brukar kosta olika beroende på vilken tid operationen tar och vilken sorts bedövning som används. Här hade indiern stenkoll och berättade att det skulle ta 35 minuter och han skulle få lokal bedövning i nåt latinskt namn på en muskel (han var säkerligen läkare som kommit till sverige för att städa toaletter på KTH).

I vilket fall som helst så höll samtalet på i säkert femton minuter och tillslut, Hoppsan! -Tanten fick tag på någon som kunde berätta för den stackars indiern vad det skulle kosta. Mellan 15 och 20 000. TackTack.

Nu glömde jag ju bort att prata om min frustration över mina trasiga knän, mina dåliga minnen, min helt avstängda kropp efter dagen och min sjukhusskräck. Men det gör inget. det är nog inte så farligt ändå!