passera
Tänk vad många människor man har passerat under sitt liv, hur många ansikten man sett, hur många fotspår man har gått i, och hur många människor man har glömt. .
Jag satt och funderade idag som vanligt, och dagens tankar gick åt alla människor jag en gång känt men nu inte längre känner. Alla människor som jag för några år sedan såg kanske varje dag, varje helg, eller iallafall en gång imånaden, som jag nu aldrig, eller sällan stöter på. Vad gör dessa människor nu? Tänker dom på mig ibland? Har jag lämnat någon signatur i deras minnesblock eller var jag bara en människa som just passerade förbi, en sådan han eller hon inte kommer ihåg, en sådan han eller hon aldrig någonsin kommer att slänga en tanke åt. Jag tycker det är sorligt med tanke på vad man kan ha missat. En vän för livet kan ha passerat mig, en Mentor, en räddare i nöden eller kanske en framtida hushållerska. (!)
Om man tänker steget längre så kommer tankarna till alla människor man enstaka gånger stött på, ansikten man kanske inte vid första anblick skulle känna igen flera år senare, men ändå människor som på något sätt varit delaktig i ens liv, statister i Biografin om Anna Caroline. Jag tänker på den där människan du pratade med i busskuren en halvrå vårmorgon, den där taxichauffören som lärde dig säga hej på arabiska eller, eller de där människorna som varit delaktiga till att du lever. De människor som förlöste dig, de människor som gav dig pencillinkuren när halsen var alldeles för inflammerad, eller de där människorna som gav dig allt du behövde för att överleva en svår sjukdom.
Jag tänker på De som verkligen räddat ditt liv genom att bara vara en vän, en statist i din biografi eller en räddare i nöden och jag tycker att man lite oftare skall gå igenom sin minnesbank av människor. Ända in till den där gömda och glömda, kanske förträngda delen längst bak i huvudet. Det gör en nog gott.
Jag satt och funderade idag som vanligt, och dagens tankar gick åt alla människor jag en gång känt men nu inte längre känner. Alla människor som jag för några år sedan såg kanske varje dag, varje helg, eller iallafall en gång imånaden, som jag nu aldrig, eller sällan stöter på. Vad gör dessa människor nu? Tänker dom på mig ibland? Har jag lämnat någon signatur i deras minnesblock eller var jag bara en människa som just passerade förbi, en sådan han eller hon inte kommer ihåg, en sådan han eller hon aldrig någonsin kommer att slänga en tanke åt. Jag tycker det är sorligt med tanke på vad man kan ha missat. En vän för livet kan ha passerat mig, en Mentor, en räddare i nöden eller kanske en framtida hushållerska. (!)
Om man tänker steget längre så kommer tankarna till alla människor man enstaka gånger stött på, ansikten man kanske inte vid första anblick skulle känna igen flera år senare, men ändå människor som på något sätt varit delaktig i ens liv, statister i Biografin om Anna Caroline. Jag tänker på den där människan du pratade med i busskuren en halvrå vårmorgon, den där taxichauffören som lärde dig säga hej på arabiska eller, eller de där människorna som varit delaktiga till att du lever. De människor som förlöste dig, de människor som gav dig pencillinkuren när halsen var alldeles för inflammerad, eller de där människorna som gav dig allt du behövde för att överleva en svår sjukdom.
Jag tänker på De som verkligen räddat ditt liv genom att bara vara en vän, en statist i din biografi eller en räddare i nöden och jag tycker att man lite oftare skall gå igenom sin minnesbank av människor. Ända in till den där gömda och glömda, kanske förträngda delen längst bak i huvudet. Det gör en nog gott.
Kommentarer
Postat av: moa
jag tror att man tänker alldeles för mycket på de som man inte längre känner. släpp tankarna på det som är passerat säger jag!
Trackback
