Caa

var nyss in på en hemsida för sjukhusclowner och sitter nu och snyftar. Det är helt otroligt vad saker sitter långt inne, men när man minst anar det så kommer det tillbaka. Lite härligt faktiskt på något sätt. Lite häftigt hur kropper reagerar och stänger av känslorna när det är nödvändigt. Hur kroppen säger ifrån och utstrålar styrka ända tills många år efteråt..

Det kommer sådana där pustar av osäkerhet och gråt ibland, sådana där vinddrag av allt som har hållt inombords så pass länge. Men vet ni vad. Det känns bra. Det känns som om jag äntligen är redo att ta tag i det här nu. Det känns som om att jag nu verkligen får släppa loss de där bångstyriga känslorna och den där impulsgråten. Någon gång är nu.