den 29/4
I det parallella skrevs:
Jag vill bara skrika. Högt och tydligt. Till alla jag känner. Till alla du känner. Till alla vi någonsin har känt och kommer att känna. Men det får man icke göra. Tassa på tå och rätta sig in i ledet. Det får man däremot.
I dagens verklighet så fungerar det på samma sätt. Fast nu handlar det om en helt annan sak. En helt annan sak, fast ändå så lika. Ibland vill man bara få det sagt, eller höra det sägas. Då handlade det om en helt annan sak. En helt annan sak, fast ändå så lika. Nästan tvärtom faktiskt.Kommentarer
Trackback
