Att falla
När saker äntligen faller på plats inser man ofta att det är många delar som fortfarande, hur man än gör, är lösa. Pusslet är oändligt och knåpandet med de olikformade pusselbitarna är en pain in the ass tills man en gång för alla (ännu en gång) upptäcker att det kan göras med glimten i ögat istället för med en tår.
Jag trodde här ett tag att jag var på plats, att jag visste precis hur allt skulle se ut framöver och jag var nöjd med det. Det kändes till och med som att jag hade ledighet att se fram mot!
Jag trodde här ett tag att jag var på plats, att jag visste precis hur allt skulle se ut framöver och jag var nöjd med det. Det kändes till och med som att jag hade ledighet att se fram mot!
NU, nu inser jag att jag inte alls var på plats. Jag hade bara förträngt allt det där som var dödsviktigt, men på något konstigt sätt så är jag fortfarande nöjd med det. Nu sitter jag mitt i ett kaos av ständiga Att Göra men det gör inget, för jag Gör. Jag Gör, Jag Gör, Jag Gör. Och jag gör det bra. Förbannat bra.
Nu ska jag sluta peta upp dom där osäkra pusselbitarna. Jag har insett att man ju faktiskt egentligen inte vill rubba på ännu fler bitar när dom väl tryckts på plats med övervåld.
Att falla är Förbannat bra.
Slut.
Kommentarer
Trackback
