Från och med idag
Dagarna kommer dagarna går. Okej, livet är i ett sånt läge nu som visar att jag lär ta och rycka upp mig. mina vanor börjar bli knasiga, mitt synsätt har blivit wierd och mina rutiner is falling down the drain. Från och med nu så har jag dock bestämt mig, bestämt mig på ett lite mer bestämt sätt än vad gjort tidigare. Ett lite mer målinriktat sätt som kommer ge mig resultat. NU jäklar. Jag tänkte dela med mig om mina tankar bakom mitt nu jäklar. Jag tänkte även dela med mig lite av vad som kommer att vara mitt tidigare nämnt.
Epilog:
Helgen har varit till godo men funderingarna har varit många. Främst funderingar kring min situation här i huvudstaden. Jag har börjat fundera om jag trivs för att jag verkligen trivs eller att jag trivs bara för att jag måste. Jag har funderat mycket om vad som skulle ha hänt om jag stannade kvar i Gävle och jag har funderat om det här är det jag verkligen vill göra.
Funderingarna har oftast kommit till små återvändsgränder där det är trångt och svinigt kallt så jag har backat tillbaka igen, och på så sätt kommit fram till att jag definitivt trivs i stockholm, att jag definitivt inte har gjort något som helst fel i att lämna Gävlestad och att jag absolut låtsas trivas lite mer än vad jag gör, men mest för att slippa ta diskussionen om vad jag skulle göra annars. För en sak vet jag. hur mycket jag än längtar till alla sötnosar i Gävlebockens hemstad så vill jag inte för något i hela världen flytta tillbaka dit just nu. verkligen inte. Been there done that är ett bra uttryck och så fort jag säger detta för mig själv så nickar jag och känner mig lite bättre. Ja, Gävle är för litet. Men det är väl stockholm också?
Jag funderar ibland kring om jag håller på och göra en favorit i repris. En någon sorts rymma-från-allt-för-att-bygga-upp-något-nytt-ride eller om jag helt enkelt bara känner en enorm osäkerhet eftersom min målmedvetenhet börjat svikta och nu är i grov gungning. Jag funderar ifall jag känner mig såhär, att jag känner mig sådär obehagligt osäker på min omgivning och på min situation, för att jag nu står här på helt egna ben. Är jag rädd eller har 'att vakna upp' fått en ny betydelse? När kommer den lilla rosa, förlåt, gröna, fen som kommer visa mig åt rätt håll? När kommer hon och berättar för mig vad jag ska göra och hur jag skall tänka. Swosch så försvinner allt det dåliga. Swisch så ser du bara det där underbart härliga som finns där framför dig och bara väntar på att du skall sträcka ut din hand. Swisch så ser du bara det betydelsefulla och du vågar hålla den ögonkontakt som behövs. Swosch så vet du att du vågar. Stardust.
Fredagen fick mig att tänka till ett extra snäpp, fredagen fick mig att inse att jag har världens underbaraste vänner i min närhet och mitt måste av att hitta ett sammanhang till mitt liv här i huvudstaden är avklarat. Ibland behöver jag ett varför och nu har jag fått det. Utåt sett är det självklart skolan som är mitt varför med om man läser mellan raderna så vet jag att det är mina vänner som är mitt varför. Allt hänger ihop. Utan mina vänner finns inget varför och därmed ingen skola. Jag är så underbart överglad att ni finns, och jag är så underbart överglad att ni kommer närmare.
Lördagen fick mig också att tänka, men i detta fall inte till, utan från. Lördagen var en bekräftelse på något jag trott redan var bekräftat och idag känns det helt otroligt härligt. Jag har torkat tårarna, rätat ut ryggen och har min blick framåt. Jag är redo att ta tag i mitt liv, jag är redo att fixa det jag är satt här för att göra. Det vill säga ta hand om mig själv. Nu börjar det. Ännu en gång, men den här gången på riktigt. Nu ska jag tänka bort det onda och bara tänka på vackra människor och regnbågar. Nu ska jag inte slänga bort något som jag vet kan bli så bra.
Prolog:
Igår var jag helt död, jag var helt och hållet borta från all som helst tankeverksamhet och jag var i det där skedet som det inte finns ett bra ord på Svenska för. (vilket betyder att bara jag och Rich förstår men det spelar ingen roll). Jag bestämde mig dock för att ta tag i saker jag länge velat göra. Jag visste inte var jag skulle börja och var jag skulle sluta men något skulle jag göra. Kicken att vilja göra saker övergick i någon sorts måste göra och jag gjorde. Jag gjorde allt och lite till och jag var taggad. Taggad till tusen. Där vände det, nu börjar första kapitlet, nu skriver vi ny historia.
