Caa

Kylan tätnar kring mina bara kinder och jag försöker med alla medel att stänga den ute. Men den vill inte. Kylan har bestämt sig för att mitt hem är detsamma som dennes hem så den stannar. Och jag fryser. Ibland funderar jag. Inte bara inbland, ofta, funderar jag och kommer då fram till, i just denna frysa-häcken-av-sig-funderingen att jag nog aldrig i hela mitt liv känt mig så ensam och så otroligt deprimerad som jag gör just nu. Jag klagar ofta, jag vet. Jag spyr galla på idioter som klagar, men ändock så klagar jag lika mycket själv. Jag gillar det. Det får mig att vara glad för de positiva sakerna och människorna som flyger omkring i mitt liv. Men nu då. Nuså är det tamefan för djuvulusiskt skitkallt och jag kan inte tänka på något annat. alls. Jag vet vad jag borde göra och jag vet vad jag måste men trots detta så sitter jag bara här. Och sitter. Och fryser. Har precis insett att enda sättet att överleva denna misär är att köra konstant tåstretching samt att använda vantar och en sjuhelsikes stor jäkla halsduk. Jag är less som bara fan och jag pallar inte med det här. Funderar skarpt på att åka till sydligare breddgrader innan jag blir ett minne blott. En snöängel som fryser stjärten av sig hela vägen upp till himelen. Jag hatar att frysa. Grejen är ju den också att detta inte bara handlar om att frysa och att det är tokigt obekvämt, utan även att jag blir sjuk. Igen. Min kropp pallar inte med att producera den värme som behövs för att få mina vita blodkropps-krigare att köpa mot alla förkylningsbasilusker och jag orkar definitivt inte. Som sagt, den här känslan är vidrig. Ska aldrig i ela mitt liv mer klaga på värme. Jag skulle ge allt för übersvettigt stekande solsken. Gärna lite bränd nästipp också. Och flagna! Gud vad härligt!

Det som också är så drygt är ju den här återkommande hostan som jag precis gått och blivit av med. Hostan som först satte sig som en torr otroligt irriterande fläck i svalget för att sedan utvecklas till någon form av slimevariant där stämbanden och rösten tog slut och eskalerade till lungont. Jag har hostat konstant hela julochnyårsledigheten och jag hade precis, nästintill helt och hållet blivit av med skiten. Till nu. Tills nu när man har legat och frysit arselet av sig i några dagar och her bacill känner sig redo att smyga in i mig igen. Välkommen tillbaka säger jag. Tack för förtroendet och för att du vill spendera din tid i min kropp. Tack så jävla mycket.

Så men nu då. Nu ger jag mig fasen på att jag gör helt rätt, ser helt blått och inte blir mer sjuk. Snart kommer iallafall Mor&Far på besök för att se om jag lever. Det gör jag och de är ju iallfall något positivt. Mår illa som en gris fortfarande dock, men vad ska man göra när man lever i ett ishål. Vad ska man göra när man inte vill laga mat för att det är för kallt att gå upp ur sängen och vad ska man göra när att gå på toaletten och eller duscha är en pina för kroppen.

Pisspisspiss. Jag vill bort härifrån. Så härligt att komma hem till Stockholm, men sen då? Var är det jag trodde jag skulle sakna? Ingen aning. För det är förfan bara smutsigt jäkla kallt i den här stan. I min lägenhet. Jag gillar inte att vara snögubbe. Vill inte bli snöängel. Och hatar tamefan snön. VArför kan vi inte få vår på engång om det på det här sättet skall låtsas var vårväder för att sen vända tvärt och bli Arktis. Jag vill inte frysa längre. Och jag saknar så enormt.

Ge mig varma element God Damn it!