Caa

Tomt som i en sån man har sin supersize-villa på eller som i huvudet och kroppen efter en alldels för lång dag. Skolan från halv tio till sju, halv åtta är inge vidare semaster inte. Men gudarnas skymning vad duktig jag har varit. Väl hemme så lagades mina efterlängtade pannkakor och väl under matlagningen insåg jag att jag är värdelös på att laga pannkakor. Har liksom tappat min starquality i den där enhandsvändningen och de supertunna pannisarna. Men Men, nån slank ner i maggen och efter att ha irriterat mig sådär lagom mycket på käcka Tina i hennes kaoscookalongmatprogram på fyran så känner jag mig ännu mer slut. finito. Stressen sitter nu, förutom i både ben och armar, mitt otroligt värkande huvud. Tina! varför gör du på detta viset?

Annars då? Ja, annars då. Funderar mycket, sover lite och oroar mig en hel del. Nu har det blivit sådär igen: jag känner att det just nu är lite för mycket för att vara.. för lite.. eller hur jag ska uttrycka mig. Det blev precis som jag förstod i skolsammanhang och det är precis som jag förstod i de andra sammanhangen. Det känns som att jag någonstans vet var felet ligger. Någonstans.

Men det roliga i allt det här är att jag intalar mig själv att jag mår bra, och det gör jag. Det är härligt. Jag vill massor och jag hoppas mycket. Jag ska kämpa och jag ska klara. Ska inte låta annat komma ivägen den här gången heller. Jag ska bli immun mot såntdär. Immun mot svinen och deras influensa, immun mot nederlag som bara vill en illa och immun mot uppförsbackar som är så otrligt jobbiga att bestiga för en tant på tjugoplus år. Jag ska tillochmed bli immun mot pannkaka. För inte fasen lagar jag pannkaka igen. Usch.