Caa

Om någon skulle fråga mig vad jag håller på med så skulle jag inte kunna svara på deras fråga. Om någon skulle be mig förklara varför jag beter mig som jag gör så skulle jag bara skaka på huvudet och fortsätta prata om något annat. Inte för att jag inte vill prata, utan för att jag i själva verket verkligen inte har en enda blekaste aning om vad som händer. Det känns som att mitt liv gör en helomvändning men det har glömt att berätta det för kroppen caroline som självklart blir påverkad av svängarna och nästan mår illa av att det går så inihelsikes fort. 

I någon eller kanske till och med några veckor nu har jag varit på ett helt annat plan som jag inte trodde existerade och jag har levt som i en bubbla ur vilken jag är helt oförmögen att ta mig ut ur. Jag har varit hemma för mig själv, helt i min egen ensamhet och varit helt hadikappad till att göra ett dugg. Ett enda litet dugg i formen av nothing, nãda, ingenting. Jag har ställt min klocka på senast nio varje morgon, stängt av den när den ringt och vaknat minst tre timmar senare. Efter det har jag klivit upp och, ja.. sen är storyn slut. det ser ut som skit här hemma, jag är hungrig som en varg och jag har slut på underkläder, men vem bryr sig? inte verkar jag göra det iallafall. jag förstår inte. jag har varit, och möjligtvis är, helt kass på att ta mig i kragen för att göra något alls, vilket gör mig grymt frustrerad.
Dom som jag älskar och tror sig veta säger att detta med stor säkerhet beror på all stress jag blivit utsatt för, hur orolig jag varit länge angående tentor, betyg åt alla håll och kanter och att min kropp nu äntligen slappnar av. Jag tror dock tyvärr sötingar att jag dissar den hypotesen, kanske så kan jag hålla med till en viss del men nope, det är något djupare. detta handlar inte om att slappna av, detta handlar om att omedvetet stänga av allt som är bra med sin kropp och långsamt tyna bort. Och tro mig, det är fasen inte bekvämt någon stans..

I dagen före förrgår bröt jag dock faktiskt trenden, eller rättare sagt, jag tänjde på dess gränser en aning. Jag gick upp som vanligt vid tolvtiden, duschade (!), klädde på mig (!) och borstade håret (!) för att sedan gå ut (!) och ner mot centrum för att plocka ut lite allergimediciner:
men när jag väl kom ut möttes jag ev ett sådant enormt lufttryck så jag trodde att skallen skulle sprängas. Jag kände mig som en alien som för första gången tog ett steg i en annan värld, på ett annat plan, som i en skyddsbubbla av ovisshet stampade jag mot mitt mål. och det mest konstiga är att mina ben nästan inte bar mig, jag kände mig som ett nyfött stapplande föl med grymt för långa ben för min storlek och mitt huvud var fyllt av ingenting.
Väl på apoteket visste jag inte mitt personnummer, kom inte ihåg min kod och höll såklart på att dö, som i formen av att, verkligen, dö, påvägen upp för backen hem igen. Min kropp sa : 'nej, nu sätter du faen inte din fot utanför dörren igen på en vecka, du kommer att avlida, avlida smärtsamt caroline'

Igår var iofs också ett mycket stort framsteg i min healingprocess. blev både dansmuseum, kubb och spel. Jag åt tilloch med en tallrik med köttbullar och spaghetti i allmän lady&lufsenstil (!). Inte för att jag ville, utan för att jag måste. och in my face, jag kunde ta tag i det, om jag bara ville.

men problemen består. jag har gått ner aldeles för många kilo för mitt eget bästa, jag har fått en knasig dygnsrytm som inte är bra någonstans och jag har blivit lika osocial som en ägggula med dubbelt skal. Till vilken nytta? inte till någon som helst vill jag medge.

och nu, jaa, nu är klockan snart sju på morgonen och jag har varit uppe sen halv sex. varför? ingen aning, men för en gångs skulle är jag pigg och kan inte för fem öre somna om. tack för det televerket. hatar att vara jag just nu.

(men såklart finns det några babes som gör allt värt att kämpa för. go go go!)