Caa

En fråga jag länge grubblat på är svenskarnas sätt att ta avstånd till varandra. Eller rättare sagt svenskens sätt att inte våga vara nära. En tanke går då först och direkt till alla våra härliga bussresenärer. Jag är själv en sådan människa, minst två gånger om dagen, och jag har dag för dag iakttagit resenärernas sätt att välja sin plats i denna miljö. Det som gör mig mest förbryllad är just avståndstagandet. Det är inte ofta någon placerar sin bak bredvid någon om det finns andra helt lediga säten, men OM någon människa gör det så är han eller hon plötsligt ganska konstig. Folk kollar och suckar tungt 'den där människan måste vara enormt ensam' och så tuffar bussen vidare till nästa station.

Jag har dock bara ett enda konkret exempel och det är ju mig själv och Jag vet att jag skulle tycka en medresenär var grymt läskig om han/hon slog ner sin håriga bak bredvid mig då bussen hade massor med lediga säten. Och jag vet att jag inte är den enda som har dessa tankebanor av beteendet på bussen att döma.
Varför tänker man så? Man måste ju inse att vi nog är det enda landet i hela världen (nja, våra grannar kanske också är lika egoistiska) som inte gillar sällskap. Det ÄR inte farligt att bara sitta, de ÄR inte dumt att vilja sitta bredvid någon istället för alldeles ensam. eller är det? Jag vet själv att jag nästan, faktiskt, får obehagskänslor om någon sitter bredvid mig som jag inte känner. Jag känner mig trängd, jag tänker hela tiden på att jag absolut inte får röra denna människa, om ens med väskremmen. Nej. My space, your space. deal with it.

När jag åkte Pendeltåg här för något halvår sen så klev jag rätt i mardrömmen. Jag satt där, själv på mitt säte och filosoferade när en utländsk man kliver på med portföljen under den ena armen och metro under den andra. sätet mitt emot mig var ledigt, sätet bredvid mig var ledigt och sätena på andra sidan gången var lediga. Men ändå, ÄNDÅ så sätter sig denna stora man bredvid lilla mig och fnyser och hostar. Jag känner hans lår mot mina och jag försöker att göra mig så liten som möjligt för att på bästa sätt minska vår kontakt.

..Men han gör det omöjligt för mig. Han slår upp sin tidning, och nästintill stoppar armågen i mitt knä. En engångsföreteelse tänker jag och väntar på att han ska inse att han har inkräktat på MIN luft, men han verkar inte för fem öre reflektera över att han nu tar upp ett och ett halvt säte av två. Efter två tre stationer var jag bara tvungen att blygt säga ifrån. 'eh.. ursäkta, men.. ehh.. du.. kan du vara så snäll att eh.. flytta lite utåt?' 'och.. eh.. kanske flytta bort din armbåge lite?' 'ojoj, förlåt, absolut!' skrockade mannen och flyttade sig bra nog för att det på något sätt skulle vara åtmindstonde lite bekvämare att fortsätta min resa.
Men. Snart var han där igen, och det var då tanken slog mig att han inte såg det han gjorde på samma sätt som jag. Den här karln var säker nog i sig själv och i sin omgivning och brydde sig inte om kontakt. tvärt om från mig så kände han inte alls något obehag och han mådde bra av att inte bry sig.

Jag insåg att jag nog hade överdrivit en smula eller fjorton. Mannen hade nog inte, egentligen, armbågen vare sig i mitt knä eller i mitt ansikte, detta handlade bara om att jag kände mig alltför obekväm med att karln ifråga kom närmare än vad jag var van med. Det vill säga svensk-van med. Svensk-van i den meningen att man går en meter ifrån varandra trots att man går i samlad trupp och svensk-van i den meningen att man ALLTID tar det lediga sätet och defenitivt håller reda på sin egen luft och inte ens lånar en bit av andras.

Jag har insett att det är löjligt. Visst, man måste få ha sin egen zon och sin egen luft, men man lär faktiskt inse att låna ut lite ibland kanske bara kan vara trevligt. mer Kontakt åt folket! (men vi tar det steg för steg, för det är ju ändå.. äckligt)

btw. Har ni insett hur mycket människo-odörer man andas in varje dag? nej, tänk inte på det heller.