Bad day
Idag hade det varit en sådan där dag som länge hade lyckats blivit dold och på så sätt även undvikits, eller rättare sagt blivit framskjuten. Idag hade det varit en sådan där dag som gav henne rysningar när hon insåg problemet och gjorde henne rädd när hon började tänka efter ett steg till. För det var just ett problem med stort P. Och problemet växte trots att hon trodde det låg alldeles för dolt för att komma till ytan så snart igen. Problemet med hennes dag var ett sådant där problem som inte riktigt kunde lokaliseras. Det gick inte att ta en tablett för att det skulle försvinna och det fungerade inte, även om metoden ofta var beprövad, att bara trycka bort och glömma.
Idag hade hon kommit långt. Hon hade gått upp, visserligen nån minut senare än vad som var planerat, men hon hade klivit upp, gjort allt hon skulle, fått på sig en mycket fin jacka, ännu finare skor samt en väska med alla nödvändiga prylar, Men innanför ytterdörren hade det tagit stopp. Stopp som i låsning i hjärna kropp och allt. Stopp. Hon hade då gått in igen, tagit av sig jackan, svurit en hiskeligt lång och ful svordom och klätt på sig en annan jacka. Tanken hade direkt kommit till att jackan var boven i dramat. Hon hade försökt igen. Mot dörr, handtag ner, dörr öppen. Stopp.
med andra ord så hade Hon fått vara hemma idag. Och problemet med stort P var Tillbaka efter en relativt lång koma, nu smög det sig på igen.
Hennes tankar gick senare kring sin morgon och sina handlingar. Gjorde hon något i fel ordning? kunde det vara så stört att hennes handlingar styrde bekvämligheten och därmed problemet ifråga? Var det att hon åt frukost innan hon borstade håret, eller kanske till och med det att hon kollade upp bussen två gånger extra trots att hon redan egentligen visste när den gick? En sak var säker, hennes hjärna spelade ett grymt spel med henne och hon hängde inte med som hon borde. Hon ville bara inte hamna där igen.
Det hade även varit relativt varmt ute idag, synd att hon missade det.
Idag hade hon kommit långt. Hon hade gått upp, visserligen nån minut senare än vad som var planerat, men hon hade klivit upp, gjort allt hon skulle, fått på sig en mycket fin jacka, ännu finare skor samt en väska med alla nödvändiga prylar, Men innanför ytterdörren hade det tagit stopp. Stopp som i låsning i hjärna kropp och allt. Stopp. Hon hade då gått in igen, tagit av sig jackan, svurit en hiskeligt lång och ful svordom och klätt på sig en annan jacka. Tanken hade direkt kommit till att jackan var boven i dramat. Hon hade försökt igen. Mot dörr, handtag ner, dörr öppen. Stopp.
med andra ord så hade Hon fått vara hemma idag. Och problemet med stort P var Tillbaka efter en relativt lång koma, nu smög det sig på igen.
Hennes tankar gick senare kring sin morgon och sina handlingar. Gjorde hon något i fel ordning? kunde det vara så stört att hennes handlingar styrde bekvämligheten och därmed problemet ifråga? Var det att hon åt frukost innan hon borstade håret, eller kanske till och med det att hon kollade upp bussen två gånger extra trots att hon redan egentligen visste när den gick? En sak var säker, hennes hjärna spelade ett grymt spel med henne och hon hängde inte med som hon borde. Hon ville bara inte hamna där igen.
Det hade även varit relativt varmt ute idag, synd att hon missade det.
-
Vissa människor lyckas alltid se så fräscha och pigga ut hela tiden. Vad är deras hemlighet? berätta!
Tänk om..
man kunde ha två...
hjärnor?
Vad smart man skulle vara.
Högerhänder?
Vad bekvämt allt skulle bli.
Munnar?
Vad snabbt allt skulle gå.
Näsor?
Vad mycket äckligt man skulle kunna lukta sig till.
Behinds?
Vad mycket plats man skulle ta på tunnelbanan.
Busskort?
Vad mycket man skulle behöva åka buss.
Lägenheter på strandvägen?
Vad rik man skulle vara.
Räkmackor?
Vad mätt jag skulle vara snart.
Lågstadieutbildningar?
Vad onödigt det skulle vara.
Kilo med godis att äta varje dag?
