Caa

Mörker. Jag sitter i mörkret. Det är så mörkt att jag nästintill inte ser mina fötter på golvet. Konturerna är suddiga och det enda som berättar att det är mitt på dagen är små små strimmor av ljus som sipprar in igenom skarvarna.
Det känns nästan som dagen efter, ni vet då när allt bara är konturslöst och suddigt, när molnen i skallen är bedrövligt fluffiga och den där tyngden i bakhuvudet bara vill få dig att glömma vad som hände igår, och är framför allt vad som är tvunget att hända idag.
Jag har aldrig varit såhär tacksam för mörker. Jag är helt seriös. Jag har bott in the spotlight i snart två månader och jag är smickrad, men nu, nu är det dax att kliva av scenen.
Kliva av för att lämna plats för pausunderhållningen och för att tvätta av sig sminket, ta ett varmt ångande bad med bara lugn i tanken och öppna skumpaflaskan för att fira ännu ett härligt framträdande.
Ett glas champagne. Och lite frukt. Lite ost och lite kex. Och lite mer champagne. Man måste ju fira när man har fått alldeles egna persienner för första gången i sitt liv.