And there she goes...
Epilog:
Helgen har varit till godo men funderingarna har varit många. Främst funderingar kring min situation här i huvudstaden. Jag har börjat fundera om jag trivs för att jag verkligen trivs eller att jag trivs bara för att jag måste. Jag har funderat mycket om vad som skulle ha hänt om jag stannade kvar i Gävle och jag har funderat om det här är det jag verkligen vill göra.
Funderingarna har oftast kommit till små återvändsgränder där det är trångt och svinigt kallt så jag har backat tillbaka igen, och på så sätt kommit fram till att jag definitivt trivs i stockholm, att jag definitivt inte har gjort något som helst fel i att lämna Gävlestad och att jag absolut låtsas trivas lite mer än vad jag gör, men mest för att slippa ta diskussionen om vad jag skulle göra annars. För en sak vet jag. hur mycket jag än längtar till alla sötnosar i Gävlebockens hemstad så vill jag inte för något i hela världen flytta tillbaka dit just nu. verkligen inte. Been there done that är ett bra uttryck och så fort jag säger detta för mig själv så nickar jag och känner mig lite bättre. Ja, Gävle är för litet. Men det är väl stockholm också?
Jag funderar ibland kring om jag håller på och göra en favorit i repris. En någon sorts rymma-från-allt-för-att-bygga-upp-något-nytt-ride eller om jag helt enkelt bara känner en enorm osäkerhet eftersom min målmedvetenhet börjat svikta och nu är i grov gungning. Jag funderar ifall jag känner mig såhär, att jag känner mig sådär obehagligt osäker på min omgivning och på min situation, för att jag nu står här på helt egna ben. Är jag rädd eller har 'att vakna upp' fått en ny betydelse? När kommer den lilla rosa, förlåt, gröna, fen som kommer visa mig åt rätt håll? När kommer hon och berättar för mig vad jag ska göra och hur jag skall tänka. Swosch så försvinner allt det dåliga. Swisch så ser du bara det där underbart härliga som finns där framför dig och bara väntar på att du skall sträcka ut din hand. Swisch så ser du bara det betydelsefulla och du vågar hålla den ögonkontakt som behövs. Swosch så vet du att du vågar. Stardust.
Fredagen fick mig att tänka till ett extra snäpp, fredagen fick mig att inse att jag har världens underbaraste vänner i min närhet och mitt måste av att hitta ett sammanhang till mitt liv här i huvudstaden är avklarat. Ibland behöver jag ett varför och nu har jag fått det. Utåt sett är det självklart skolan som är mitt varför med om man läser mellan raderna så vet jag att det är mina vänner som är mitt varför. Allt hänger ihop. Utan mina vänner finns inget varför och därmed ingen skola. Jag är så underbart överglad att ni finns, och jag är så underbart överglad att ni kommer närmare.
Lördagen fick mig också att tänka, men i detta fall inte till, utan från. Lördagen var en bekräftelse på något jag trott redan var bekräftat och idag känns det helt otroligt härligt. Jag har torkat tårarna, rätat ut ryggen och har min blick framåt. Jag är redo att ta tag i mitt liv, jag är redo att fixa det jag är satt här för att göra. Det vill säga ta hand om mig själv. Nu börjar det. Ännu en gång, men den här gången på riktigt. Nu ska jag tänka bort det onda och bara tänka på vackra människor och regnbågar. Nu ska jag inte slänga bort något som jag vet kan bli så bra.
Prolog:
Igår var jag helt död, jag var helt och hållet borta från all som helst tankeverksamhet och jag var i det där skedet som det inte finns ett bra ord på Svenska för. (vilket betyder att bara jag och Rich förstår men det spelar ingen roll). Jag bestämde mig dock för att ta tag i saker jag länge velat göra. Jag visste inte var jag skulle börja och var jag skulle sluta men något skulle jag göra. Kicken att vilja göra saker övergick i någon sorts måste göra och jag gjorde. Jag gjorde allt och lite till och jag var taggad. Taggad till tusen. Där vände det, nu börjar första kapitlet, nu skriver vi ny historia.
And there she goes...
Kommentarer
Trackback
