Caa

Så nu var kandidatuppsatsen inlämnad (23:49 inatt) och jag känner mig lättad men så otroligt missnöjd med mitt arbete. En tanke som snabbt slog mig igårkväll var att det ändå inte gör något då jag har chans att ändra efter opponeringen, men trots detta så känns det halvskoj att en besserwisser-klassmänniska ska läsa rapporten och tro att jag inte kan prestera bättre. Har inte någonsin på min högskoletid utfört ett så dåligt arbete som nu, osis som fasen att det blev just i kandidaten, men vafasen: Trots det så är jag bäst ändå. Vilken paradox mina vänner!

Om man funderar kring de här veckorna som gått så finns inga tankar som kan kringgå allt tjat om stress, hur mycket vi alla har att göra och total kaos i treornas hjärnbalkar. Alla har mest att göra och ändå hinner alla med detta mesta att göra på perfekt utsatt tid. Det är trevligt att veta att alla sitter i samma  båt, men att jämföra vem som har högst stressfaktor på axlarna och vem som det är mest synd om är inte min grej..

Jag vet ju att jag har mest att göra av alla alla alla ändå. så det så. ;D