Caa

Ibland händer det. Som när man helt plötsligt inser att pengarna kommit in på kontot (eller försvunnit), eller när man ser att de där små söta kusinerna inte längre är så små (men dock fortfarande söta), eller när man får ta en tugga av den där hamburgaren man länge länge suktat efter (och då känner att den inte alls är så god).
Eller! När man känner det där extra pirret i magen på grund av lycka. (eller hunger, eller rädsla, eller öl, eller kärlek, eller förväntan, eller .. so on)

Och ibland händer det inte. Men det är ju tur, för om det skulle hända hela tiden så skulle de där speciella sakerna och de där speciella tillfällena inte vara så speciella och det skulle medföra att inget blev vare sig speciellt eller över huvud taget lite mer extra än allt det där andra vanliga. (!)

En sak som har hänt mig nu den här helgen är egentligen inte speciell över huvud taget, men det har hänt. Och inte var det speciellt bekvämt heller. Jag pratar såklart om mina otroligt elaka skavsår under fossingarna. Jag pratar även om den otroliga allergichocken som Gävleängarna har framkallat och jag pratar som pricken över i'et om den där känslan i magen jag inte riktigt kan beskriva.

Saken är den att känslan i magen säger mig två saker. Och dessa två saker är inte alls inne på samma spår. Jag tycker det är helt underbart att vara hemma igen, men helt plötsligt så blir det liksom svart. Jag funderar om jag inbillar mig att jag trivs eller om jag verkligen gör det fast bara inte riktigt inser det varje dag trehundrasextiofem dagar om året. Idag är en sådan dag. Eller är det egentlgien det?

Det är otroligt hur kroppen, och speciellt huvudet påverkas så fort allt blir allvar igen. För nu mina vänner. Nu påbörjas etapp -1; förstudier.

.. och allt är som vanligt igen. (eller?)