Julebokar
I jul har jag, tro det eller ej, även hunnit läst en del. Tänkte dela med mig av tre mer eller mindre bra böcker som plöjts igenom denna isiga juletid.
Den Döende Dandyn av Mari Jungstedt
Det som först slår mig när jag börjar på att läsa denna bok är den otroligt jobbiga texten. De otroligt korta meningarna och speciellt de konstiga radbrytningarna. Jag lär erkänna att jag, inte bara en gång, var halvvägs ifrån att ge upp läsningen på grund av att det störde mig så. Men som tur var så är jag inte sådan så jag fortsatte, och visst var den läsbar när spänningen väl böörjade tätna. För spännande var den. Typ.
Boken handlar om Poliser, Journalister och en och en annan konstnär. Den handlar om homosexualitet, konst och konstiga människor med konstiga fasoner. Den handlar om pengar och framför allt om tanken att egentligen inte ha en aning om hur livet man lever kommer att vända. En konsthandlare hittas död, brutalt mördad och upphängd i en av Visby Ringmurs portar och i utredningen framkommer att Mannen ifråga levde ett dubbelliv, han tänkte lämna sitt gamla liv; Frugan, sitt Galleri, son bostad och framför allt Gotland. Utan att berätta ett ord för någon.
Allt medan kommissarien Anders Knutas leder jakten på mördaren och på hemligheterna därbakom, blir Nils Dardels berömda målning 'Den Döende Dandyn' stulen, från det hårt bevakade konstmuseet på Waldermarsudde. Samband finns, men hur nära?
Ett plus för att jag ibland kände igen var boken utspelade sig, ett plus för bra naturbeskrivningar och ett plus för att länken till verkligheten blir lite extra med hjälp av 'Den Döende Dandyn'. Annars. Minus.
Den Döende Dandyn - två av fem toasts
Midvinterblod av Mons Kallentoft
Det som jag direkt tänker på och har inställt någon stans i bakre hjärnoteket är varför man i hela helskotta döper en bok till midvinterblod. Det är Dåligt, det är löjligt och framför allt inte för upphetsande. När jag sedan börjar läsa boken släpper jag dock fort dessa tankar då den verkligen handlar om just midvinderblod, Hela boken andas våld och blod och äcklig död och jag ber Mons om förlåtelse. Den kunde inte hetat något annat.
Boken handlar om Malin Fors vid Linköpingspolisen som får leda utredningen av det som till en början ser ut som ett mord av värsta laget. Ute på en blåsig och snötäckt slätt hittas en man hängd i ett träd och han är riktigt illa tilltygad. Hela tilvägagångssättet känns som om att mannen har blivit offrad och poliser misstänker en seriemördare med kärlek för gammelvärldens asablot.
Jakten på mördaren leder Malin in i de mörkaste av familjeförhållanden och de blodigaste sanningarna allt medan Bollbengan (mannen i trädet) vakar över henne och berättar sin historia, från den andra sidan.
Okej. Jag börjar och säger Usch. Usch usch usch och tvi för vad jag blir tagen av den här boken. Det gör ont i min kropp och jag blir ledsen i ögat. Beskrivningen av människor, deras förhållanden och deras liv spikar fast sig i bröstet och våldet hugger. Det är otroligt hur väl författaren kan förmedla känslor av värsta sorten. Jag är såld.
Midvinterblod - fyra av fem toasts
Låt den rätte komma in - Jon Ajvide Linqvist
Den här boken var intressant att läsa då jag redan hade min synvinkel på hur dålig den skulle vara. I filmens skugga så kan inte något med sådana dåliga recincioner (har dock ej sett filmen själv, bara hört) vara värd att ägna sin tid åt tänkte jag, men åter igen så hade jag fel. Låt den rätte komma in är en bra bok. Med tillräckligt av fantasi, en mycket bra bok.
Det är vinter 1981 (om jag inte minns fel) och Det är Stockholmsförort. Det är Blackeberg, Det är Vällingby och det är vampyrer. Och det är bra. Boken handlar om Oskar, en mobbad skräcknivellsläsande kille med fantasier om hämd och mord. En pojke blir brutalt mördad. Pojken har fått halsen avskuren och är tömd på blod. Föräldrarna vägrar släppa ut sina barn ensamma och Oskar gottar sig i tidningsartiklarna om ond bråd död.
En dag flyttar Eli och hennes pappa in i porten bredvid. Eli har sitt sovrum vägg i vägg med Oskars och han blir kär. För första gången kär. Men varför är det så mörkt hemma hos Eli? och varför är hon så konstig? Helt plötsligt har Oskar mer makt än han någonsin har fantiserat om.
Jag vägrar tro och jag vägrade se det som allvarligt, men trots detta så fastnade jag. Jag ville inte sluta läsa och jag ville inte sluta ösa hatkärlek på karaktärerna i boken. Man känner med alla. Trots ilska, trots ren idioti och trots äckel, så känner man på något sätt för alla. Det är en ny känsla, och jag gillar den. Ett stort Plus för hur påtagligt och äckligtända in i benmärgen allt är. Beskrivningar av högsta rang och kan man locka fram fantasin, hur bra som helst. Jag kommer inte våga se filmen. punkt.
Låt den rätte komma in - fyra av fem toasts
Det är fascinerande hur böcker ofta stiger i bra-värde ett tag efter man läst ut dem. När tankarna fått samlats och när alla känslor har svalnat av. En bra bok för mig är en bok där känslan finns kvar och där minnen kan framkallas bara av omslaget. En sån bra bok är midvinterblod. nästan iallafall. Nära.
