Caa

så. Hon kom inte iväg idag heller. känner sig full av arbete, full av stress och full av, rädsla? Hon förstår inte vad det är med henne. hon trivs inte i sig själv. hon trivs inte med sig själv och det värsta, hon klarar inte av att styra över sina egna handlingar och tankar. Det går bara inte.
Hon hade bestämt sig idag. Idag var en viktig dag. hon hade bestämt sig och hon gick upp när hon skulle gå upp. Hon klädde på sig när hon skulle klä på sig, hon sminkade sig när hon skulle sminka sig och hon åt frukost när hon skulle äta sin frukost. Men, där någonstans vid sminket föll det. och det gick bara neråt. Hon kom aldrig upp igen, och där sitter hon. Hon kommer visserligen göra lite nytta hemmavid, men om det ger lika mycket som att gå dit hon skulle gått idag vete tusan.
Hon trivs inte. Hon känner sig inte trygg i sig själv och det får henne att må knasigt. Hon vet inte vad hon kan göra för att få något att bli bättre och därför stannar hon. Hon stannar och stampar i samma fotspår over and over again. Det hon är rädd för är att hon ska stanna och stampa för länge, att fotspåren blir för djupa och att hon tillslut inte kan ta ett kliv därifrån. Hon fastnar och får stå där. stilla. kvar.

Det är så svårt när hennes hjärna säger det verkliga, det rätta, men kroppen bara ger upp och stampar kvar. Hur ska man få dessa att samarbeta?

Det hon blir mest rädd för är hur alla ser på henne. hur alla tänker och pratar när hon ibland bara går sin väg. Alla vill ju vara omtyckt och hon är såklart en av dom. Varför vill hon bara vara för sig själv? Eller vill hon verkligen det? Vad är det som händer?