Vad tjock man skulle bli.
Syskon?
Ne fy fasen.
osv.
hjärnor?
Vad smart man skulle vara.
Högerhänder?
Vad bekvämt allt skulle bli.
Munnar?
Vad snabbt allt skulle gå.
Näsor?
Vad mycket äckligt man skulle kunna lukta sig till.
Behinds?
Vad mycket plats man skulle ta på tunnelbanan.
Busskort?
Vad mycket man skulle behöva åka buss.
Lägenheter på strandvägen?
Vad rik man skulle vara.
Räkmackor?
Vad mätt jag skulle vara snart.
Lågstadieutbildningar?
Vad onödigt det skulle vara.
Kilo med godis att äta varje dag?
Vad tjock man skulle bli.
Syskon?
Ne fy fasen.
osv.
första dagen på resten av framtiden
..går segt. jag är bara enormt förvirrad.
101
Jag känner mig som den där tokiga herdepojken som i sagan skrek "Vargen kommer", eller kanske till och med ännnu mer som hans får.
gimme more a piece of me
Idag ska jag ägna mitt hundrade inlägg med att skriva om Britney Spears, och det hade ingen förväntat sig kan jag lova.
Anledningen är att jag har lyssnat på hennes nya skiva och jag är helt och hållet såld. Såld i meningen att jag kan lyssna både en och två och tre gånger på samma låt utan att helt och hållet kräkas.
Jag måste erkänna att jag hade lite svårt för första singeln från nya östrogenchockade Skivan men nu efter att ha hört den några gånger lär jag erkänna att den andra singeln Piece of Me är hur bra som helst..
Om jag skäms eller om jag känner mig pleased med det har jag inte listat ut än så jag skriver detta innan jag tänker allt för mycket kring frågan.
Jag lär ursäkta mig med att jag aldrig har varit något direkt fan av Damen ifråga och trots att man har både en och två cd-skivor som min moster prackade på mig i tonåren så har jag alltid tyckt mig se henne som en dam med noll sångröst. Hela Britneysagan är enligt mig och så många andra så enormt sorlig alltifrån den söta kristna mammastyrda lantisflickan till den hjärntvättade nya sexsymbolen med missbruk i både flytande och fast form. Men som sagt, nu har hon (skivbolaget) lyckats och jag är mycket tacksam för låtarna som nu ligger i min ipod och tickar.
och nu har jag förstört min image. fasen. haha.
Anledningen är att jag har lyssnat på hennes nya skiva och jag är helt och hållet såld. Såld i meningen att jag kan lyssna både en och två och tre gånger på samma låt utan att helt och hållet kräkas.
Jag måste erkänna att jag hade lite svårt för första singeln från nya östrogenchockade Skivan men nu efter att ha hört den några gånger lär jag erkänna att den andra singeln Piece of Me är hur bra som helst..
Om jag skäms eller om jag känner mig pleased med det har jag inte listat ut än så jag skriver detta innan jag tänker allt för mycket kring frågan.
Jag lär ursäkta mig med att jag aldrig har varit något direkt fan av Damen ifråga och trots att man har både en och två cd-skivor som min moster prackade på mig i tonåren så har jag alltid tyckt mig se henne som en dam med noll sångröst. Hela Britneysagan är enligt mig och så många andra så enormt sorlig alltifrån den söta kristna mammastyrda lantisflickan till den hjärntvättade nya sexsymbolen med missbruk i både flytande och fast form. Men som sagt, nu har hon (skivbolaget) lyckats och jag är mycket tacksam för låtarna som nu ligger i min ipod och tickar.
och nu har jag förstört min image. fasen. haha.
ett glädjeskutt
Varför? För att hon är min skuttande idol. Vilken glädje, vilken styrka, vilken skönhet. Vilka vackra färger, och framför allt. vilken enorm förmåga att inte bry sig om omvärlden. you go girl.
