Caa

Idag har jag varit sådär okreativ igen. Fast på ett  kreativt sätt. Trött som få och ont i halsen som resten av den svenska befolkningen, rösten kör någon sorts målbrotts-tonart och hostan gör sig påmind. Hela tiden.
Började dagen men att försöka ta mig upp ur sängen (vilket var nästintill omöjligt), efter detta buffé med Kim på nån Mongolisk restaurang där jag åt så jag höll på att spricka. Vilket ställe, allt från räkchips till nudlar till friterad kyckling och sushi. Dom hade även en avdelning där man fick plocka sin egen mat som man sen gav till kocken som lagade den på plats. Det var länge sen jag varit så mätt.

Väl hemma, trött och mätt som få så bestämde jag mig för att duscha och städa. Jag hann duscha sen blev jag hungrig igen. I väntan på att mina små söta tortellinisar skulle koka klart åt jag upp framors äppelpaj, trots att jag inte alls kan med äppelpaj, och detta på grund av att detta var det enda som fanns som kunde ätas nu på en gång med det samma. (pillade dock bort äpplena och tyckte att det smakade helt okej till kanten var kvar, då höll jag på att kräkas)
Väl när kräkreflexerna var igång var även tortellinin klar. Jag mixtrade ihop en liten sås av grädde, tomatpure, grönsaksbuljong, svartpeppar och purjolök, som för övrigt blev sjukt gott och åter igen visade att jag är en gudinna på matlagning, och blandade ihop skiten för att sen, tre djupa skålar senare inse att jag ätit pasta i sjuka mängder och finna mig själv hög av illamående och trötthet.

Nu då? Nu skall vattenglaset fyllas på, mandlarna och de torkade persikorna hämtas och filmen skall sättas i rullning. Jag ska krypa ner, låsa in mig och stänga av telefonen. I min ensamhet vill jag vara i min ensamhet vill jag stanna. typ. Hade varit kul med sällskap dock. Om jag orkat.

dagens aha-upplevelse: No more äppelpaj. helt ärligt. no more.
och. jag skriver dåligt såhär dagen efter.