mitt livsverk
Jag är orolig för vad som kommer att hända. vad som skall ske och när det ska ske. Jag är orolig för mig, min familj och mina vänner och jag är orolig för mig själv. orolig för att jag skall göra fel. Jag vill inte göra någon besviken. Jag ser ett mål. Jag har ett mål. men målet känns så långt bort att jag inte ens kan kalla det ett mål längre. Snarare en oändlighet. en tunnel med mörker och lågt i tak. en tunnel med mörker och ekon. Det ekar när jag går när jag pratar och när jag andas. Allt jag gör ekar och det förföljer mig. Ljudet flyger på i rysande fart och hinner före mig till slutet. Ljudet från igår har redan flytt ut från tunnelns bortersta ände men jag går fortfarande kvar. Och jag skapar nya ljud.
Andningen är inte något jag bryr mig om att höra. Jag är rätt glad över att jag andas, men jag blir väldigt orolig av att ekot från mina fotsteg är så långsamma. Hur jag än vill gå fortare framåt, fortare mot tunnelns ände, så går det inte. Ljudet från mina fotsteg bevisar att jag är långt efter min verklighet. Det bevisar att jag måste ta tag i allt runtomkring och göra om göra nytt. Jag måste sluta att bara lyssna utan börja reagera. Men inte gör jag något åt det. Jag bara går och går. Och vet ni vad. Det går saktare och saktare för varje dag.
Andningen är inte något jag bryr mig om att höra. Jag är rätt glad över att jag andas, men jag blir väldigt orolig av att ekot från mina fotsteg är så långsamma. Hur jag än vill gå fortare framåt, fortare mot tunnelns ände, så går det inte. Ljudet från mina fotsteg bevisar att jag är långt efter min verklighet. Det bevisar att jag måste ta tag i allt runtomkring och göra om göra nytt. Jag måste sluta att bara lyssna utan börja reagera. Men inte gör jag något åt det. Jag bara går och går. Och vet ni vad. Det går saktare och saktare för varje dag.
Kommentarer
Trackback