Tolkki
Nu är jag sådär grymt förvirrad. igen. Har suttit och skrivit ett inlägg i en kvart, men raderat om och om igen. Ibland vill mina fingrar berätta så mycket mer för er som läser än vad min hjärta förmår. Det är så för att ni inte får komma så nära. Oftast är det så mycket lättare att vara ironiskt eftersom jag har så mycket jag vill säga. Men men, vissa förstår mig ändå. Kom bara ihåg att era tolkningar kanske inte alls stämmer med min verklighet.
stereotyp
så, nu har jagäntligen blekt mina tänder, färgat mitt hår platinablont och opererat in way too much silicon. Vad härligt, nu ser jag äntligen ut som alla andra.
sad
Haha vad jag är bitter!
rannsakadigsjälv.nu
Ofta blir jag irriterad på saker jag inte ens borde bry mig om. Jag blir grymt less på småsaker som inte ens är min ensak och jag blir grymt less på folk som utger sig för att vara en annan än vem dom egentligen är. Även fast det inte alls är min ensak över huvud taget. Det är inte samma sak att vilja vara och försöka vara en annan person än att verkligen vara det. Men folk förstår inte. Jag vill dumförklara er allihop men jag vet faktiskt innerst inne att jag inte är Guds bästa barn jag heller, verkligen inte. Vem är jag som tror mig kan döma folk fram och tillbaka?
Mina tankar går ofta till människor i min närhet som inte klarar av att ta egna beslut, letar efter saker på fel ställen over and over again och framför allt till människor som inte verkar kunna växa upp. Och jag blir irriterad. Jag blir så Grymt irriterad.
Jag kan gå och tänka på en vän i min närhet som lever i förnekelse för den han/hon är och bli så enormt irriterad och, nästan bitter, över att personen i fråga nog aldrig kommer att växa upp. Jag kan (och har flera gånger börjat ) gråta bara av tanken på den här personen. Varför? Varför går all energi i min kropp åt till att bry mig om folk som inte bryr sig om mig och till att bli arg på personer som inte riktgt förstår att dom lever i en drömvärld som i själva verket ser ut som något jag inte ens vill nämna. Det är läskigt.
Det är verkligen grymt läskigt att min energi skall gå åt till att tänka på andra på det sättet för tyvärr finns det inte speciellt mycket energi kvar till mig själv och min drömvärld. Jag vill leta mig tillbaka till tankarna om mig själv, jag vill hitta dessa, tappa bort alla negativa tankar om andra och rensa bort allt som gör ont. Men. Det är en balansgång, och det kommer att ta tid för mig att omplacera min energi.
Men, åter igen. Vem är jag som tror mig kunna döma så hårt? Varför gör jag detta? Handlar det om att jag vill framhäva mig själv över alla andra för mitt eget ego och på så sätt bara måste tänka negativa tankar? Handlar det om att människor i min omgivning helt enkelt är helt dumma i huvudet och inte kan göra varken en eller två saker själva?, eller handlar det helt enkelt om att jag har för höga krav?
Jag vet svaret och det är en grym blandning av allt, men en sak är säker. Jag måste sänka mina krav. Jag mår inte bra av att gå och irritera mig. Jag mår inte bra av att leta efter fel.
MEN. Ni får fan ta och skärpa er ; )
Mina tankar går ofta till människor i min närhet som inte klarar av att ta egna beslut, letar efter saker på fel ställen over and over again och framför allt till människor som inte verkar kunna växa upp. Och jag blir irriterad. Jag blir så Grymt irriterad.
Jag kan gå och tänka på en vän i min närhet som lever i förnekelse för den han/hon är och bli så enormt irriterad och, nästan bitter, över att personen i fråga nog aldrig kommer att växa upp. Jag kan (och har flera gånger börjat ) gråta bara av tanken på den här personen. Varför? Varför går all energi i min kropp åt till att bry mig om folk som inte bryr sig om mig och till att bli arg på personer som inte riktgt förstår att dom lever i en drömvärld som i själva verket ser ut som något jag inte ens vill nämna. Det är läskigt.
Det är verkligen grymt läskigt att min energi skall gå åt till att tänka på andra på det sättet för tyvärr finns det inte speciellt mycket energi kvar till mig själv och min drömvärld. Jag vill leta mig tillbaka till tankarna om mig själv, jag vill hitta dessa, tappa bort alla negativa tankar om andra och rensa bort allt som gör ont. Men. Det är en balansgång, och det kommer att ta tid för mig att omplacera min energi.