Nuså. Trött som få. Dax att sova i kylan. eller kyla och kyla, 17 grader! Tenta imorn.
Den Döende Dandyn av Mari Jungstedt
Det som först slår mig när jag börjar på att läsa denna bok är den otroligt jobbiga texten. De otroligt korta meningarna och speciellt de konstiga radbrytningarna. Jag lär erkänna att jag, inte bara en gång, var halvvägs ifrån att ge upp läsningen på grund av att det störde mig så. Men som tur var så är jag inte sådan så jag fortsatte, och visst var den läsbar när spänningen väl böörjade tätna. För spännande var den. Typ.
Boken handlar om Poliser, Journalister och en och en annan konstnär. Den handlar om homosexualitet, konst och konstiga människor med konstiga fasoner. Den handlar om pengar och framför allt om tanken att egentligen inte ha en aning om hur livet man lever kommer att vända. En konsthandlare hittas död, brutalt mördad och upphängd i en av Visby Ringmurs portar och i utredningen framkommer att Mannen ifråga levde ett dubbelliv, han tänkte lämna sitt gamla liv; Frugan, sitt Galleri, son bostad och framför allt Gotland. Utan att berätta ett ord för någon.
Allt medan kommissarien Anders Knutas leder jakten på mördaren och på hemligheterna därbakom, blir Nils Dardels berömda målning 'Den Döende Dandyn' stulen, från det hårt bevakade konstmuseet på Waldermarsudde. Samband finns, men hur nära?
Ett plus för att jag ibland kände igen var boken utspelade sig, ett plus för bra naturbeskrivningar och ett plus för att länken till verkligheten blir lite extra med hjälp av 'Den Döende Dandyn'. Annars. Minus.
Den Döende Dandyn - två av fem toasts
Midvinterblod av Mons Kallentoft
Det som jag direkt tänker på och har inställt någon stans i bakre hjärnoteket är varför man i hela helskotta döper en bok till midvinterblod. Det är Dåligt, det är löjligt och framför allt inte för upphetsande. När jag sedan börjar läsa boken släpper jag dock fort dessa tankar då den verkligen handlar om just midvinderblod, Hela boken andas våld och blod och äcklig död och jag ber Mons om förlåtelse. Den kunde inte hetat något annat.
Boken handlar om Malin Fors vid Linköpingspolisen som får leda utredningen av det som till en början ser ut som ett mord av värsta laget. Ute på en blåsig och snötäckt slätt hittas en man hängd i ett träd och han är riktigt illa tilltygad. Hela tilvägagångssättet känns som om att mannen har blivit offrad och poliser misstänker en seriemördare med kärlek för gammelvärldens asablot.
Jakten på mördaren leder Malin in i de mörkaste av familjeförhållanden och de blodigaste sanningarna allt medan Bollbengan (mannen i trädet) vakar över henne och berättar sin historia, från den andra sidan.
Okej. Jag börjar och säger Usch. Usch usch usch och tvi för vad jag blir tagen av den här boken. Det gör ont i min kropp och jag blir ledsen i ögat. Beskrivningen av människor, deras förhållanden och deras liv spikar fast sig i bröstet och våldet hugger. Det är otroligt hur väl författaren kan förmedla känslor av värsta sorten. Jag är såld.
Midvinterblod - fyra av fem toasts
Låt den rätte komma in - Jon Ajvide Linqvist
Den här boken var intressant att läsa då jag redan hade min synvinkel på hur dålig den skulle vara. I filmens skugga så kan inte något med sådana dåliga recincioner (har dock ej sett filmen själv, bara hört) vara värd att ägna sin tid åt tänkte jag, men åter igen så hade jag fel. Låt den rätte komma in är en bra bok. Med tillräckligt av fantasi, en mycket bra bok.
Det är vinter 1981 (om jag inte minns fel) och Det är Stockholmsförort. Det är Blackeberg, Det är Vällingby och det är vampyrer. Och det är bra. Boken handlar om Oskar, en mobbad skräcknivellsläsande kille med fantasier om hämd och mord. En pojke blir brutalt mördad. Pojken har fått halsen avskuren och är tömd på blod. Föräldrarna vägrar släppa ut sina barn ensamma och Oskar gottar sig i tidningsartiklarna om ond bråd död.
En dag flyttar Eli och hennes pappa in i porten bredvid. Eli har sitt sovrum vägg i vägg med Oskars och han blir kär. För första gången kär. Men varför är det så mörkt hemma hos Eli? och varför är hon så konstig? Helt plötsligt har Oskar mer makt än han någonsin har fantiserat om.
Jag vägrar tro och jag vägrade se det som allvarligt, men trots detta så fastnade jag. Jag ville inte sluta läsa och jag ville inte sluta ösa hatkärlek på karaktärerna i boken. Man känner med alla. Trots ilska, trots ren idioti och trots äckel, så känner man på något sätt för alla. Det är en ny känsla, och jag gillar den. Ett stort Plus för hur påtagligt och äckligtända in i benmärgen allt är. Beskrivningar av högsta rang och kan man locka fram fantasin, hur bra som helst. Jag kommer inte våga se filmen. punkt.
Låt den rätte komma in - fyra av fem toasts
Det är fascinerande hur böcker ofta stiger i bra-värde ett tag efter man läst ut dem. När tankarna fått samlats och när alla känslor har svalnat av. En bra bok för mig är en bok där känslan finns kvar och där minnen kan framkallas bara av omslaget. En sån bra bok är midvinterblod. nästan iallafall. Nära.
Nuså. Trött som få. Dax att sova i kylan. eller kyla och kyla, 17 grader! Tenta imorn.
Kommentarer
Trackback
