Landkrabba
Hemma och otroligt nöjd efter en trevlig resa med trevliga människor. Finlandsbåten känns nu helt plötsligt långt borta och verkligheten är tillbaka. Snart iallafall. För ännu har jag inte riktigt kunnat smälta gårdagens sjögång, mina ben värker och min mage ger mig en konstig känsla i hela kroppen som bara kan betyda en sak: Jag är ingen pirat, jag är en landkrabba och kommer så alltid vara. Jag kan inte låtsas mer, bevisen haglade in under natten.
Den årliga mässan på Silja Serenade (Symphony?) har dock varit otroligt trevlig. Redan inne i hamnen pyrde mässhallen av massor med gratis ätbart, drickbart och trevliga människor, och turen var då med oss i år igen. Måndagen slutade aldrig att överraska och jag kan lugnt säga att det var en av de trevligaste kvällarna på mycket länge. Härligt.
För att sammanfatta dag nr 1: Kontrollskrivning, Grasshopper, zebravin, Pizza-koner (NYHET), hemliga öl-gömmor, Mammatime och Monster.
Tisdagen var segstartad (vilket inte var alltför konstigt på grund av den tidiga starten) och de första timmarna spenderades, efter att ha missat frukosten och fått varit med om en evakueringsträning, i Helsinki in all its Glory. Inte mycket verkstad, men massor med människor, intressanta konversationer och en öl. En öl som var otroligt svår att få ner. Men vi vann. Mässa åter igen väl tillbaka på båten, och ytterligare någon pizza-kon och diverse chokladkreationer slank ner. Vad sägs om snap-crackle-o-pop-choklad? (inge vidare)
Kvällen började bra med vacker utstyrsel och partyfeeling på hög nivå, men vägen till sängdax visade sig bli en fullständig kamp för överlevnad. Varningar från högtalarna, femmetersvågor (tänk er då dalarna) och sjutton sekundmeter vind. Och pang så var hela båten däckad (i vårt sällskap klarade sig förtioplus dock). Trodde inte att jag var känslig för sjögång men jag kan nu meddela att så är fallet. Jag är. Jag var. Jag led.
Men det roliga är att jag iallfall försökte, jag ville inte ge upp så jag försökte, jag försökte så mycket att kvällen avslutades uppe på däck 12 i kylan halvsovandes/diskuterandes om allt och ingenting. Det hoppas jag att jag får tid att tacka för ännu en gång.
För att sammanfatta dag nr 2: Kristallipulla, pulvermos, gin&tonic, illamående och.
Så vad gör man nu? Jo, hemkommen är jag. Bortkommen likaså på grund av mina spaghettiben. Frukosten imorse var inte mycket att hänga i julgranen (med andra ord apäcklig) men jag har ännu en gång blivit övertygad om att jag hör hemma i huvudstaden. Båt lägger till, gänget tar sig av, Caroline börjar promenixen hem, och helt plötsligt är hon hemma. Och hytt till lägenhet på bara tjugo minuter (stackars stackars tanterna, och Carro, som var tvungen och genomlida bussresan till Gävlestad.. den hade jag aldrig klarat av idag).
Jag har iallafall hunnit sova några timmar, vilket gjorde susen. Det är inte konstigt att kroppen fungerar lite halvkasst idag, mycket på grund av vätskebristen och den enorma ansträngningen stackarn har fått stå ut med inatt. Jag är dock hundramiljarders av någonting tacksam att jag fick följa med och jag är lika tacksam över att jag 'bara' har spaghettiben och mår illa på grund av sjösjuka. Bakis hade faktiskt varit värre.
Sammanfattning av dag nr 3: Äcklig äggröra, spaghettiben, snyggfaktor och många hejdå.
Tack Anette Modern och Carro för en trevlig tripp ut på havet där tiden står till, och tack alla andra själar som var lika dåliga på att klara av sjögången som jag. Och såklart, tack till min vakt igårkväll. Det hade varit ännu värre att kräkas ensam :P