Men, åter igen. Vem är jag som tror mig kunna döma så hårt? Varför gör jag detta? Handlar det om att jag vill framhäva mig själv över alla andra för mitt eget ego och på så sätt bara måste tänka negativa tankar? Handlar det om att människor i min omgivning helt enkelt är helt dumma i huvudet och inte kan göra varken en eller två saker själva?, eller handlar det helt enkelt om att jag har för höga krav?
Jag vet svaret och det är en grym blandning av allt, men en sak är säker. Jag måste sänka mina krav. Jag mår inte bra av att gå och irritera mig. Jag mår inte bra av att leta efter fel.
MEN. Ni får fan ta och skärpa er ; )
Gott&Blandat
grammisgalan
så. Kollade på grammisgalan igår och blev mycket tacksam för att folket och juryn på ett ungefär tänker som jag. En sak som jag dock inte förstår så är det dom där Kent. Jag vet inte om det kanske är jag som har missat och inte hängt med men enligt mig och de (i och för sig få) låtar jag har hört så är det enormt värdelöst. Du blir ledsen får abstinens av något du inte ens visste att du var beroende av och stenen på ditt hjärta växer till ett isberg. Sorg smärta och Falsksång, det är vad Kent står för enligt mig. Sänd mig gärna en bra låt om du vill bevisa motsatsen, jag är inte överbevisad innan jag är det.
En sak jag heller inte förstår med alla dessa galor är först och främst alla inövade repliker som paren glatt flämtar ur sig för att presentera de nominerade. Små fula, svindåliga sketcher som mest bara blir pinsamt. Gårdagens mest pinsamma stog Martin Stenmarck och Lambretta-Linda för. Det var glasögon inblandat och jag besparar er resten, det var så grymt pinsamt.Jag säger bara varför? Vi skom kollar är ändå inte ute efter att se fjolårets stjärnor i falsksång och ni tar bara tid av galan som skulle kunna användas så mycket bättre. mer musik?.
En annan sak jag bara måste kommentera så är det ju såklart Artisterna på galan. Jag säger bara Lasse Stefans(z?), vad gjorde dom där.. För er som inte såg så spelade gubbarna, ingen kollade och det lät allmänt dåligt. (Heder dock till Sångaren (lasse? stefan?) som låter exakt lika nu som för tretti år sen..)
All eyes on the cowgirls som dansade hejvilt i kortkort jeanskjol och som på slutet ålade sig kring den lycklige dansbandsångaren. (och då, äntligen kollade publiken på honom igen). Men men, Linda Bengtzing fick ju en glädjerusch som hette duga iallafall. Större leende och applåder går inte att få från en tjej på nästan tre äpplen i höjd.
För övrigt så tycker jag svenska kändisar är grymt dåliga på att ge varandra cred för ett bra uppträdande. Så tomt på applåder som det var igår har det nog aldrig varit i Globen. Trots många bra uppträdanden så ekade applåderna endast från läktarraderna medan de självupptagna där nere på golvet drack champange och tänkte på sig själv.
men, sverige ligger trea i världen med musikproduktion. inte illa. Jag klappar för GulBlå.
bra
Idag har jag för första gången i mitt liv verkligen njutit av regnrusk. Jag har varit ute och promenixat i ungefär två timmar med regnet piskandes i ansiktet, och jag fann det mycket avslappnande. Vilken grej. Jag börjar nog bli stor.
senare:
var nyss ner till affären och handlade äpplen som smakar rabarber. fy.
nån minut senare:
kan verkligen inte äta upp det här äckliga äpplet. usch. Och jag som var så hungrig.
ännu senare:
Har suttit och tänkt på vad som är tråkigt här i livet. Min Fyra i topp-lista ser ut såhär:
1.Gå på toaletten
2.Snyta sig
3.Duscha
4.Tänka
Satt efter det och tänkte på vad mycket tid alla dessa tråkerier tar av min dyrbara tid och funderade ut hur jag på bästa sätt kan strunta i dem. Jag misslyckades med bra föslag och kommer i fortsättningen att fortsätta med att Gå på toaletten, Snyta mig, Duscha och även tänka. Kanske tur det.
(sen kom jag och tänka på att det är grymt många som slipper den där fjärde punkten, måste vara otroligt skönt)
bestämmelser
min måste-göra-så-att-min-kropp-överlever-ett-år-till-lista:
*Börja träna
*Sluta gnälla
*Sänka mina krav (på mig själv och andra)
*Ge fan i att kolla på TopModel
*Skaffa studiemotivation och efter motivationen *skaffa ett extrajobb
*Berätta för människor jag gillar att jag gillar dom.
