Caa

Idag har jag kommit fram till en hel del saker. Det har varit en dag i framkomlighetens och intensitetens namn. Jag har kommit fram till att.

1: Jag egentligen inte var så söt när jag var liten.
Detta kom som en chock, som en blixt från klar himmel, som ett nej när du visste att du skulle få ett ja. Men nej, kalla mig för en osöt unge eller helt enkelt nonfotogenique, för jag måste erkänna att i de tre fotoalbumen jag har plöjt idag så fanns det bara ett enstaka bilder där jag verkligen var en söt Caroline. Otroligt fina bilder, men.

Eftersom jag mellan mina Ljud&Vibbtankar idag har haft otroligt mycket tid till att grubbla på detta faktum så har jag dock insett att jag trots bildbevisen måste ha varit en otroligt söt unge. Om man tar steget längre och begrundar alla osmickrande fotobevis som idag finns på en äldre Caroline så inser man ju att alla inte kan bli lika bra på bild som i verkligheten. Eller försöker jag vrida detta till min fördel nu? I vilket fall som helst. Jo, jag var en söt unge. Fråga bara mamma och pappa och farmor och farfar och mormor.

2: Jag forfarande har problem med värmen i lägenheten.
Detta kom inte som en chock då jag är mycket medveten om att vi har en bov utan värmebehov på nedre bottenvåning. Det vill säga en människa som fräckt skruvar ned huvudvärmen eftersom han själv brinner upp i sin lägenhet. Detta medför såklart att vi på översta våningen inte direkt får någon värme. Det gamla systemet orkar inte och det vatten som väl pallrar sig till femte våningen är minst fem sex grader kallare än nödvändigt.

Detta ska jag dock lösa. Damen bredvid mig fryser lederna av sig (Under 22 grader inomhus är en sanitär olägenhet för människor med ledbesvär) och jag, jo, jag fryser jag med när jag väl stänger av mitt el-element som nu står och drar pengar för fulla muggar.
Tror det är dax att gå en rundvandring i huset och tala lite vett med boende. Makt.

3: Jag fullkomligt hatälskar Liptons "Ceylon Gardens".
Första gången jag drack vattnet med denna smaksättning så höll jag på att kräkas. Alldeles för mycket vanilj, kanel, blomma, jul!
Andra gången jag skulle prova luktade jag bara på påsen och fick i princip samma känsla.

Idag gjorde jag ett nytt modigt försök och sitter nu med min kopp Ceylon Garden och.. gillar det. Tror jag. Handlar detta om min misstänksamma inställning till julen? Handlar detta om att jag egentligen inte gillar The över huvud taget eller handlar detta om vaniljen. den där vaniljen.
Det krävs nog en omgång till.

4: Jag inte är en glöggmänniska.
Jo, första glöggen har redan serverats och nej, det är som med Ceylon Gardens: Jag vill och försöker men jag vet inte alls. Det smakar inte bra helt enkelt. Hur mycket vin eller vanillj eller honung eller vad du än vill din glögg ska smaka så smakar det inte bra. Glöggen är från grunden en sneaky bastard som bara vill få dig att äta nyttigheter som nötter och russin. Och bli full såklart.

Men, trots detta kommer jag fortsätta med mitt minimalistiska glöggdrickande. Det är något som hör till, och som sagt, man får äta godsaker som russin och nötter och man blir ju lite mysfull. Ingen hund begraven alls.

5: Jag är livrädd
Jag insåg idag för första gången på riktigt länge att jag är livrädd för vad min framtid kommer att utvisa. Jag insåg att jag inte alls lägger ner den energi jag borde på att ordna upp min framtid och jag insåg då direkt efteråt att jag kanske inte ens kommer klara det här.

Efter dessa tankar så kommer ju absolut den stora frågan. Vill jag verkligen det här? Men. Vad skulle man göra annars. Det är det som är det roliga i hela livräddheten: Jag har inget val längre. Det är bara att köra på trots magkänslan, svettningarna och intensiteten. Skulle man lita på magkänslan? hur var det nu igen?
Men, trots detta:

6: Jag har sprungit ifrån demoner
Jag har kutat som en tok och jag har nog lyckats rätt skapligt må jag säga. Detta kom även det som en blixt från en trasig kamera, helt plötsligt så var jag bara där jag nu är. Vet inte hur eller varför eller något annat, men jag är här och inuti känns det bra på ett sätt jag inte känt på många år.

Det roliga är att jag hade blivit så van att jag inte ens själv märkte det. Någon påpekade min förändring och jag fick en sekunds betänketid "mm, tack, jag vet" sa jag "vad kul att du säger det!". Men jag visste inte alls. Nu vet jag och nu känner jag det på riktigt. Och vilken känsla. Det är helt underbart. En sten har blivit till sand och nu gäller det bara att skaka av sig det sista. Och det är förhoppningsvis snabbt gjort.

7: Jag skriver mycket korta meningar.


I vilket fall som helst: Fredagstenta och Lördagsångest. För vet ni vad, på Fredag, då ska det tamefasen firas. För första gången på länge ska det firas. Tentavecka no more. underbart. (..Och kallt Ceylon var verkligen inte att rekommendera)

(Förlåt förresten att jag varit så dålig på att godkänna kommentarer, jag läser dom och tackar så mycket, tar bara lite tid i mitt maskineri)