Caa

så var min helg över. Det känns bra, något så otroligt bra känns det. För vet ni vad? Jag blir bara snyggare med åren.

En resumé av helgens görningar kan bli snabb eller lika lång som förra inlägget men jag tror jag väljer det första alternativet. Är inte så sugen över huvud taget att skriva någonting idag men eftersom jag ändå inte har något annat för mig och att jag starkt vägrar att kliva upp ur sängen så får jag väl offta mig till blogg-guden.

Fredagen, den tjugoförsta November nittonhundraåttiosex föddes lilla Anna Caroline. Ett Fredagsbarn med skrik i halsen och magknip. Ett surkart med öga för detaljer. En skitunge med glimten i ögat. Jag var blyg, rädd för att finnas till och framför allt rädd för att synas. Fredagen den tjugoförsta November nittonhundraåttiosex blev mina föräldrar just mina föräldrar och jag blev deras lille knodd, det lilla fredagsbarnet med skrik i halsen och magknip.
Fredagen, den tjugoförsta November tjugohundraåtta föddes den tjugotvååriga Anna Caroline. En Fredagsmänniska av rang med skrik i halsen och magknip. Ett surkart med öga för detaljer. En glimtunge med skit i ögat. Jag är inte blyg, jag är inte rädd för att finnas till och jag är inte rädd för att synas. Fredagen den tjugoförsta November tjugohundraåtta blev mina föräldrar mor och far till en tjugotvååring, ett större fredagsbarn med skrik i halsen och magknip.

Min tanke nu när man har gått och blivt ett år äldre är; äntligen. Jag vet att jag blir bättre och starkare med åren men jag tycker det tar en en förjäkla tid. Jag blir lika förvånad varje gång när jag inser att lilla Caroline fortfarande är just lilla Caroline. Tjugotvå är ingen ålder, tjugotvå är bara en transportsträcka som man tyvärr måste förbi för att nå målet. Så vad är mitt mål nu då undrar såklart ni. Mitt mål, ja den som det visste, mitt mål är att bli äldre, visare och snyggare. För vet ni vad? Det är som dom säger. Man blir snyggare med åren. Jag vet. Been there done that.

Men så nu så, Fredagen den tjugoförsta November tjugohundraåtta visade sig till att bli en av de bästa födelsedagar jag någinsin haft. MIna förväntningar var låga, kanske tillochmed obefintliga, men kvällen, natten och morgonen visade sin bästa sida. Likaså alla trevliga människor som bestämde sig för att fira denna dag med mig. Tackar så mycket gott folk! Dagen började med skola och lapp, som alla andra Fredagar. lappen spikades med hög marginal och slutredovisningen i Designprojektet gick som en dans. Grupp 6 fick massor med god kritik och Halleluljamoments från idoljuryn och grupp 6 ska tjäna pengar på den här idén. Det är jag övertygad om.
Stressen började sig dock smyga sig på ännu  mer lagom efter redovisningens slut när Caroline insåg att klockan var fem. Folket skulle invadera Gärdet at nitton noll noll och lagom framme vid stationen och hissen upp så insåg hon att den inte fugerade. Ingen av de tre fungerade. Carro powerwalkade med tyngsta väskan och kassen med de berömda modellerna och svettig och irriterad som få öppnades dörren till lilla tjugosexkvadrataren vid halv sex.

skjuts in i duschen och skrubba skrubba skrubba torka torka torka sminka sminka sminka och jag var redo för cooke,cake and wine-partaj. Det var bara städningen, disken, garneringen av tårtorna och humörboosten kvar. Dammsugare fram och svetten fortsätter flöda när det ringer på dörren..
Min räddare i nöden är kommen. Emelie. Jag tackar och bockar för din hjälp, utan dig hade jag varit ett nervvrak hela kvällen. Tackar så ödmjukast. Mimmi pinglade sen på dörren och sedan flöt det på. Åter igen, tack alla ni som kom och gjorde min födelsedag värd att nämnas. Utgång senare för mig, Rich, David, Marc, Lotta och Tomas på Village, där Fredrik även visade sin sköna nuna. Och sen då? dans dans dans, nån drink, och lite mer dans. Avslutningsvis gitarr, vin och tokmycket snack om inredning hemma hos Marc.
Entré åter igen på hemmaplan vid åttatiden. Klockan var nu Lördag. sömn i fyra timmar sen upp, dusch och leendet på. Världens bästa fölräldrar, mormor och vovve kom på besök. Mycket mysigt.

fan. Det blev längre än jag hade hoppats på. mer innehållslöst än jag hoppats på, men so. Jag är snart tjugotre. Vem bryr sig.

Det enda som saknades var du.