motpoler och läroverk
I helgen har jag lärt mig att:
guitarhero verkligen är en sport (man kan samla poäng på mer än ett sätt), Jag trivs otroligt bra i lugnets tecken (jag har blivit tant), det nog någonstans inne i mig finns ett bowlingproffs (måste bara locka fram henne), man inte ska ropa hej innan man kommit över ån (man kan få en fluga i munnen), två definitvt är bättre än en (man blir inte lika full på en vinare då) och att man verkligen ska ta vara på de man har runt omkring (det vänder otroligt fort).
Jag har också lärt mig att Jag nästan är helt ense med mig själv nu. Det är ingen brand på mitt tak och inte brinner det någon annan stans i närheten heller (hoppas jag). I vilket fall som helst så tror jag att jag har lärt mig att släcka bränderna till det yttersta, det är jag och Kim och Fredrik och allt vad alla brandmän heter. Jag har också insett lite sådär halvt att min andra halva är en pyroman och det är därför vi haft så svårt att samarbeta. Det bara kliade i fingrarna när jag såg alla brinnande löv. Men inte då. Jag kollade bort och brandmannen i mig var tillbaka.
Det är intressant det här med hur man lärt känna sig själv. Hur man vet att en förändring kommer att ske just i detta ögonblick. Att det just i denna sekund kommer bli så kallt att magsaften fryser till is men ändå så varmt att hjärnfrekvensen skriker error med maxad amplitud. Det är då man ska tillkalla den där pyromanen i sig själv. Se till att hon tänder upp en eld så hela skogen brinner. Det är då man ska tillkalla den där brandmannen, se till att hon dämpar den oändliga värmeutvecklingen i hjärnsubstansen. Utan att bränna sig.
Men det är ju det allt handlar om, det är ju faktiskt där problemet ligger. Om det bara skulle fungera på kommando så skulle det vara så lätt.
plus och minus ja och nej hit och dit och fram och tillbaka.
Det finns en motpol för allt. Finns det även en för alla?
Tankarna går till Charlotte med Familj.
