Caa

jag möter varje dag en man som är ensamheten själv. en man som alltid köper en minilott för fem kronor och mannen som spenderar alla sina pengar(?) på att äta frukost brunch lunch mellanmål middag och kvällsmat på bensinmacken. Denna man är till en början för blyg för att prata, för rädd för att fråga och för ensam för att förstå hur andra upplever honom. Mannen luktar obeskrivligt illa, mannen äger bara en tröja ett par byxor en jacka och en blå volvo (samt en preemkeps) och han är för osäker på sig själv för att prata utan att stamma.

Det fina med den här mannen är att han ser det där lilla som vi andra människor tar för givet. Mannen plockar upp det lilla godispapperet som någon annan helt medvetet tappat på marken, han ler stort och nästan hysteriskt för en vinst på fem kronor på sin minilott och han vågar mer och mer bli social med oss andra. Jag har sett denna man från ocht ill i många många år och jag hoppas att en gång, en gång, så ska han få vinna mer än en femma på sin lilla lott.

Jag har funderat kring vad han skulle säga om jag erbjöd honom en klippning, ett par nya kläder och lite nagelmedicin men vet samtidigt att det inte är min grej. Undrar om han skulle ta emot min erbjudan? eller skulle han bli offended och aldrig mer prata med mig?

en sak som är säker, är att denna man inte har någn någon någon som helst som berättar för honom hur han ser ut, hur han luktar och hur han lever. ´Jag vill hjälpa och jag vill laga. vill bara laga. (men skulle tyvärr kräkas om jag var tvungen att ta tag i hans hår)

och här klagar du på att du har gått upp nåt kilo. suck it up. ciao