*Sluta umgås (i princip) med människor jag inte mår bra av.
*Sluta bry mig så mycket om vad andra tycker och tänker.
*Sluta tänka så förbannat mycket.
*Sluta lägga ner så mycket energi på dåiga saker.
*Mixa Fruktsmoothies varje morgon med min nya mixer.
*Dricka de nymixade fruktdrinkarna varje morgon.
*Hålla bättre koll på mina pengar.
*Hålla bättre koll på mig själv(!)
*Besöka min nya doktor på Karolinska den tjugoåttonde.
*Göra en felfri (med marginaler) omtenta i matten.
*Sluta vara sjuk.
*Börja vara frisk.
*Sluta intala mig själv att jag är tjockis.
*Börja intala mig själv att lite motion är livsviktigt för mig och mina muskler.
*Skaffa muskler.
*Dricka ännu mer vatten. (*och isåfall gå på toaletten ännu mer I guess)
*Vara snäll mot min stackars mage.
*Vara snäll mot min stackars pojkvän.
*Vara snäll mot min stackars mamma.
*Vara snäll mot min stackars pappa.
*Vara tacksam över att de tre ovanstående är snäll mot mig.
men först måste jag bestämma hur min framtid ser ut. Konstfack eller KTH Konstfack eller KTH Konstfack eller KTH Konstfack eller KTH Konstfack eller KTH Konstfack eller KTH Konstfack eller KTH Konstfack eller KTH Konstfack eller KTH Konstfack eller KTH Konstfack eller KTH Konstfack eller KTH Konstfack eller KTH Konstfack eller KTH Konstfack eller KTH Konstfack eller KTH Konstfack eller KTH Konstfack eller KTH. Konstfack eller KTH. Det är så dax att bestämma nu. matten börjar snart igen.
too busy being fabulous
And you were just too busy being fabulous
Too busy to think about us
I don't know what you were dreaming of
Somehow you forgot about love
And you were just too busy being fabulous.
Eagles, vilka poeter.
Gryning
okej. Han visste att ljuset fanns där. Men natten var grymt jäkla mörk och skulle komma att vara den längsta natten han någonsin varit med om. Livet hängde som i en skör tråd men ändå så var han helt säker på att det måste fungera. För sitt, för hennes och för deras skull. Livet tar mycket konstiga vändningar ibland och tyvärr är det då man inser vad som betyder mest i ens värld. Han tänkte på då och vad som egentligen hade betytt något?, han tänkte på nu, på det kaos han befann sig i och han sneglade lite blygt på framtiden. För framtiden fanns som sagt där. Natten var bara alldeles för lång för att se den än.
nej, det är nu det bara går utför
min värld har rasat samman. inte på något sådär spännande äventyrssätt som i Resident Evil utan sådär som den gör när mattan man står på helt plötsligt dras undan och man ligger där på golvet och funderar varför man ens var så dum att ställa sig på mattan från början. Varför man var sådär dum att riskera att ramla när man hade kunnat stå kvar på golvet stadigt och säkert, glatt och stabilt. Man förstår inte vad man har förrän det har fallit en ur händerna skulle alla andra ha sagt och nu kan jag vara en bitter flicka och hålla med de andra. Man gör verkligen inte det. Och vad händer nu? ingen aning. Jag vet vad jag vill och jag hoppas inerst inne att det kommer att sluta så, men om inte, jaa, då har jag ingen aning. I det fallet kommer den där mattan som plötsligt drogs bort under mina fötter även fortsätta piska mig med sina flätade fransar för att sedan kasta in mig i tvättmaskinen och ge igen för alla gånger jag glatt tvättat den med alltför mycket tvättmedel. Jag vill inte vara i tvättmaskinen och jag ville inte stå på någon. Jag blir så arg att man är så smart när allt passerar och man är totalt hjälplös till att stoppa och stanna upp. Jag vill påverka och säga stopp, kolla på mig!, men det går inte. kastet är gjort och bollen är inte min.
Men jag vet vad jag vill och jag tänker göra allt för att få det så.
Men jag vet vad jag vill och jag tänker göra allt för att få det så.
