Caa

Nu är taket på en nanometers avstånd från mitt huvud trots att jag trycker mig hårt mot det kalla fiskbensmönstrade trägolvet. Även fast jag pressar och pressar så får jag inte mer utrymme. Det lilla jag har minskar för varje sekund och det jag för någon timme sen hade känns som ett minne blott. Att man kan vara så glömsk. (och naiv?).

Matten rullar på men det går sakta. Väldigt sakta. Sakta som i bromsvätskesakta. Huvudvärken gör sig påmind hela tiden och jag har tappat min motivation. (Int noo igeen). Har börjat hetsäta också. Inte kul för varken fem tio eller femton öre (och nej, ni förstår mig, inte tjugo heller) Förstår inte vad min kropp gör med mig. Förstår inte vad stressen jag utsätter mig för gör med min kropp, eller jo, jag förstår och jag märker, men gör jag något åt det? Icke. Jag fortsätter att stressa, jag fortsätter att skjuta upp saker och jag fortsätter att låtsas som att allt skall hinna ikapp mig. (Att jag ska hinna ikapp allt). Men det gör jag inte. Caroline. Rannsakning behövs. Du är inte den du trodde dig vara. Du är inte den du vill vara. Du är för svag. Bara att inse.
bajs.

nu. sova i några timmar.

(men nej pappa och mamma päron, ni behöver inte vara oroliga. Jag kan nog flyga och jag är bara lite rädd.)